2024 - Vardagsnovell.se

Lördag morgon

Publicerad den 19 oktober 2024av M R E

Jag vaknade 04:36, tidigare än jag planerat, men något med den tysta gryningen gjorde att jag inte kunde somna om. Istället drog jag på mig mina kängor och bestämde mig för en tidig promenad. Luften var krispig, nästan isande, men på ett sätt som kändes uppfriskande. Jag gick ut i den skog som alltid lockar mig när tankarna behöver stillas.

Hösten låg tung över världen, varje träd klädd i sprakande färger som tycktes brinna i det svaga morgonljuset. Löven prasslade under mina steg, fuktiga men fortfarande fasta, och varje andetag kändes som en påminnelse om hur levande jag var. Det var en berusande känsla som om skogen hade blivit min egen tillflykt där tiden stannade.

Steg för steg försvann världen runt mig, och jag tillät mig att bara vara här, mitt i detta ögonblick. Färgerna, dofterna, och den tysta närvaron av naturen var allt jag behövde. Det var som om varje löv som föll från träden viskade om förändring, men också om skönheten i att låta saker gå. Jag kände hur hösten svepte om mig som en varm filt, och plötsligt fanns inget annat jag hellre ville göra än att fortsätta gå, känna jorden under mig och försvinna in i färgernas dans.

När jag till slut vände hemåt hade jag ett leende på läpparna. Klockan hade knappt slagit åtta, men jag var redan fylld med en ro som dagen inte kunnat ge mig på länge.

När jag kom hem var lägenheten fortfarande tyst. Den där lugna stillheten som bara finns tidigt på morgonen låg kvar, och jag kände mig märkligt uppfylld av den. Jag hängde av mig jackan och kängorna vid dörren och tog en stund för att bara stå där och känna hur den friska luften fortfarande låg kvar i mitt bröst.

Medan kaffet bryggde sig själv i köket, satte jag mig i fönstret och tittade ut över gården. Löven, som nyss hade omfamnat mig i skogen, virvlade nu sakta ner i trädgården som ett sista farväl till sommaren. Solen var högre på himlen nu, och dess ljus gav allting ett gyllene skimmer. Det var som om hela världen andades i takt med mig långsamt och djupt.

När kaffet var klart tog jag koppen i mina händer och kände värmen sprida sig genom fingrarna. Det var en sådan där morgon som gjorde att allt kändes möjligt. Ingen stress, inga måsten. Bara jag och den där känslan av att vara precis där jag behövde vara. Hösten hade den effekten på mig som om den viskade att jag skulle sakta ner och njuta av det enkla, det naturliga.

Jag tog en klunk kaffe och lät blicken vandra över trädgården en sista gång innan jag vände mig mot resten av huset. Kanske var det dags att väcka världen omkring mig nu, men jag tog ett djupt andetag och lät ögonblicket vara kvar lite längre. För i den här stillheten, med höstens färger och morgonens lugn, fanns en sorts ro som jag inte ville släppa.

2024 Hjärnspökets viskningar Tankar

Hjärnspökets viskningar

Publicerad den 18 oktober 2024av M R E

Minnet är som ett spöke som ibland smyger sig på, osynligt och ovälkommet. Förr var det som om det alltid var närvarande, som en skugga som vägrade släppa taget. Varje ord, varje situation som en gång uttalats, kom tillbaka som en viskning, en påminnelse om allt som sagts och aldrig kunnat glömmas.

Nu händer det inte lika ofta, men när det gör det kommer det alltid utan förvarning. Det är som att tankarna letar sig in i de tysta stunderna, när jag som minst är beredd på det. Ett ögonblick av stillhet, och plötsligt är jag tillbaka där igen. Med de ord som kanske aldrig var menade att såra, men som ändå skar djupt. Jag försöker att inte låta tanken få fäste. Jag vet ju att det inte tjänar något till. Inga svar jag skulle få skulle kunna förändra det som varit. Det finns inga magiska ord som kan ta bort känslan eller rätta till det som en gång gått snett.

Jag har insett att det jag verkligen vill är att hitta frid. Det är där mitt fokus ligger nu – på att hitta lugnet inom mig själv, att skapa min egen glädje, fri från de frågor och tankar som ändå aldrig kommer ge mig något. I den där stillheten, i de små ögonblicken av lycka, det är där jag finner min väg framåt.

Det är inte lätt, men det är där jag känner att jag kommer närmast mig själv. Och med tiden blir det lättare.

2024 Kåseri Veckans Eviga Maraton: Vägen Mot Helgens Frihet

Veckans eviga maraton: Vägen mot helgens frihet

Publicerad den 18 oktober 2024av M R E

Det börjar på måndag morgon. Du öppnar ögonen, och ett tungt, nästan fysiskt motstånd slår emot dig – insikten att helgen är över. Känslan är som att hoppa i en kall sjö efter att ha legat i en varm, mysig filt. Du funderar på om du kan göra det. ”Fem dagar till,” säger du till dig själv. ”Bara fem dagar.”

På tisdagen har du anpassat dig lite till veckans krav. Du klarade ju faktiskt av måndagen, och det är ju alltid något. Men längtan efter helgen börjar krypa fram igen. Det är långt kvar, men i ditt huvud planerar du redan vad du ska göra på fredag kväll – även om det är lika sannolikt att du hamnar i soffan med samma gamla TV-serier som varje vecka. Men drömmen, den finns där.

Onsdag – veckan har nått sin mittpunkt. Du ser på klockan som om den vore en magisk artefakt. Halva veckan har gått, men varför känns det som en evighet kvar? Kaffekoppen är din bästa vän, och tanken på helgen börjar ta fastare form. Kanske bio? Kanske middag ute? Tanken på att få sova lite längre på lördag morgon gör dig nästan euforisk.

Torsdagen känns som en gåva. ”Bara en dag till,” säger du tyst för dig själv medan du stirrar på din to-do-lista som på något magiskt vis inte har blivit kortare sedan i måndags. Torsdagar har alltid den där förvirrande känslan de är nästan helg, men inte riktigt. Det är som att vara bjuden till en fest, men fastna i kön utanför.

Sedan kommer fredagen. Fredagskänslan är speciell. Det spelar ingen roll om du har haft den värsta veckan i mannaminne, för på fredagar finns det hopp. En euforisk lättnad sprider sig i kroppen redan när du vaknar. Världen känns plötsligt som en bättre plats, och arbetsdagen? Den går liksom av sig själv. Klockan fem är som en port till friheten helgen! Två hela dagar av vad som helst.

Men sen inser du, någonstans runt söndag kväll, att måndagen är på väg igen. Och så börjar allt om.

Det där med att längta till helgen? Det är nog mer en sport än något annat. Kanske är det bara mänskligt, att alltid titta framåt. Men en sak är säker: utan måndagens gråhet skulle fredagens gyllene skimmer inte kännas lika underbart.

2024 Blommorna i hallen Novell Personlig

Blommorna i hallen

Publicerad den 17 oktober 2024av M R E

Blommorna i hallen ligger där, skrumpnade och trötta, som en spegel av något som en gång var. Ett år har gått sedan de sattes i vasen. Tiden har frätt bort färgen på bladen, men inte minnet av den dag de kom. Jag borde ha slängt dem för länge sedan, men varje gång jag går förbi, något i mig stannar. Det är som om jag klamrar mig fast vid det sista av en tid som känns lika avlägsen som den är smärtsam.

Jag vet att det låter patetiskt, men känslorna i mig är annorlunda. Dessa blommor var inte bara ett enkelt arrangemang, de var en symbol. En symbol för en historia som började så vackert, som en dröm man aldrig ville vakna ifrån. Vi brukade skratta åt de små sakerna, dela tystnaden som om den vore helig. Du var allt jag hade drömt om, och mer därtill. Varje dag kändes som en gåva, och blommorna i vasen påminde mig om det. Men nu… nu är de bara en påminnelse om hur snabbt en dröm kan förvandlas till en tom mardröm.

Det gick fort, som att vinden plötsligt bytte riktning. Från att ha känt mig hel, började sprickorna visa sig. Vi sa saker vi inte menade, eller kanske menade vi dem men vågade inte erkänna det. Orden sved och lämnade ärr som inte syns men känns. Och trots att jag visste att det var över, kunde jag inte förmå mig att släppa taget. Precis som blommorna i hallen. De bleknar, men jag håller fast vid dem, som om de på något magiskt sätt kunde återuppliva vad vi hade.

Jag vet att jag borde kasta dem. Jag vet att ingen annan skulle förstå varför jag fortfarande håller fast vid något så dött, men för mig är det inte bara blommor. Det är minnet av oss, av vad vi kunde ha varit. Och kanske är det därför jag låter dem ligga kvar. För att slänga dem skulle vara att slänga det sista som finns kvar av oss.

Men en dag, snart, ska jag plocka upp dem, känna på de torra bladen en sista gång och låta dem falla ner i papperskorgen. Det blir ingen ceremoni, inga tårar. Bara en enkel handling av nödvändighet. För även om blommorna vissnat, har jag fortfarande något som är levande kvar i mig. Och kanske, när jag slänger dem, kan jag äntligen låta det få växa igen.

2024 Personlig

Min historia: Ljuset efter mörkret

Publicerad den 17 oktober 2024av M R E

Livet har en förmåga att kasta oss in i mörka avgrunder utan varning, som om vi inte redan hade burit nog på våra axlar. Jag har gått igenom så många stormar att jag ibland undrat om jag någonsin skulle hitta min väg tillbaka till lugnet igen. Det var inte alltid så. Jag minns en tid, innan allt började rämna, då världen fortfarande kändes trygg. Men den tryggheten rycktes ifrån mig tidigt, när vi flydde från kriget.

Jag var liten då, för ung för att förstå allt som pågick omkring mig, men gammal nog att känna rädsla, förvirring och förlust. Hemma, familj, trygghet allt det där som ska vara orubbligt för ett barn, försvann på ett ögonblick. Det var min första smak av livets hårda sidor, men det skulle inte bli den sista.

Sedan kom den största förlusten, den som knäckte mig på ett sätt jag aldrig trodde var möjligt – jag förlorade min son. Det finns inga ord för den smärtan, inget som kan beskriva hålet det lämnar efter sig. Sorgen blev en följeslagare som aldrig riktigt släppte taget om mig. Det fanns dagar när jag inte trodde att jag skulle orka resa mig upp, men på något sätt fortsatte jag. Livet tvingade mig framåt, oavsett om jag ville det eller inte.

Och som om det inte var nog, svek mig människor jag trodde jag kunde lita på. Den typen av svek som får en att ifrågasätta om man någonsin kan lita på någon igen. Den sortens svek som bygger upp murar runt hjärtat och tvingar en att bli försiktig med sin kärlek, sin tillit.

Men även den smärtan bleknade i jämförelse med att förlora min lillasyster i cancer. Hennes kamp, hennes styrka – det var något som både inspirerade och krossade mig. Jag ville vara stark för henne, men hur kan man vara stark när den man älskar långsamt försvinner framför en? Även då var mörkret påtagligt, men jag försökte hitta ljusglimtar i hennes mod, i hennes sätt att aldrig ge upp trots allt.

När jag trodde att jag hade känt den djupaste smärtan, kom det senaste slaget. Precis innan sommaren föll jag igen, djupare än jag någonsin gjort tidigare. Det var som att bli slukad av ett svart hål. Allt kändes hopplöst, meningslöst. Jag åt knappt, jag sov inte, och tankarna de var mina största fiender. Hjärnspökena, som de kallas, är inga små obehagliga röster, de är monster som hotar att dra en ner i avgrunden för alltid.

Men jag hade tur. En vän, en sådan vän som man kanske bara möter en gång i livet, fanns där. Hen dömde mig aldrig, lyssnade och lyfte mig när jag inte kunde bära mig själv. Jag inser nu att utan den personen hade jag kanske gett upp, för mörkret var så tätt, så outhärdligt. Men med tiden började jag förstå att även i det mest ogästvänliga mörkret finns det en strimma ljus.

Och en dag – efter många dagar av kamp kom det. Beslutet. Nu får det vara nog. Det var som om jag hade nått botten och plötsligt kunde skjuta ifrån och stiga upp till ytan igen. Jag hade varit i mörkret så länge att ljuset nästan kändes ovant, men där var det. Jag insåg att jag behövde sätta mig själv först, att mitt mående, min hälsa, skulle bli prioritet.

Det vi går igenom är vår lärdom, vår erfarenhet. Det har inte alltid varit lätt, men jag har insett att alla dessa prövningar format mig till den jag är idag. Vi kommer att fortsätta stöta på massa hinder längs vägen, men våra erfarenheter lär oss hantera dem bättre. Jag har rest mig ur mörkret, och även om jag vet att fler utmaningar väntar, är jag inte längre rädd.

Det jag vill säga är detta: livet fortsätter, oavsett hur mörkt det blir. Mörkret är som en skugga, alltid där, men det behöver inte styra ditt liv. Du har makten att resa dig upp, att säga ifrån och att sätta dig själv i centrum. Det är aldrig för sent att välja livet, att välja dig själv.

Ge inte upp. Ljuset finns där, även om du inte ser det just nu.

2024 Osynliga Mönster

Osynliga Mönster

Publicerad den 16 oktober 2024av M R E

När huden minns

Jag står framför spegeln och ser på mig själv. Huden minns, även om ögonen inte längre kan se det. Där du en gång höll din hand på min rygg, där dina fingrar ritade osynliga mönster över min hud, finns nu inget spår kvar.

Min tatuering, den som symboliserade oss, är borta. Försvunnen. Kvar är bara minnet av dig, av din beröring som brukade vara så självklar. Dina smekningar, ibland så försiktiga, ibland med en intensitet som fick hela mig att skälva. Din andning bakom mitt öra, hur den kittlade och värmde mig på samma gång, som om världen var liten och det bara fanns du och jag.

Du brukade hålla min hand, starkt, som om du aldrig skulle släppa taget. Men allt har bleknat. Tatueringen, din närvaro, vi. Huden är nu tom, men minnet brinner kvar. En gång var du där, och nu är du bara ett eko.

Jag drar handen över min rygg där tatueringen en gång satt, en svag linje som jag kan känna men inte längre se. Den var som ett löfte, permanent och orubblig. Men nu, när den är borta, inser jag att löften kan suddas ut lika lätt som bläck under huden. Precis som vi gjorde.

Jag försöker minnas din röst, hur du brukade viska ord som inte behövde vara stora eller mäktiga för att få mig att känna mig trygg. “Här är jag,” brukade du säga, som om de tre enkla orden var nog för att hålla oss samman. Men nu är din röst ett dovt sus i bakhuvudet, en skugga av vad den en gång var. Jag hör den inte längre klart, precis som jag inte längre minns exakt hur din hand kändes i min.

Det är märkligt hur huden minns bättre än sinnet ibland. När jag blundar kan jag fortfarande känna värmen från dina fingrar, spåren de lämnade efter sig. Men allt annat har bleknat, suddats ut. Kanske för att det var nödvändigt. Kanske för att du inte skulle få ta mer plats än vad min hud redan ger dig i minnet.

Jag undrar om du minns mig på samma sätt. Om du någon gång låter din hand vila på den plats där mina fingrar en gång vilade på dig. Om dina tankar ibland vandrar tillbaka till oss, eller om jag, precis som tatueringen, har försvunnit från din värld. En osynlig närvaro, bortglömd.

Huden minns, men allt annat försvinner till slut. Kanske är det bäst så. Kanske är det precis som det ska vara – ett avtryck som sakta bleknar, ett minne som till slut släpper taget.

För vi var aldrig menade att vara permanenta, eller hur? Precis som tatueringen var vi en del av något större, något tillfälligt. Något som lät oss känna, men som också visste när det var dags att försvinna.

Huden minns fortfarande allt, varje ögonblick vi delade, varje beröring som en gång var så levande. Men nu, när allt annat bleknat bort och tystnat, är det bara en sak som återstår. Just nu så finns en tatuering i skinnet saknad.

2024 Fragment av oss Novell

Fragment av oss

Publicerad den 16 oktober 2024av M R E

Tala om för mig hur man älskar någon när de inte vill att det ska vara för evigt. Det är som att hålla i sand, du vet. Känslan av något som rinner mellan fingrarna, trots att du försöker så hårt att hålla kvar. Du älskar med allt du har, med hela ditt väsen, men det finns en gräns, en osynlig mur som hindrar dig från att nå ända fram.

Jag såg på dig, dina ögon, de där stunderna av närhet när allt verkade möjligt. Men varje gång jag trodde vi var på väg någonstans, drog du dig undan, som om du alltid var rädd för att komma för nära. För mig var kärleken en trygg plats, men för dig… den var något som inte skulle vara för evigt.

Vi satt på bänken i parken den kvällen när du först sa det. “Det här… jag vet inte om jag vill att det ska vara för evigt.” Dina ord träffade som kalla droppar på en varm hud. Jag ville fråga varför, jag ville förstå, men det fanns inget enkelt svar, bara tystnad och ett ensamt löv som virvlade ner från trädet ovanför oss. Du lät det lövet vara, medan jag i mitt sinne försökte fånga det, precis som jag försökte fånga oss.

Är det möjligt att älska med vetskapen att någon dag kommer det att ta slut? Kanske är det just då man älskar som mest. När man vet att varje ögonblick är lånat, varje beröring en gåva som kan tas bort. Det blir intensivt, som att leva på ett sätt som brinner snabbare, hetare, för att man vet att lågorna kommer falna en dag.

Jag älskade dig i alla fall. Jag älskade dig trots att det fanns ett slut, trots att du aldrig lovade en framtid. Och kanske är det det som gör kärlek så svårt ibland. Man ger, man hoppas, man drömmer… även när den andra redan har satt upp en gräns.

Och när allt är över, när du går, vad finns kvar då? Minnen, ja. Fragment av oss, som sand mellan fingrarna. Och jag, jag kommer att minnas dig, alltid. För ibland älskar man någon, även när de inte vill att det ska vara för evigt.

2024 Personlig Tisdagens Reflektion

Tisdagens Reflektion

Publicerad den 15 oktober 2024av M R E

Tisdagsmorgonen var tung, nästan som om gårdagen fortfarande hängde kvar i luften. Den där känslan av chock, som om något djupt inom mig fortfarande inte riktigt hade landat. Jag hade somnat med huvudet fullt av tankar och vaknat med samma tyngd, som om måndagens känslostorm vägrade släppa taget om mig.

Jag tog min el-skoter till jobbet, något som vanligtvis fick mig att känna mig fri och lite lättare. Vinden i ansiktet brukade hjälpa mig att rensa tankarna, men idag var det som om den där vinden inte riktigt nådde fram till mitt inre. Jag åkte genom stadens gator, stirrade rakt fram, men kände mig ändå fångad i gårdagens tyngd.

När jag stannade vid ett rödljus, märkte jag en kvinna på trottoaren som vinkade mot mig. Hennes leende var så genuint, som om hon bara ville skicka lite ljus min väg utan att kräva något tillbaka. Jag hann knappt reagera innan ljuset slog om till grönt, men det ögonblicket, det lilla leendet, satte sig i mig.

När jag fortsatte färden kändes det som om något hade lättat inom mig. Den där enkla, lilla gesten från en främling hade brutit igenom muren av tunghet och påmint mig om att livet, trots allt, kunde innehålla små glimtar av värme, även när allt annat känns mörkt. Jag log för mig själv, fortfarande sårbar men nu lite lättare, som om just det lilla ögonblicket var precis vad jag behövde för att orka med resten av dagen.

Vägen till jobbet kändes inte lika lång längre.

Lite senare på jobbet, när jag fortfarande försökte gräva mig fram till vad det egentligen var som skavde inombords, dök min chef plötsligt upp i dörren. Hon kom in med ett stort, strålande leende och utan förvarning började hon prata om hur glad hon var för mitt arbete. Hon sa att jag gjorde ett fantastiskt jobb och att mitt sätt att bemöta alla, även de som inte alltid var på sitt bästa humör, verkligen gjorde skillnad.

Jag blev helt ställd. Det var som om tiden stannade upp för en sekund. Jag kände mig förvirrad, kanske för att jag själv inte kände mig särskilt fantastisk den här dagen. Jag stod där, stel och osäker på hur jag skulle svara. Det enda jag lyckades göra var att dra på mig ett snett leende, ett sånt som inte riktigt når ögonen.

Det var första gången hon sa något sådant till mig, och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra med det. En del av mig ville känna glädje, men en annan del kunde inte riktigt ta emot det. Jag hade fastnat i min egen känslomässiga härva, och det kändes konstigt att någon plötsligt lyfte fram mig när jag kände mig så liten inombords.

Men ändå, någonstans långt inne, började något lätta. Det där oväntade leendet från chefen, som bara dök upp när jag minst anade det, var som en liten påminnelse om att världen inte alltid ser ut som vi känner oss. Kanske var det just det jag behövde höra, även om jag inte visste det själv just då.

Och trots att jag inte svarade särskilt väl, tror jag att hon såg något i mitt sneda leende, något som kanske betydde mer än ord just då.

2024 När ingen ser Personlig

När ingen ser

Publicerad den 15 oktober 2024av M R E

Det är märkligt, hur tyst det kan vara när världen omkring en fortsätter som vanligt. Jag går genom dagen, ler, pratar och skrattar när det behövs. Ingen vet. Ingen ser. För varför skulle de? Jag har blivit expert på att dölja allt det där som rasar inombords. Den osynliga kampen som aldrig tar slut.

Orken är det första som försvinner, som ett ljus som sakta brinner ut utan att någon märker det. Varje morgon vaknar jag, om man ens kan kalla det vakna. Sömnen som borde ha gett mig vila känns som ett minne blott. Det är mer som en slöja av trötthet som aldrig riktigt lämnar kroppen, som att jag bara halvt lever, halvt existerar.

De skador som syns på insidan kan aldrig döljas med plåster eller bandage. De är osynliga, men de är där, konstant närvarande. Varje gång jag försöker sträcka mig efter något mer, något bättre, drar de mig tillbaka. Som en kedja, fastlåst vid mina fötter, som ingen annan kan se. Och jag önskar ibland att jag kunde visa dem, de där osynliga såren som aldrig riktigt läker. Men vem skulle förstå?

Tårarna, de är de mest ensamma. De rinner inte nerför kinderna där någon kan se dem och erbjuda tröst. De stannar djupt inne, där de gräver sig in i hjärtat, en tyngd som aldrig riktigt försvinner. Att gråta inombords är som att skrika i ett vakuum. Ingen hör, ingen kan nå dig. Och ändå fortsätter jag, som om ingenting har hänt, som om allt är precis som det ska.

Ibland undrar jag hur länge det går att fortsätta så här. Hur länge kan man gömma en storm inombords utan att den spränger igenom? Men jag vet att jag gör det för att jag måste. För att jag inte vill att andra ska behöva bära det jag bär. För att jag är rädd för vad som skulle hända om någon faktiskt såg, om någon såg hur trasig jag egentligen är.

Kanske är det min kamp, den osynliga, som är min styrka. Eller kanske är det bara ett sätt att överleva. Men oavsett vad, så fortsätter jag, dag efter dag, för att ibland är det allt man kan göra. Fortsätta, även när ingen ser.

2024 Vaken

Vaken

Publicerad den 15 oktober 2024av M R E

När hjärnan inte tillåter mig att somna

Det är natt igen. Klockan tickar monotont, som om varje sekund väger tyngre än den förra, och mörkret har för länge sedan lagt sig över rummet. Jag ligger där, stirrar upp i taket, låter tankarna virvla omkring utan någon tydlig riktning. Ögonlocken är tunga, men hjärnan? Den vägrar stillna.

Det är nästan som ett krig där inne. En konstant kamp mellan min kropp, som desperat skriker efter vila, och min hjärna, som verkar ha helt andra planer. Det är så många tankar som vägrar tystna. Minnen från dagen som aldrig riktigt fick ett avslut, små saker som jag borde ha sagt, borde ha gjort. Frågor jag inte visste att jag ens funderade över ploppar upp, som om min hjärna använder natten för att lösa allt det där jag har skjutit upp.

Jag vrider mig, flyttar kudden, sträcker ut benen, men inget fungerar. För varje minut som går känns det som om hjärnan arbetar snabbare, intensivare, som en motor som aldrig slutar snurra. Jag kan höra mitt hjärta slå, känna varje andetag, och ändå är det som om jag är fångad i min egen rastlöshet.

Tankarna blir till en lång lista. Förväntningar. Misslyckanden. “Vad ska jag göra imorgon?” frågar sig min hjärna, och innan jag vet ordet av, har jag planerat hela morgondagen, fast jag bara vill sova. “Tänk om jag inte räcker till?” undrar jag, och plötsligt dyker rädslor upp från ingenstans, rädslor jag inte ens visste att jag bar på.

Jag försöker andas djupt, försöker distrahera mig med tankar på något positivt, men min hjärna är envis. Det är som om den har bestämt sig för att jag inte får sova förrän varje obetydlig tanke har vänts och vridits på. Och ju mer jag försöker kämpa emot, desto starkare blir den.

Det känns som en mardröm, men jag är vaken. Fast i den här oändliga rundgången, där varje minut känns som en timme och sömnen som en avlägsen dröm. Jag försöker påminna mig själv om att det bara är tillfälligt. Att jag till slut kommer att slumra in. Men just nu? Just nu tillåter hjärnan mig inte att somna.

Och ändå, någonstans i allt detta kaos, känner jag ett svagt hopp. För kanske är detta nattens språk, en tid för bearbetning, en tid där jag tvingas möta det jag annars försöker undvika. Kanske, när jag väl somnar, kommer jag vara lättare, renare, som om tankarna som nu bombarderar mig ska lösas upp i gryningen.

Men för nu är det bara jag, och min hjärna som inte tillåter mig att somna.