M R E - Vardagsnovell.se

2024 Närheten som Aldrig Var Min

Närheten som Aldrig Var Min

Publicerad den 28 oktober 2024av M R E

Jag minns varje gång jag bad om en stund för oss själva. Jag tänkte att kanske skulle en kväll, en natt, vara tillräckligt för att få oss att komma närmare. Men varje gång jag frågade om din son kunde vara hos sin pappa, fick jag ett avvisande. Jag började tro att det var något med mig, något som gjorde mig ovärdig att få den tiden med dig.

Och ändå, nu ser jag dig gå vidare, jag ser hur han – din nya – får vad jag alltid önskat. Nu verkar det plötsligt vara okej att din son är hos sin pappa. Plötsligt finns tid för middagar, sena kvällar och kärlek. Jag frågar mig själv vad jag var för dig. Vad vi var för varandra, egentligen.

Jag gjorde mig i ordning för dig, fixade mig, försökte hålla mig stark även när din blick var långt bort. Och varje gång jag ville älska med dig, kom den där kalla ursäkten – dina mediciner, din trötthet. Som om min längtan inte spelade någon roll, som om min kärlek var en börda.

Nu står jag här med tankar som bränner hål i mig. Frågan kvarstår: Vad gjorde jag för fel? Vad i mig var inte tillräckligt för att du skulle vilja vara nära?

Så många gånger stod jag där, redo att ge dig allt. Jag hade tänkt ut varje detalj, tänkt på vad som skulle få dig att le, vad som skulle göra oss till oss. Men istället möttes jag av kalla ord, av ursäkter, och av en blick som tycktes genomskåda mig utan att någonsin riktigt se mig. En del av mig undrade om det var mig du såg när du tittade på mig, eller om du såg igenom mig – som om jag inte ens existerade.

Jag minns en kväll, den där kvällen när jag hade gjort allt för att vara din. Jag stod där, håret mjukt över axlarna, min bästa parfym som du en gång sagt att du älskade. Men när du kom hem såg du mig knappt. Du mumlade något om hur trött du var, skyllde på dina mediciner och försvann in i mörkret av vårt gemensamma sovrum. Där satt jag kvar, ensam, med hjärtat som en tyngd i bröstet och ett gapande hål av besvikelse.

Och nu, nu får jag se dig med honom. Med honom är du någon annan – någon som ler mer, någon som tycks vara närvarande. Varje gång jag ser er är det som att en bit av mig dör. Jag frågar mig själv om det är mig det är fel på. Om jag någonsin var tillräcklig. Jag har gett så mycket, försökt så hårt att vara den du ville ha, men det verkar aldrig ha varit nog.

Och här står jag, ensam med alla dessa obesvarade frågor. Vem var jag för dig? Vad betydde vi egentligen?

2024 Inte Idag Personlig

Inte Idag

Publicerad den 28 oktober 2024av M R E

Det är tidigt på morgonen. Ljuset smyger sig in genom fönstret och lägger sig försiktigt på min kudde, men det är som om något tynger mig fast. Det känns som att en osynlig hand håller ett stadigt grepp om mitt bröst, en tyngd som inte försvinner. Varje dag är en kamp, en evig dragkamp mellan att resa sig upp och ge vika för mörkret. Jag försöker fokusera på de små sakerna—den första klunken av kaffe, doften av nytvättade kläder, stegen som leder mig ut på en promenad till jobbet—men tankarna skaver mot mig, river inombords.

Vad är det jag egentligen förväntar mig av livet? En inre röst viskar ständigt att jag borde vara lyckligare, att jag borde ha mer energi, att jag borde orka vara den där versionen av mig själv som jag trodde jag skulle vara vid det här laget. Men varje dag känns som en besvikelse, som om jag missar något jag inte kan sätta fingret på. Kanske är det längtan efter något större, något mer meningsfullt, som sakta kväver mig.

Jag känner att livet går förbi, att jag saknar glöden som en gång fanns där. Samtidigt finns rädslan där, den som håller mig uppe om nätterna: rädslan att bryta ihop, att inte kunna hålla ihop fasaden längre. Men det finns också något annat, något vilt och obändigt inom mig, som vägrar ge upp. En envis röst som viskar: “Inte idag.”

Så jag går upp, tvingar mig själv att möta dagen. Jag fokuserar på det som är precis framför mig, en fot framför den andra. Jag tar promenaden till jobbet, andas in den friska morgonluften och låter världen röra sig runt omkring mig. Jag ser människorna passera, och jag undrar om de också känner samma tyngd som jag, om deras leenden döljer samma trötthet.

När jag når jobbet, låter jag kaffemaskinens brummande fylla rummet, tar koppen i mina händer och känner värmen sprida sig. Det är inte en lösning, inte en förvandling, men det är ett steg. Jag kanske har tappat lusten för livet, men jag är här. Jag kämpar. Och kanske, bara kanske, finns det något värt att kämpa för, även om jag inte kan se det nu.

Kanske är det just denna kamp som definierar mig, som håller mig borta från kaninhålet som väntar med sina djupa, mörka gångar. Kanske är det kampen som ger mig mening, även om jag inte kan greppa den helt ännu.

2024 Måndagmorgonens Tystnad Personlig

Måndagmorgonens Tystnad

Publicerad den 28 oktober 2024av M R E

Att vakna upp och känna sig tom på en måndagsmorgon är som att stirra in i en spegel utan reflektion. Jag ligger där i sängen, täcket är ett tungt, grått moln som kväver mig, trycker mig ner mot madrassen. Jag hör väckarklockan ringa, men ljudet känns avlägset, som om någon har sänkt volymen på världen. Jag är vaken, men det känns som om jag aldrig riktigt vaknar.

Tankarna kommer som vågor av sorg. De sköljer över mig, dränker mig. Allt känns meningslöst. Tårarna, som jag inte längre orkar torka bort, lämnar kalla, fuktiga spår på min kudde. Hur kan en dag börja så här, med en känsla av att vara osynlig i sin egen kropp? Det är som att något inom mig har gått sönder, men ingen ser de trasiga delarna, ingen hör kraset när de faller till golvet.

Jag tvingar mig upp, sätter fötterna på det kalla golvet. Det känns som om världen väger hundra kilo, och jag är för trött för att lyfta den. Men jag måste. Jag måste klä på mig, dra på den där masken av normalitet som alla förväntar sig. Jag ser mig själv i spegeln när jag borstar tänderna, men det är bara en skugga av den jag brukade vara. Den där personen jag ser… känner jag inte längre.

Ingen ser mig. Det är som om jag har blivit en suddig skiss i en tavla som en gång var full av färg. De omkring mig är så upptagna med sina egna liv, sina egna problem, att de inte märker hur min värld håller på att falla isär. När jag stänger ytterdörren bakom mig, lämnar jag mitt hem, min enda trygga plats, och kliver ut i morgonens kyliga luft. Steg för steg börjar jag gå mot jobbet, men varje steg känns som om jag släpar mig fram genom tjock dimma.

Gatorna är tysta, bara ljudet av mina skor mot asfalten bryter stillheten. Träden står nakna längs vägen, de sista bladen dansar i vinden och faller till marken, som om de också har gett upp. Det är som om hela världen speglar min inre tomhet, varje andetag jag tar är ett eko av ensamhet. De få människor jag möter på trottoaren passerar mig utan att ens möta min blick, som om jag inte existerar.

När jag närmar mig jobbet ser jag byggnaden tornas upp framför mig. Jag är effektiv, artig, ler där jag ska le och nickar när jag ska lyssna. Men ingen ser vad som händer inuti mig. Det är som om jag har byggt upp en mur av osynlighet runt mitt hjärta, en mur så hög och tjock att inte ens jag kan ta mig igenom längre.

Och så går timmarna. Minuterna smälter samman, och jag längtar bara efter att få promenera hem igen, gömma mig under det tunga täcket och låta världen gå vidare utan mig. En dag ska jag kanske hitta vägen tillbaka. En dag kanske någon ser mig, hör mig, förstår mig. Men just nu är det måndag, och jag är bara en skugga, en tyst röst som ekar i det tomma rummet.

2024 Tystnaden Mellan Oss

Tystnaden Mellan Oss

Publicerad den 27 oktober 2024av M R E

Jag går i tystnad genom min egen stad, och varje steg ekar som ett avsked. Det känns som att marken vibrerar under mina fötter av allt jag inte vågar säga, som om asfalten bär på mina tysta rop. Vännernas meddelanden plingar till i mobilen, en fråga här, en undran där, men jag låter dem ligga obesvarade. Ibland stirrar jag på skärmen, fingrarna svävar över tangenterna, men orden vill inte ut. Det är som om jag håller andan, rädd att om jag släpper taget kommer jag drunkna i alla missförstånd och besvikelser.

Jag har aldrig velat såra någon, men varje gång jag försöker förklara vad jag känner, blir mina ord till knivar som skär djupare än jag tänkt. Det gör ont att se smärtan i deras ögon, den där besvikelsen när jag inte lever upp till deras förväntningar. Så jag drar mig undan, bit för bit, som en skugga som långsamt försvinner från en solbelyst vägg. Det är enklare så, tänker jag. Enklare att vara ensam än att riskera att förstöra allt.

Det är inte så att jag inte bryr mig. Tvärtom. Jag bryr mig för mycket, jag känner för mycket, och när jag står mitt i stormen av alla känslor kan jag inte längre se vad som är mitt och vad som är deras. Så jag stänger dörren, låser ute världen och försöker hitta min egen röst i tystnaden. För om jag inte kan hitta den, hur ska jag kunna förklara något för någon annan?

Kanske är det egoistiskt. Kanske är jag feg som inte vågar möta deras besvikelse, men just nu orkar jag inte bära deras känslor ovanpå mina egna. Jag behöver andas, jag behöver känna att jag har kontroll över något, även om det bara är över min egen ensamhet.

Jag hoppas att de förstår, någon gång. Att de ser att det här inte handlar om dem, utan om mig och min kamp för att hitta rätt väg. Det är svårt att förklara den där känslan av att tappa fotfästet, av att inte veta vad som är riktigt längre, men jag behöver ta mig igenom det själv. Kanske, en dag, kommer jag att hitta tillbaka. Kanske kommer jag att vara starkare och mer hel. Men just nu behöver jag bara få vara ifred, och jag hoppas att de någonstans där inne vet att jag fortfarande bryr mig. Att jag fortfarande älskar dem, även om jag inte klarar av att säga det.

2024 När Regnet Faller

När Regnet Faller

Publicerad den 27 oktober 2024av M R E

Jag står vid fönstret och stirrar ut på en värld som fortsätter att röra sig, som om ingenting har förändrats. Det regnar, och jag ser vattendropparna som faller i en oändlig ström. De slår mot rutan, smälter samman och glider långsamt neråt, precis som mina tankar, som vägrar att finna ro. Jag försöker tänka bort allt, önskar att jag kunde stänga av, men smärtan inuti är för stark. Den är som ett eko som aldrig tystnar, ett mörker som aldrig skingras.

Varje andetag känns som ett tungt steg uppför en oändlig trappa, och jag undrar om det någonsin kommer att bli lättare. Mitt hjärta är som en skärva av glas, sönderslaget, men ändå klamrar jag mig fast vid varje bit, fast besluten att inte tappa greppet om det lilla jag har kvar. Men varje gång jag försöker pussla ihop bitarna, gör det bara ondare, och jag tänker att det kanske vore lättare att bara släppa taget och låta allt falla isär.

Tårarna bränner bakom mina ögon, men jag vägrar att låta dem rinna. Jag vill vara stark. Jag vill vara oberörd. Men inuti mig skriker det, en tyst viskning av smärta som ingen annan kan höra. En önskan om att få slippa känna, slippa minnas, slippa den ständiga påminnelsen om allt som gått förlorat. Om de tomma löftena, om de drömmar som aldrig blev verklighet, om kärleken som aldrig riktigt räckte till.

Jag önskar att jag inte kunde känna någonting. Att jag kunde vara som alla andra, fortsätta som om allt var som det alltid har varit. Men jag är fångad i mitt eget inre kaos, i en storm som aldrig tycks bedarra. Och ändå, mitt i allt detta, finns det en liten röst som viskar att jag måste fortsätta. Att jag inte får ge upp, att det måste finnas en väg ut ur mörkret, även om jag ännu inte kan se den.

Så jag står kvar vid fönstret, med blicken fäst på regnet som fortsätter att falla. Och jag önskar, med hela mitt väsen, att jag en dag ska kunna känna något annat än den tomhet som ekar i mitt bröst.

2024 Att Tämja Ångesten och Oro

Att Tämja Ångesten och Oro

Publicerad den 26 oktober 2024av M R E

Det är mitt i natten, och mörkret har omslutit mig. Jag ligger vaken, stirrar upp i taket där skuggorna dansar som om de visste något jag inte gör. Det känns som om tiden har stannat, men min puls rusar som om jag precis sprungit ett maraton. Ångesten, min tysta följeslagare, har återigen smugit sig in och lagt sig tung över mitt bröst. Jag försöker andas djupt, men luften känns som tjock sirap i mina lungor.

I rummet är det knäpptyst, förutom ljudet av min egen andning ojämn, flämtande. Känslan av panik växer och jag försöker hitta något, vad som helst, att hålla fast vid. Det är som om världen plötsligt blivit en främmande plats, och jag är ensam på en öde gata, förlorad utan karta eller kompass.

Jag vrider mig ur sängen, sätter fötterna på det kalla golvet och försöker hitta fast mark under mig. Hela kroppen är på helspänn, som om jag väntar på en fara jag inte kan se. Ångesten viskar i mitt öra, “Det här går inte, du kommer inte klara det. Du kommer falla.” Jag vet att jag borde resa mig, försöka hitta ett sätt att bryta tankarna, men det känns som om jag sitter fast i en mörk virvelström som vägrar släppa taget.

Jag famlar mig fram till köket och sätter på tekokaren. Vattnet kokar långsamt upp, och jag tvingar mig själv att fokusera på de små ljuden – vattnets bubblande, det låga surrandet från kylskåpet, det avlägsna regnet som trummar mot fönstret. Jag klamrar mig fast vid dem som om de vore livlinor, försöker övertyga mig själv att jag fortfarande är här, fortfarande står stadigt på marken.

Jag sjunker ner på köksstolen, känner hur tröttheten rinner genom kroppen, men ångesten ger mig ingen ro. Tankarna rusar som en otyglad storm, påminner mig om allt jag kunde ha gjort annorlunda, allt jag borde ha sagt, allt jag borde vara. Och där, mitt i stormen, vill jag bara hitta en plats där det är tyst, där jag kan vila.

Jag tänker på alla gånger jag kämpat mig ur mörkret förut. På de stunder när jag rest mig trots att benen skakade och hjärtat dunkade som om det skulle sprängas. Jag vet att jag har klarat det tidigare, att jag har överlevt. Men när ångesten slår till känns det som om jag måste börja om från början, som om jag aldrig riktigt kommit någonstans.

En tår rullar nerför min kind, och jag torkar snabbt bort den med handryggen. Jag vill inte ge ångesten makten över mig, men just nu känns den överväldigande, som en vägg jag inte kan klättra över. Tekoppen skvalpar lite när jag lyfter den, mina händer skakar och jag håller hårt i porslinet för att inte tappa det. Värmen sprider sig långsamt genom mina kalla fingrar, och jag tvingar mig själv att ta en klunk, låta den heta vätskan rinna ner genom min torra hals.

Jag lutar mig tillbaka, blundar och försöker minnas de där få stunderna när jag faktiskt känt mig trygg. Jag ser ett minne framför mig – en solig dag vid havet, vinden som lekte med mitt hår och vågorna som slog lugnt mot stranden. Jag hör min egen skratt, fri och obesvärad, och för ett ögonblick känns det som om jag kan andas igen. Som om den tyngd som legat över mitt bröst lättat, om än bara en aning.

Det är inte över, jag vet det. Ångesten kommer tillbaka, gång på gång, och varje gång känns den lika främmande och skrämmande som den första. Men jag har lärt mig något viktigt: att även när den där kalla, obönhörliga rädslan omsluter mig, så finns det alltid något litet som påminner mig om att jag kan stå emot. Kanske är det en väns varma röst i telefonen, ett leende från en främling på gatan, eller den enkla trösten i en kopp te när natten är som mörkast.

Jag reser mig långsamt från stolen, känner hur styrkan börjar återvända till mina ben. Jag tar ett djupt andetag och försöker släppa ut den kvävande känslan bit för bit, även om det bara är för en stund. Ångesten har inte försvunnit, men jag vet att den inte är allt. Jag är fortfarande här, fortfarande jag, och även om oron ibland drar mig ner, så finns det alltid en väg uppåt en väg tillbaka till ljuset, hur liten och avlägsen den än må verka just nu.

Och jag tänker att om jag klarar en natt till, om jag hittar styrkan att stå emot bara en liten stund till, så har jag redan vunnit. För ibland är det de minsta segrarna som betyder mest – de där stunderna när man fortsätter andas, trots att allt inom en skriker att man ska ge upp.

Så jag tar en sista klunk av mitt te, låter värmen sprida sig genom kroppen, och bestämmer mig för att stanna kvar i mörkret, i tystnaden, och i livet.

2024 En Gåva Av Sorg Novell

En gåva av sorg

Publicerad den 25 oktober 2024av M R E

Personen satt i den slitna fåtöljen i hörnet av vardagsrummet och lät blicken svepa över de dammiga hyllorna. Fotografierna var prydligt uppradade ögonblick frysta i tiden, var och en ett minne av någon som gått förlorad. Någon som lämnat en avgrund av saknad efter sig. Fingrar smekte kanten på ett gulnat foto där en älskad släkting log mot kameran, klädd i sin favoritklänning en sommarkväll för länge sedan.

Rummet kändes tyngre än vanligt, som om minnenas vikt hängde i luften och gjorde det svårt att andas. Varje objekt på hyllorna var en påminnelse om något som inte längre fanns, men trots smärtan fanns en värme där en tyst viskning av tacksamhet för allt som varit. För varje förlust som inträffat hade format personligheten, och det fanns en viss tröst i tanken att sorg inte bara krossar utan också bygger upp.

Med en suck reste sig personen, gick fram till fönstret och såg ut på den regniga gatan. Dropparna smattrade mot glaset, en stilla melodi som påminde om de där nätterna fyllda med tårar. Men även de tårarna hade varit en gåva, en ofrivillig men nödvändig gåva. Utan dem hade insikterna som följt aldrig kommit. Utan smärtan hade inte förmågan att känna så djupt, att älska så innerligt, funnits.

Att sakna någon var inte bara att förlora. det var också att växa. Sorgens gåva var inte något att förakta, utan något att hålla varsamt i hjärtat. För varje ärr, varje minne och varje tår, fanns ett litet frö av visdom och styrka. Och kanske var det just i dessa sprickor, där ljuset lyckades sippra in, som den vackraste versionen av oss själva kunde formas.

Regnet upphörde och solen bröt fram, en blek stråle av ljus som skar genom molnen och fyllde rummet med ett varmt sken. Där och då bestämdes att livet, trots alla sorger, var värt att leva. För utan sorgens närvaro skulle inte lyckan kännas så verklig, och utan förlustens bitterhet skulle inte tacksamheten vara så stark.

Så fortsatte vardagen, sakta men med ett hjärta som aldrig helt släppte taget om smärtan, men som lärde sig att leva sida vid sida med den. Och varje dag var ett steg närmare att förstå att sorg är en gåva. en gåva som, när den väl tas emot, omvandlar oss till en bättre version av oss själva.

Låt inte det fula i andra döda det vackra i dig Novell

Låt inte det fula i andra döda det vackra i dig

Publicerad den 24 oktober 2024av M R E

Detta vill jag förmedla till alla som kämpar genom sorg, brustna hjärtan, som mår dåligt och som varje dag kämpar för att inte ge upp

Det finns dagar när skuggorna kryper närmare, när mörkret i andras blickar smyger sig in och försöker täcka ditt ljus. När orden de kastar, med kalla röster och isiga hjärtan, ekar inuti, som om de vill lämna avtryck i ditt inre.

Det är då, när hjärtat känns tungt och varje andetag är en kamp, som du måste minnas: det fula i andra kan aldrig få döda det vackra i dig. Det vackra som är ditt, det som lyser även när natten är som mörkast.

Genom sorgens tårar har du fortsatt. Du har känt smärtan, du har fallit och rest dig upp igen. Hjärtat har brustit, men du har lappat ihop det, sytt de trasiga kanterna med trådar av mod. Dag efter dag har du kämpat, trots att det känts som om varje steg varit genom tunga, vassa stenar.

Du är starkare än de ord som sårar, än de blickar som förminskar. För det vackra i dig är inget som kan krossas, det är inget som kan släckas. Det finns där, djupt inne i bröstet, som en gnista som aldrig ger upp. Det är den där värmen som får andra att le, den där styrkan som växer när världen verkar falla isär.

Du har sett stormar, du har stått i regnet, men du har också sett solens strålar bryta genom molnen. Du vet att varje mörker har ett slut, att varje natt följs av gryning. Och inom dig finns alltid en plats där ljuset lever, där hoppet spirar, oavsett hur mycket andra försöker kasta sina skuggor.

Så låt dem säga vad de vill, låt dem bära sitt mörker, men låt det aldrig ta över ditt ljus. Du är en som sträcker sig mot himlen trots allt, som finner skönheten i sprickorna, som ser regnbågen efter regnet. Låt ditt hjärta förbli öppet, låt din själ vara en plats där kärlek får slå rot och växa, även om andra har förlorat tron.

För det är det som är din styrka, din gåva till världen. Att trots alla törnen och alla brutna löften, ändå våga älska. Ändå våga hoppas. Ändå våga tro att det finns något större, något mer än det fula i världen. För det vackra i dig är en eld som inte kan släckas, en sång som inte kan tystas.

Och en dag kommer du att se, när du tittar tillbaka, att alla de svåra dagarna, alla de tårfyllda nätterna, var steg som ledde dig framåt. Att de brustna bitarna av ditt hjärta nu bildar ett mönster av styrka och skönhet. Och du kommer att förstå att det vackra i dig inte bara överlevde – det blomstrade.

Så håll fast vid det vackra, håll fast vid ljuset. Det är ditt att bära, och ingen kan ta det ifrån dig.

Personlig Tysta skriket

Tysta skriket

Publicerad den 24 oktober 2024av M R E

I varje leende jag visar, är det en sorg bakom masken. Ingen ser, ingen hör mitt tysta skrik. Det är som om världen går förbi, oberörd, medan jag står stilla. Det är en stillsam ensamhet, en som inte märks men som känns, djupt in i bröstet.

Jag ler när jag möter deras blickar, så som förväntas av mig. Min mun formar ord och mitt ansikte speglar glädjen jag tror att de vill se, men inuti är det som om varje leende drar åt ett rep runt mitt hjärta, stramar till, pressar, klämmer.

De osynliga tårarna sveper förbi, tysta som nattens vindar. Jag håller huvudet högt, säger de rätta sakerna, spelar min roll så väl att jag ibland nästan tror på den själv. Men när natten faller, och jag är ensam igen, är fasaden borta, och sanningen kryper fram.

Smärtan är ihärdig, den tär och river. Den är där på morgonen när jag vaknar, på kvällen när jag somnar, och varje sekund däremellan. Den är en ständigt närvarande följeslagare, en som aldrig lämnar mig ensam även när jag så desperat önskar det.

Saknaden är stor, som ett oändligt mörker. Det är en längtan efter något jag inte längre kan minnas, eller kanske aldrig haft. En famn som kunde hålla mig, en röst som kunde förstå mig, ett hjärta som kunde se mig. Men det är bara jag här, kvar i tystnaden, kvar i tomheten.

De ser inte mig. Ingen ser mig. Kanske för att jag inte vill att de ska se, kanske för att jag inte vet hur jag ska visa mig. Så jag fortsätter att le, fortsätter att dölja den oändliga sorgen bakom min mask. För det är enklare så.

2024 När Natten Andas

När Natten Andas

Publicerad den 23 oktober 2024av M R E

En gång fanns demonen alltid där. Varje gång jag blundade kändes det som om skuggorna blev tätare, som om mörkret själv kröp närmare. Jag försökte fly från den, försökte undvika dess kalla närvaro som en vindpust som ilade genom rummet, även när fönstret var stängt. För några månader sedan var kampen intensiv. Den var överallt i mitt sinne, i mina drömmar, under dagen när jag minst anade det. Jag var aldrig fri, alltid på min vakt.

Jag minns nätterna då jag låg vaken med ett tungt tryck över bröstet, som om någon satt på mig och vägrade låta mig andas. Jag kunde höra den i rummet, känna dess närvaro som en tjock dimma som svävade över mitt huvud. Jag låg där i timmar, orörlig, oförmögen att fånga sömnen som kändes så nära men samtidigt så långt borta. Varje gång jag försökte sluta ögonen tog demonen form en gestalt som tycktes dansa i mörkret, alltid i utkanten av min syn, alltid redo att sluka mig.

Men så, långsamt, började det ändras. Jag vet inte vad som förändrade striden, om det var min uthållighet eller något annat som jag inte kunde sätta ord på. Demonen förlorade sin kraft, den stora skuggan blev mindre, som om den långsamt krympte i takt med att jag tog små steg framåt. Jag lärde mig att ignorera den, att låta den dansa i utkanten av mitt medvetande utan att ge den makten att förgöra mig.

Nu är den tillbaka. Inte på samma sätt som förut inte med samma intensitet. Nu dyker den upp i små doser, små fragment av den gamla rädslan som fortfarande klamrar sig fast vid mig som osynliga trådar. Jag ligger i mörkret, och när jag blundar ser jag glimtar av dess kalla ögon, hör viskningen av dess röst någonstans långt borta. Det är som om den har hittat en ny taktik, en ny väg att ta sig in i mitt sinne. Inte längre den stora, hotfulla närvaron, utan en viskning, en kylig pust, en skugga som snabbt försvinner när jag slår upp ögonen igen.

Jag är trött på att kämpa. Trött på att ligga vaken och vänta på att den ska försvinna helt och hållet. Jag vill sluta ögonen och känna trygghet, värme, och ro. Men varje natt, precis när jag är på väg att ge efter för sömnen, är den där den viskar i mitt öra, påminner mig om sin existens, som om den aldrig tänker släppa taget. Jag har vunnit över den så många gånger, men den har fortfarande ett fäste, en liten vrå i mitt sinne som den vägrar lämna.

Och jag vet att kampen ännu inte är över. Jag vet att jag måste fortsätta att blunda, fortsätta att möta den, tills den en dag, kanske, försvinner helt och hållet.