Författare: M R E

KategorierVarför jag skriver av mig?

Varför jag skriver av mig?

Publicerad den 13 september 2024av M R E

Varför skriver jag av mig? Det är inte för att gnälla, inte för att älta det förflutna som en trasig skiva som hakat upp sig. Jag skriver för att förstå, för att sätta ord på det som annars bara skriker i mitt inre. För att se det på papper, konkret, som något jag kan hålla i och vända och vrida på, istället för att låta det fortsätta äta upp mig inifrån.

Det jag har gått igenom… det är svårt att sätta ord på. Psykisk misshandel och manipulation lämnar inga synliga sår, inga blåmärken att visa upp som bevis på smärtan. Men såren finns där, djupt inuti, och de gör ont på ett sätt som jag aldrig kunnat föreställa mig. Allt jag trodde på, alla de relationer jag litade på, har bränt mig så djupt att jag knappt känner igen mig själv längre.

Jag skriver för att hitta någon form av klarhet i kaoset. För att kunna se mönstren, för att förstå vad som egentligen hände. Hur något som började som trygghet och kärlek kunde förvandlas till manipulation, kontroll, och förvirring. Jag blev ett skal av mig själv, tystare för varje gång jag blev nedbruten, osynligare för varje gång mina känslor vändes emot mig. Jag skriver för att minnas, men också för att förstå. För att kunna hitta vägen ut ur det här.

Det är inte enkelt. Jag är fortfarande mitt i det, mitt i kampen att bygga upp mig själv igen. Men genom att skriva kan jag åtminstone börja samla ihop bitarna. Det handlar om mer än att bara få ur mig smärtan – det handlar om att läka. Att förstå att det jag gått igenom inte definierar mig, även om det förändrat mig.

Jag vet inte vad framtiden har att erbjuda, men jag vet att jag vill komma vidare. Jag vill kunna känna tillit igen, både till mig själv och till andra. Och kanske är det här, i orden och i reflektionen, som den resan börjar.

KategorierÄnnu en jobbigt morgon

Ännu en jobbigt morgon

Publicerad den 13 september 2024av M R E

Ännu en morgon. Solen strålar försiktigt in genom gardinen, men istället för att välkomna ljuset känner jag ilskan bubbla upp inom mig. Varje stråle påminner mig om att världen fortsätter, oavsett hur jag mår. Trött, så trött på att vakna så här, med tyngden i bröstet och ilskan som en envis gnista, redo att flamma upp över småsaker.

Jag vet inte riktigt var ilskan kommer ifrån längre. Kanske är det sorgen som förvandlat sig, ändrat skepnad tills den blivit till något jag knappt känner igen. Eller så är det ensamheten, den där konstanta följeslagaren, som äter upp glädjen bit för bit. Det känns som att allting jag brukade tycka om nu har tappat sin färg. Allt jag gjorde med honom har förlorat sin mening. Jag är så trött på att känna så här, på att vakna och genast längta efter att få somna igen, för att slippa allt.

Jag klär mig långsamt, mekaniskt, som om jag inte riktigt finns där. Min kropp gör vad den måste, medan mitt sinne är någon annanstans, fast i ett virrvarr av minnen och känslor. Varje dag känns som en kamp, men det är en strid jag inte vet hur jag ska vinna. Jag är trött på att vara arg, trött på att vara ledsen, trött på att känna som om jag inte riktigt lever längre. Men vad gör man när man inte vet hur man ska hitta tillbaka till sig själv?

Jag går ut genom dörren, möter den friska luften, men det känns som om den inte riktigt når mig. Stegen är tunga, men jag fortsätter gå. Någonstans djupt inom mig finns en svag förnimmelse av hopp, om än svag. Den är knappt märkbar, som ett svagt ljus i ett mörkt rum, men den är där. Kanske har den alltid varit där, dold under lagren av ilska och sorg.

Jag börjar fundera. Om jag kan vara trött på att känna så här, så måste det finnas en del av mig som fortfarande vill något annat, som fortfarande längtar efter något bättre. Den tanken fastnar, som en liten glimt av klarhet mitt i kaoset. Kanske handlar det inte om att plötsligt hitta tillbaka till glädjen eller att försöka återfå vad som gått förlorat, utan om att långsamt bygga något nytt.

Jag vet inte riktigt vad det betyder än, men det är en början. Kanske är det okej att vara trött. Kanske är det till och med nödvändigt att känna allt det här, för att kunna läka, för att kunna förstå vad som faktiskt betyder något för mig. Och även om det inte känns så nu, så kanske det en dag blir lättare att andas.

Med den tanken tar jag ett steg till. Och sedan ett till. Det är inte mycket, men det är tillräckligt för idag.

KategorierFrämling

Främling

Publicerad den 12 september 2024av M R E

Helt plötsligt blev jag en främling, som om jag aldrig existerat. Vi som var så nära, delade vårt liv tillsammans, skrattade åt samma skämt, grät åt samma sorger. Allt det där som kändes så självklart försvann, och kvar blev jag i ett tomrum som ekade av tystnad. Dagarna är sig inte längre lika, för varje steg jag tar känns som ett steg bort från den jag en gång var – den personen som jag var med dig.

Jag undrar hur det blev så. Vad var det som hände? Små sprickor i fasaden som vi ignorerade, eller ett plötsligt ras? Det är svårt att sätta fingret på det, för allt var så subtilt, så tyst. Nu när jag ser tillbaka känns det som om vi gradvis gled isär utan att någon av oss riktigt förstod det. Och när vi till sist föll, gjorde vi det utan att ens inse hur långt vi fallit.

Men trots allt saknar jag oss. Inte bara dig, utan oss de vi var, det vi hade.

I början fanns alltid ett ”vi”, aldrig ett ”jag” eller ”du”. Vi var sammanflätade i våra planer, drömmar och framtid, som om livet aldrig skulle kunna existera på något annat sätt. Varje liten stund tillsammans fyllde mig med en trygghet som jag trodde var orubblig. Men nu, i skuggan av allt som varit, känns det som om jag ser tillbaka på ett liv som tillhör någon annan. Som om jag betraktar en film av oss, där skådespelarna spelar ut rollerna vi en gång hade, men utan den intensitet och närhet vi kände.

Nu är jag ensam, omgiven av minnen. De små sakerna gör mest ont – som att höra en låt vi brukade lyssna på, eller gå förbi ett kafé där vi brukade sitta. Varje gång dras jag tillbaka till en tid då allt var enkelt och rätt. Men så rycks jag tillbaka till verkligheten, där ditt skratt inte längre fyller rummet och dina ord inte längre lugnar mig.

Jag frågar mig själv hur man går vidare. Hur släpper man taget om någon som varit så djupt rotad i ens själ? Det finns ingen handbok för hur man lagar ett brustet hjärta. Allt jag vet är att jag måste fortsätta framåt, även om varje steg känns tungt och varje andetag är en påminnelse om vad som inte längre finns.

Ändå, mitt i all denna smärta, finns det små gnistor av hopp. Någonstans långt inom mig, vill jag tro att jag en dag kommer att kunna le igen, att jag kommer att kunna känna lycka utan att den överskuggas av förlusten. Kanske kommer jag att hitta tillbaka till mig själv, till den person jag var innan jag blev ett ”vi”.

Men just nu är det svårt att se den framtiden. Jag är kvar här, i skärvorna av det som en gång var, och försöker långsamt, bit för bit, bygga upp något nytt.

Tiden går, och jag inser att läkning inte är en rak väg. Det är ett virrvarr av känslor – sorg, ilska, längtan, och ibland ett uns av lättnad. Vissa dagar känns det som om jag har kommit långt, andra dagar dras jag tillbaka, som om ingenting har förändrats. Men trots allt inser jag att jag måste ge mig själv tid, tillåta mig att känna allt, och inte skynda på processen.

Sakta men säkert börjar jag återupptäcka vem jag är när jag inte längre är en del av oss. Jag hittar små glädjeämnen i ensamheten, saker som jag aldrig riktigt lade märke till förut. En promenad i skogen, tystnaden som omger mig när jag sitter med en bok, det stilla regnet mot fönsterrutan – allt det där som jag brukade dela med dig, men som jag nu lär mig att uppskatta för min egen skull.

Jag förstår nu att även om vi inte längre delar våra liv, så bär jag fortfarande med mig det vi hade. Vi är en del av min historia, och den historien kan jag inte sudda ut. Men den behöver inte definiera mig heller. Jag är mer än bara de minnen vi skapade tillsammans.

När jag tänker på framtiden nu, är det inte längre med samma tyngd. Jag ser inte längre på den som en tom horisont, utan som ett landskap fullt av möjligheter. Jag kanske aldrig blir den jag var innan vi möttes, men jag kommer att bli något nytt – en version av mig själv som har gått igenom förlust, men som också har lärt sig att resa sig igen.

Och kanske, en dag, kommer jag att kunna se tillbaka på allt det här med tacksamhet, istället för smärta. Inte för att det var enkelt, men för att det lärde mig något viktigt: att jag kan stå på egna ben, att jag kan leva vidare, och att jag, trots allt, har styrkan att hitta mig själv igen.

Det är inte slutet på min berättelse – det är bara början på något nytt.

KategorierReflektion av Livet

Reflektion av Livet

Publicerad den 12 september 2024av M R E

Jag står vid fönstret, ser regndropparna falla som om de visste något jag ännu inte förstått. Varje droppe speglar en del av mig, av mina tankar, mitt förflutna. Jag har gått igenom så mycket, men ändå känns det som om jag bara står still. Varför är det så svårt att ta plats, att visa världen vem jag egentligen är?

När jag blickar tillbaka ser jag fragment av en tid då jag levde mer genom andra än genom mig själv. Jag dansade till deras musik, följde deras rytm. Jag trodde att om jag bara var tillräckligt tyst, tillräckligt osynlig, skulle jag passa in. Det tog tid att inse att det inte var sant. Att vara tyst och osynlig var inte att passa in – det var att försvinna.

Så här står jag nu, inför mitt eget spegelbild. Det är en ny morgon. Jag tar ett djupt andetag, låter det fylla hela mitt väsen, och släpper det sedan ut som om jag släpper ut alla de gamla versionerna av mig själv. Jag behöver inte längre hålla fast vid dem.

Jag inser att livet inte handlar om att ständigt forma sig efter andra. Det handlar om att acceptera sig själv, med alla sina brister och styrkor, och att våga ta plats. Jag behöver ta plats. Inte för att skrika högst, inte för att överrösta någon annan, men för att jag är värd att synas. Min röst, mitt jag, är värdefullt.

Jag ser på världen utanför och ler. Regndropparna som föll så tungt har börjat avta, som om världen, precis som jag, har tagit ett djupt andetag och nu väntar på något nytt. Det är tid att kliva fram. Tid att visa vem jag är, på mina egna villkor.

KategorierMin trädgård av integritet

Min trädgård av integritet

Publicerad den 12 september 2024av M R E

Jag slösar inte längre min tid med att jaga fjärilar. De fladdrar förbi, lockande i sina färger och former, men jag har insett att de aldrig stannar. Fjärilarna är som människor som kommer och går, lika snabbt som vinden, utan att förstå värdet av det jag har att erbjuda. Så jag har slutat jaga dem.

Istället har jag börjat sköta min trädgård. Min trädgård av integritet. Varje planta, varje blomma, är noggrant utvald och vårdad med omsorg. Det krävs tålamod, men jag har all tid i världen nu. Varje gång jag vattnar den, stärker jag min egen styrka, min egen självrespekt. Varje ogräs som försöker växa får jag bort med rötterna, för det har ingen plats här längre.

Jag har satt upp gränser runt min trädgård. Starka, osynliga murar som ingen längre får passera utan min tillåtelse. För många har trampat in med smutsiga skor, krossat mina blommor och lämnat mig att reparera skadorna. Inte längre. Nu går ingen förbi utan att förstå värdet av vad som finns här. Jag tillåter inte längre att någon går över mina gränser, inte längre att någon förminskar mig.

Min trädgård är min fristad, och jag är dess enda väktare. Och medan fjärilarna fortsätter att fladdra förbi, vet jag nu att de inte längre är mitt ansvar.

Med tiden började min trädgård blomstra. Där en gång torra och övergivna fläckar funnits, spirade nu färger och liv. Rosor, liljor, och små, envisa maskrosor som påminde mig om styrkan i att vara uthållig, oavsett om man anses vara önskvärd eller inte. Varje blomma bar på en historia – min historia.

Jag lärde mig att inte skynda. Att låta saker växa i sin egen takt. Alltför länge hade jag jagat snabba svar, flyktiga känslor, och löften som aldrig uppfylldes. Men nu, i stillheten bland mina växter, förstod jag att det vackra inte kan tvingas fram. Det kräver tid och vård. På samma sätt som jag vårdade mina blommor, började jag vårda mig själv. Jag såg till mina sår, långsamt och tålmodigt, och lät dem läka utan att skynda på processen.

Människor passerade utanför murarna till min trädgård, vissa nyfikna, andra likgiltiga. Men det störde mig inte längre. Deras åsikter, deras vilja att komma in eller stå kvar utanför, var inte längre min börda att bära. Min integritet, min självkänsla, var inte till salu.

En dag stannade en fjäril vid kanten av trädgården. Jag såg på den, och till skillnad från tidigare fanns ingen längtan att fånga den. Den var fri att komma och gå som den ville. Jag hade ingen önskan att hålla fast vid något som inte var menat att stanna. Fjärilen satt en stund, fladdrade med sina vingar, och flög sedan vidare. Och det var okej.

Jag förstod nu att jag inte behövde jaga det flyktiga för att känna mig hel. Allt jag behövde fanns redan inom mig, i min trädgård, där jag odlade min egen styrka, min egen kärlek. Den sortens blomster som ingen fjäril kunde ta ifrån mig.

Med tiden började jag välkomna de få människor som förstod värdet av min trädgård. De som inte trampade runt eller försökte ändra på något. De som respekterade gränserna, vattnade blommorna med sina handlingar, och lämnade mig starkare än innan.

Nu står jag här, omgiven av min egen skapelse. Det är ingen perfekt plats, men den är min. Varje gång jag ser en ny blomma slå ut, påminns jag om den resa jag gjort, och hur långt jag kommit. Jag är trädgårdsmästaren i mitt eget liv, och ingen annan har längre rätt att säga vad som ska växa här.

KategorierRegndropparna

Regndropparna

Publicerad den 11 september 2024av M R E

Varje regndroppe som faller mot marken bär med sig en del av min berättelse. Vissa droppar är tunga, fulla av sorg, medan andra faller lätt som om de bar på glädje. I varje droppe ser jag ansikten, minnen av människor som kommit in i mitt liv, som lämnat sina spår och sedan försvunnit lika snabbt som regnet avdunstar från asfalten.

Vissa stannade längre, deras närvaro en stadig ström genom mina dagar. Andra kom och gick som tillfälliga stormar, lämnar kaos bakom sig, men även klarhet när molnen skingrades. Det är en märklig känsla, att känna djup kärlek och förlust i samma hjärtslag, som om hjärtat och själen för en ständig kamp om vad som är mest rätt.

Hjärtat bultar för det som var, för det som fortfarande kan vara, medan själen, trött och sliten, söker lugn. Och så fortsätter regnet, en oändlig påminnelse om livets oförutsägbarhet, om allt jag har älskat, allt jag har förlorat, och om varje ögonblick där emellan.

Regnet hade en särskild förmåga att framkalla minnen, som om varje droppe kunde öppna en dörr till det förflutna. I stillheten som uppstod mellan regnens trummande mot fönstret, dök bilder upp. Jag såg ansikten av människor jag en gång älskat, vänner som varit min trygghet, och de som lämnat mig med ett tomrum.

Det var märkligt hur vissa relationer försvann som en vårduns i regnet, medan andra, även om de var långt borta, alltid fanns där som en tyst närvaro. De som stannat hos mig genom tidens alla prövningar kände jag fortfarande i varje andetag, i varje beslut. Men så var det också de som gått – de jag aldrig trodde skulle lämna, men som försvann utan att se tillbaka. Och det var deras avsked som skar djupast.

Kampen mellan hjärtat och själen hade alltid funnits där. Hjärtat, envis och fullt av hopp, ville hålla fast vid det förgångna, vid människor som en gång betydde allt. Men själen, trött av alla känslor och deras tyngd, ville släppa taget, för att kunna vandra vidare.

Det var en kamp som ingen kunde vinna, och kanske var det heller inte meningen att någon skulle göra det. Kanske var det i själva kampen som livet utspelade sig – i balansgången mellan att minnas och att gå vidare, mellan att hålla fast vid kärleken och samtidigt tillåta sig själv att läka.

Regnet fortsatte att falla, men nu kändes det lättare. Varje drop

KategorierTvå världar

Två världar

Publicerad den 11 september 2024av M R E

Jag står fortfarande i mitten av två världar, fast i en evig dragkamp mellan två kulturer som båda på något sätt är mina. Jag föddes in i en kultur, omgiven av traditioner och värderingar som genomsyrade allt från vårt språk till maten vi åt och hur vi pratade med varandra. Men jag växte upp i en annan, med helt olika normer och förväntningar, och sedan dess har jag försökt hitta mig själv utan att riktigt veta vem jag är.

I mitt barndomshem var livet fyllt av det som mina föräldrar tog med sig från sitt hemland. Jag älskade vissa delar av det – doften av hemlagad mat som alltid påminde mig om tryggheten hemma, språket som jag lärt mig tala flytande men som utanför hemmet bara användes i korta samtal med släktingar. Mina föräldrar hade starka förväntningar på mig, osynliga regler som jag var tvungen att följa. De sa att jag måste hålla fast vid vår kultur, att det var den som definierade oss och skulle hjälpa mig att förstå vem jag är.

Men när jag gick utanför hemmets dörrar kändes det som att jag hamnade i en helt annan värld. I skolan, bland mina vänner, fanns en annan verklighet. Där behövde jag anpassa mig, förstå och acceptera normer som skilde sig från allt jag lärt mig hemma. Jag ville så gärna passa in, vara som alla andra, men varje gång jag tog ett steg närmare den nya kulturen kändes det som att jag förrådde den gamla. Jag kämpade för att hitta balansen, men det var som om jag ständigt misslyckades.

Det svåraste är inte att känna sig utanför – utan att känna sig som en främling i båda kulturerna. Hemma kunde jag inte fullt ut förstå mina föräldrars förväntningar på mig. Varje gång de pratade om vikten av att hålla fast vid traditionerna, kände jag en tyngd över bröstet. Jag visste att de hade rätt på sitt sätt, men hur kunde jag förklara för dem att jag också längtade efter något annat? Att jag inte bara ville leva i deras värld, utan också skapa en egen identitet i den värld jag växt upp i.

Samtidigt, ute i samhället, kände jag mig aldrig helt hemma där heller. Även om jag pratade språket och förstod koderna, fanns det alltid en känsla av att jag inte riktigt passade in. Ibland när jag pratade om mina föräldrars bakgrund kände jag blickarna från mina vänner – en nyfikenhet som ibland också var en sorts distans. Som om jag var annorlunda, även om jag försökte dölja det.

Det är en kamp som fortfarande pågår, en ständig dragkamp mellan två världar där jag försöker hitta min plats. Ibland känns det som att jag är mitt emellan för nära för att släppa taget om min familjs kultur, men för långt bort för att fullt ut omfamna den nya. Jag har ännu inte hittat rätt, och det känns som att varje steg framåt innebär ett steg tillbaka i någon annan riktning.

Vem är jag egentligen? Är jag den person mina föräldrar ser den som förväntas hålla fast vid vår kultur och värna om den? Eller är jag den jag blir när jag försöker passa in i samhället jag vuxit upp i? Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag är fast i denna kamp, och jag vet inte om det någonsin kommer att bli lättare.

Men kanske är det okej att inte ha alla svar just nu. Kanske är själva kampen en del av vem jag är – en person som lever mellan två världar, försöker navigera mellan dem och samtidigt skapa en identitet som tillhör mig och ingen annan. Jag hoppas att jag en dag kan hitta balansen, men tills dess fortsätter jag kämpa, fortsätter leta efter vem jag egentligen är.

KategorierJag älskar regnet för det får mig att känna att jag lever

Jag älskar regnet för det får mig att känna att jag lever

Publicerad den 11 september 2024av M R E

Det började som ett stilla duggregn, knappt märkbart på min hud. De första dropparna smälte in i luften som om de alltid funnits där, som om de var en förlängning av mitt andetag. Jag stod mitt på den tomma gatan, och kände varje liten kyla från vattnet som träffade mitt ansikte. Med varje droppe som landade på min hud, med varje andetag som fylldes av den friska, fuktiga doften av regn, kändes det som om världen började vakna inom mig.

Regnet har alltid gjort mig levande på ett sätt inget annat kan. Det är som att varje gång himlen öppnar sig, släpper den också fri något i mig. Kanske är det för att regnet tvättar bort allt – inte bara dammet från gatorna, utan också den där tyngden jag bär på mina axlar, det där molnet av oro som ibland döljer solen. När det regnar, känns det som om världen stannar upp för ett ögonblick, som om allt får en chans att börja om.

Jag minns de gånger jag har gått genom städer och skogar, med regnet smattrande mot marken, varje steg en påminnelse om att jag är här, jag finns. Jag älskar hur regnet är obarmhärtigt ärligt, det döljer inget, och det tvingar en att möta sina känslor, precis som de är. När det regnar, finns det ingen plats att gömma sig. Och just där, i regnets kalla famn, känns det som om jag hittar mig själv.

Jag har alltid dragits till det. Kanske för att regnet påminner mig om att livet inte bara är solsken och blå himmel. Att leva innebär att ibland känna smärtan, kylan, ensamheten – och att det är okej. Det är i de stunderna, när jag är blöt, frusen och genomdränkt av livet själv, som jag verkligen känner att jag lever.

Så varje gång himlen mörknar och molnen samlas, blir jag förväntansfull. Jag klär mig inte för att skydda mig från regnet, för det är inte något jag vill undvika. Istället kliver jag ut, med armarna utsträckta och huvudet högt. Låter varje droppe smälta in i min hud, in i mitt hjärta. För jag älskar regnet – och hur det får mig att känna att jag lever, på riktigt.

KategorierSociala möten​ kamp

Sociala mötens kamp

Publicerad den 10 september 2024av M R E

På ytan verkade allt normalt. Musik pulserade genom den dimmiga luften i lokalen, skratten studsade mellan väggarna, och glas klirrade mot varandra i jublande skål. Men för mig var det som att stå bakom en osynlig vägg, distanserad, avskärmad. Ljudet som alla andra verkade njuta av, borrade sig in i mina öron som en obehaglig, skärande ton. Varje skratt kändes som ett eko av något jag inte riktigt kunde förstå. Jag försökte le, skratta, spela med, men hela tiden fanns den där känslan – att jag inte riktigt hörde till.

Jag sneglade på min partner, som var fullt upptagen med att prata med de andra, så bekväm och fri. Ibland möttes våra blickar, men istället för att mötas med värme, såg jag ett drag av irritation, kanske till och med besvikelse. Hen ville inte dras ner i min tystnad, i min klumpiga oförmåga att vara lika avslappnad och spontan som alla andra.

Jag kämpade för att hålla mig flytande, för att inte glida längre bort i ensamheten. Jag ställde frågor, försökte engagera mig i samtalen, men varje svar kändes tomt, som om mina ord studsade tillbaka till mig utan att någon riktigt lyssnade. Och under hela tiden blev ljuden bara högre, musiken bara mer påträngande, som om den försökte dränka min ångest och frustration.

Min partner hade nu tagit ett steg bort, längre ifrån mig, inte fysiskt, men känslomässigt. Hen skrattade och pratade med de andra, och jag insåg att jag inte längre var en del av hens värld.

Det var som att vi båda var på samma plats, men ändå så långt ifrån varandra. Och ju mer jag försökte närma mig, desto mer verkade hen glida ifrån, som sand genom mina fingrar.

Jag försökte ta ett djupt andetag, men luften kändes tung, nästan kvävande. Medan alla andra verkade njuta av stunden, blev varje sekund för mig en kamp för att inte gå sönder. Det fanns en del av mig som ville bara gå, fly från det hela. Men en annan del vägrade ge upp, vägrade släppa taget om det som brukade vara vårt. Kanske, om jag bara ansträngde mig lite mer, kunde jag hitta tillbaka till den närheten vi en gång delade.

Jag lutade mig närmare, sträckte ut en hand, försökte fånga hens uppmärksamhet. Men hen märkte det knappt, fortfarande uppslukad av de andra, av sitt eget behov att vara närvarande där, inte här, med mig. Jag såg hur hen log mot någon annan, ett sådant leende som en gång var reserverat för mig. Det var som om jag inte längre var den personen som kunde få hen att lysa upp så där.

Jag kände hur något inom mig sjönk, som en sten som drogs ned i ett djupt vatten. Det var inte bara den fysiska distansen mellan oss, det var en känslomässig avgrund som växte. Varje gång jag försökte sträcka mig över den, för att nå hen, gled jag bara längre ner i mig själv.

Ljuset från lokalen kändes plötsligt för starkt, människorna runt mig som färgglada silhuetter i ett surrealistiskt landskap där jag var en främling. De skrattade, dansade, delade skämt som jag inte längre kunde förstå, som om de pratade ett annat språk. Och min partner, som jag en gång delade allt med, stod nu där som en främling också, någon som var mer bekväm med alla andra än med mig.

Jag tog ett steg tillbaka, osynligt för alla. Ingen märkte hur jag drog mig undan, inte ens min partner. Jag stod där ett tag, betraktade världen som snurrade runt mig, medan jag stod stilla. Jag ville ropa, säga något, men orden fastnade i min strupe. Istället tystnade jag, precis som jag gjort så många gånger förut, och lät världen passera förbi utan mig.

Och när jag såg min partner dansa, skrattande, utan ens en blick åt mitt håll, insåg jag plötsligt: kanske var det inte bara jag som var utanför. Kanske hade vi båda hamnat utanför varandra.

KategorierArg

Arg

Publicerad den 10 september 2024av M R E

Jag känner ilskan brinna inom mig, en eld som jag inte kan släcka. Jag är så arg på dig att det skakar i mig, men samtidigt finns där ett djupt sår som gör ont på ett sätt jag knappt kan beskriva. Du sårade mig på ett sätt jag aldrig trodde du skulle göra. Jag gav dig allt jag hade – mitt hjärta, min tid, min kärlek – men för dig var det aldrig tillräckligt. Jag kunde ha gett dig mer, om jag bara hade vetat vad du behövde. Men nu inser jag att det inte handlade om vad jag kunde ge, utan om vad du aldrig var villig att ta emot.

Jag tänker på allt jag vill säga, alla de hårda orden som ligger på tungan och bränner, ord som skulle kunna skada dig lika mycket som du skadat mig. Jag skulle kunna skrika, kasta tillbaka alla de giftiga kommentarerna du dolde bakom ditt kalla leende. Jag skulle kunna avslöja hur du manipulerade mig, hur du fick mig att tvivla på mig själv, gång på gång.

Men vad skulle det egentligen göra? Du bryr dig inte. Du är för blind för att se smärtan du orsakat, för självupptagen för att förstå konsekvenserna av dina handlingar. Du är en kall, narcissistisk person utan empati. Jag har försökt nå dig, försökt bryta igenom det där hårda skalet, men jag inser nu att det var lönlöst. Det fanns ingen ömhet där, ingen värme, inget utrymme för någon annan än dig själv.

Det som gör mig mest arg är att jag lät dig komma så nära, att jag trodde att du kunde förändras. Att jag gång på gång övertalade mig själv att du bara behövde tid, att du kanske bar på något sår inom dig som jag kunde läka. Men nu ser jag det för vad det är – du är bara en person som saknar förmågan att känna med andra, och jag var bara ett verktyg för dig. Ett verktyg att fylla din egen tomhet med.

Det gör ont att inse, men jag måste acceptera det. Jag vill inte längre slösa ord eller känslor på dig. Du förtjänar inte mer av mig, inte en enda tanke till. Min ilska ska inte längre äta upp mig inifrån, den ska istället bli min styrka. Jag förtjänar bättre än att fastna i din värld av egoism och likgiltighet.

Så även om jag är arg, och även om det svider, ska jag gå vidare. För jag vägrar låta dig definiera mitt värde eller diktera hur jag ska känna. Det enda du lämnar efter dig är min insikt om att jag är starkare än du någonsin var – för jag kan känna, och det är min största styrka.