2024 - Vardagsnovell.se

Du tog mig för givet

Publicerad den 18 februari 2025av M R E

Det var en helt vanlig kväll, precis som alla andra. Jag satt i soffan, benen uppdragna under mig, och stirrade ut genom fönstret. Regnet smattrade mot rutan, och ljudet brukade alltid lugna mig, men den här gången var det annorlunda. Någonting kändes avlägset, som om jag inte längre riktigt var en del av mitt eget liv. Som om jag hade förlorat något längs vägen, något som en gång hade känts självklart.

Du satt vid köksbordet med din telefon, uppslukad av skärmen och knappt märkte att jag fanns där. Vi hade fallit in i ett mönster, ett mönster där vi var tillsammans men ändå inte. Våra samtal hade blivit korta, ytliga, som om vi inte längre hade något att säga till varandra. Och jag, jag började inse att jag saknades, att jag höll på att försvinna.

Du tog mig för givet.

Det var inte så från början. I början såg du mig, varje detalj av mig. Du skrattade åt mina skämt, höll min hand när vi gick längs gatorna, och lyssnade på varje ord jag sa som om det var det viktigaste du någonsin hade hört. Du såg mig då, såg mig på ett sätt som ingen annan hade gjort. Jag var någon i dina ögon.

Men med tiden förändrades det. Det var som om du slutade se mig. Som om jag bara blev en del av möblemanget, något som alltid fanns där men som du inte behövde tänka på. Jag fortsatte att göra alla de där små sakerna för oss, för dig, i hopp om att du skulle märka det. Jag lagade middagar, fixade runt i hemmet, stöttade dig när du hade tuffa dagar på jobbet. Men varje gång fick jag mindre och mindre tillbaka, som om du förväntade dig att jag alltid skulle vara där, alltid redo att ge mer.

Jag började märka att dina ögon aldrig riktigt sökte mina längre. Du frågade inte hur min dag hade varit, och när jag pratade verkade du vara någon annanstans, som om mina ord inte spelade någon roll. Det var som om jag hade blivit osynlig, en skugga av den person jag en gång var i ditt liv.

Du tog mig för givet.

Jag väntade länge, hoppades att du skulle märka. Att du skulle se mig igen, som du en gång gjort. Jag försökte skapa de där stunderna, de där ögonblicken som brukade betyda så mycket för oss. Men det var som om du inte ens märkte mina försök. Och varje gång du inte såg mig, varje gång du vände dig bort eller stirrade på din telefon istället för på mig, blev det tydligare. Jag var inte längre någon du behövde uppmärksamma, inte längre någon du kämpade för.

Du tog mig för givet, och det gjorde ont. Varje dag en ny påminnelse om hur vi hade blivit främlingar i vårt eget hem, hur jag hade blivit någon du inte längre riktigt såg. Jag ville skrika, ruska om dig, få dig att förstå att jag fortfarande fanns här, att jag fortfarande behövde bli sedd, bli älskad. Men orden fastnade i halsen, och jag kände hur klyftan mellan oss växte för varje dag.

Det var inte att jag inte älskade dig längre. Nej, det var just därför det gjorde så ont. För jag älskade dig fortfarande, älskade det vi hade varit och den person jag visste att du kunde vara. Men jag visste också att jag inte kunde stanna i den här osynligheten för alltid. Jag kunde inte fortsätta vara någon du bara förväntade dig skulle finnas där, någon du aldrig längre såg som sin egen.

Så nu sitter jag här, i samma soffa, med samma regn som slår mot rutan. Men något är annorlunda ikväll. Jag har förstått att jag inte kan vänta längre. Jag kan inte vänta på att du ska börja se mig igen, för den dagen kanske aldrig kommer. Och om jag inte tar mig själv på allvar, om jag inte ser mitt eget värde, hur ska du någonsin kunna göra det?

Du tog mig för givet. Men jag tänker inte låta mig själv försvinna längre.

2024 Personlig

Och så kom hon

Publicerad den 11 december 2024av M R E

Och så kom hon.

Hon som alltid tycktes dyka upp i mitt liv som en vind som river upp allt, lämnar det kaotiskt och omöjligt att ignorera. Jag mindes första gången vi sågs, jag 16 och hon 23. Hon var allt jag inte var – säker, självsäker, med ögon som såg rakt igenom mig. Våra vägar hade korsats flera gånger genom åren, och varje gång lämnade hon ett märke efter sig, som om hennes närvaro brände sig fast i mitt sinne. Men den sista gången, för tio år sedan, blev det för mycket. För mycket av allt, eller kanske för lite av vad jag behövde. Jag lämnade henne.

Och nu var hon här igen.

Det började oskyldigt. Ett meddelande på Messenger, inget speciellt. Bara ett hej, en inledande fråga som jag hade kunnat ignorera, men inte gjorde. Vi började prata. Det ena ledde till det andra, och innan jag visste ordet av hade vi grävt upp allt. Allt som hade legat begravt, alla frågor som aldrig ställts.

“Varför lämnade du mig egentligen?” skrev hon till slut.

Orden brände sig fast på skärmen. Jag satt länge och stirrade på dem, som om de skulle försvinna om jag väntade tillräckligt länge. Men de försvann inte. Jag visste att jag måste svara, men vad skulle jag säga? Sanningen? Att jag var rädd? Att jag hade byggt murar så höga att jag knappt kunde se över dem själv?

Jag skrev, långsamt, ärligt. Och hon svarade. Hon svarade med en värme jag inte förtjänade, med förståelse jag inte hade räknat med.

Samtalen fortsatte. Nätterna blev sena, och det kändes som om vi pratade om allt – om varför jag lämnade henne, om vad som hänt under åren, om hur livet hade behandlat oss båda.

Och sedan hände något oväntat.

Hon knackade på mina murar. Inte med kraft, inte med våldsamhet, utan med något så enkelt som hennes närvaro. Ett ord här, en mening där. Jag hade lovat mig själv att aldrig släppa in någon igen. Jag hade svurit på att murarna skulle stå kvar. Men hon behövde inte ens försöka. Ett enda litet beröring, ett mjukt ord, och allt rasade.

Jag minns exakt ögonblicket. Hon sa något enkelt, något som borde ha varit obetydligt. Men det var något i sättet hon sa det på. Något som bröt genom alla lager av skydd jag hade byggt upp. Det var som om allt föll på en gång, som om jag stod där, naken och sårbar, och jag visste inte vad jag skulle göra med det.

Det skrämde mig. Jag blev rädd. Nej, jag blev skräckslagen.

Hur kunde någon fortfarande ha den makten över mig? Efter allt som hänt, efter alla år, hur kunde hon fortfarande vara den som såg mig, den som kunde riva ner det jag trodde var ogenomträngligt?

Men kanske, tänkte jag, kanske är det precis vad jag behöver.

Livet är märkligt. Det ger oss cirklar att gå i, vägar som korsas och lämnar oss undrande. Men ibland, bara ibland, för oss tillbaka till det vi inte visste att vi saknade.

Och så kom hon. Och kanske var det meningen att hon skulle komma just nu.

2024 En bit av mig själv Personlig

En bit av mig själv

Publicerad den 28 november 2024av M R E

Ikväll har tankarna snurrat, ett kalejdoskop av känslor som jag inte längre kan hålla inne. Jag vill dela något, inte bara för att lätta mitt hjärta, utan för att kanske, bara kanske, någon där ute kan känna igen sig och hitta en gnutta hopp i det jag skriver.

För ungefär sju månader sedan gick jag igenom något jag aldrig trodde jag skulle klara. En breakup som inte bara slet sönder mitt hjärta, utan också mitt sinne. Det var inte bara ett förhållande som tog slut, utan en hel verklighet som rasade. Psykisk misshandel, gaslighting, manipulation… jag tappade bort mig själv i någon annans skugga. Och sedan, när jag var som mest sårbar, blev jag ghostad. Utnyttjad. Lämnad utan svar.

Sommaren kom och gick, men för mig kändes den som en enda lång natt. Min självkänsla var i spillror, som glassplitter utspridda över ett golv jag inte vågade gå barfota på. Jag trodde att allt var över. Jag trodde att jag aldrig skulle få känna glädje igen, aldrig få träffa Lilleman – en gnista av ljus som jag knappt vågade hoppas på.

Jag ville ge upp. Allt.

Men någonstans där, mitt i mörkret, hittade jag en liten låga. Det var terapi. Många timmar av att sitta där och sakta, smärtsamt, plocka isär allt som hänt. Samtidigt blev skrivandet en annan form av terapi. Ord efter ord, rad efter rad, började jag uttrycka allt det som jag inte kunde säga högt. Det var mitt sätt att överleva. Mitt sätt att rädda mig själv.

Och sedan kom Hanna in i mitt liv. En vän som var Fantastisk. Hon var en påminnelse om att världen inte bara består av skuggor och tomrum. Hon fick mig att våga vara mig själv igen, våga prata om allt det jag hållit inne. Det som annars hotat att kväva mig. Ibland tänker jag på hur mycket en liten gest kan betyda. Ett lyssnande öra, en hand på axeln, en påminnelse om att jag inte var ensam.

Det var också genom musiken som jag hittade tillbaka. Ni kanske har hört några av låtarna jag släppte – I Wish I Never Met You och Payback Time. De är bitar av mig, fragment av allt det jag gått igenom. Musik har alltid varit mitt språk när orden inte räcker till.

Det kommer en ny låt snart. Jag vet inte när jag vågar släppa den. Den heter Not OK, och den handlar om allt det jag beskrev i början. Den är rå, ärlig och… mig.

Jag hoppas ni inte dömer mig för det jag delar med mig av. Det är inte perfekt. Det är sårbart. Men det är jag.

Och om någon av er går igenom något liknande, vill jag säga en sak: ge inte upp. Du kanske inte ser det just nu, men det finns en väg framåt. Det finns ljus, även när det känns som att världen är gjord av mörker.

Det här är en bit av min resa. Tack för att ni lyssnar.

2024 Ljuset som aldrig slocknar Personlig

Ljuset som aldrig slocknar

Publicerad den 20 november 2024av M R E

Gaslighting fick mig att känna mig vilse i mig själv. Självtvivlet gnagde konstant, och osäkerheten lade sig som en tung skugga över mina tankar. Jag ifrågasatte allt – mina känslor, min verklighet, och om det jag upplevde ens var sant. Skulden hängde alltid över mig; varje problem verkade vara mitt fel. Genom subtil psykisk manipulation blev jag känslomässigt nedtryckt och förlorade tron på mitt eget omdöme. Jag levde i en ständig oro över att jag överreagerade, att det var jag som var problemet. Det var psykisk misshandel i sin mest förödande form, där jag långsamt förlorade kontakten med min egen styrka och verklighet.

Jag minns första gången jag började tvivla på mina egna tankar. Det var inte något stort, bara en liten kommentar, en försiktig korrigering av något jag trodde att jag visste. “Det där hände aldrig”, sa du med ett lugnt tonfall, som om jag missförstått allt. Jag skrattade bort det då, tänkte att jag kanske verkligen mindes fel. Men fröet var sått.

Det blev fler sådana små stunder. Dina ord letade sig in som mjuka, nästan vänliga viskningar i mitt medvetande, och började ta över. “Du är alltid så känslig.” “Det är inte alls vad jag sa.” “Ingen skulle reagera som du gör.” Det var subtilt, nästan omärkligt till en början, men snart hade du förvandlat mitt sinne till ett slagfält.

Jag började ifrågasätta allt. Var det verkligen så illa som jag kände? Kunde det vara så att jag överreagerade? Jag såg på dig för svar, men varje gång jag försökte konfrontera dig vände du det mot mig. Din skicklighet låg i att låta mig tro att du hjälpte mig, att dina korrigeringar och kritiska blickar var för mitt bästa. “Jag vill bara att du ska förstå hur du ibland kan verka”, sa du, och jag svalde det som medicin jag inte kunde ifrågasätta.

Osäkerheten växte som en mörk skugga inom mig. Jag började undvika att dela mina tankar, rädd för att de skulle bli avfärdade eller vridna till något jag inte längre kände igen. Var jag galen? Var det jag som gjorde allt fel? Du var min kompass, men du pekade aldrig mot norr, och jag förlorade mig själv i labyrinten du byggt.

Skulden var tyngst att bära. Det fanns alltid en anledning till varför något gick fel, och den anledningen var alltid jag. Om du var arg, hade jag triggat dig. Om du var ledsen, hade jag misslyckats. Och om jag vågade stå emot, blev du lugn och kylig, som om mitt motstånd var det mest irrationella du någonsin sett. “Varför gör du det här så stort?” frågade du ofta, som om det var jag som var problemet, aldrig du.

Känslomässigt kände jag mig som ett tomt skal. Min självbild var som en spegel du krossat och sedan återmonterat i din egen design. Det fanns ingen plats kvar för min egen reflektion. Jag levde för att hålla dig nöjd, för att undvika din besvikelse, din irritation, din tysta behandling.

Det som gjorde mest ont var hur du fick det att se ut som om du brydde dig. Som om dina handlingar var kärlek, fast de sakta kvävde mig. Och kanske var det därför det tog så lång tid att förstå vad som hände. För det är svårt att inse att någon du älskar och litar på kan manipulera dig så skickligt, så metodiskt.

Men en dag bröts mönstret. Jag minns inte exakt vad som hände, men något inom mig vaknade. Kanske var det den där lilla rösten som aldrig tystnade helt, som viskade: “Det här är inte kärlek.” Jag började läsa, lära mig om gaslighting och psykisk misshandel, och varje ord jag tog in kändes som att låsa upp en dörr till en fängelsecell jag inte visste att jag satt i.

Det var inte enkelt att lämna. Det kändes som att riva ut en del av mig själv, för du hade blivit en del av mig – eller så trodde jag i alla fall. Men varje steg bort från dig var ett steg närmare mig själv.

Idag kämpar jag fortfarande med självtvivel och osäkerhet. Men jag vet nu att de inte är mina egna. De är ekon av ditt grepp över mig, och varje gång jag står emot dem tar jag tillbaka en bit av mitt ljus. Ett ljus som du försökte släcka, men som aldrig riktigt dog.

Jag vet nu att kärlek aldrig är manipulation. Kärlek är inte att få någon att tvivla på sig själv. Och framför allt, kärlek är inte att trycka ner någon för att höja sig själv. Det är min styrka idag, och det är vad jag påminner mig om varje gång osäkerheten försöker ta över.

2024 – Det året jag dog Personlig

2024 – Det året jag dog

Publicerad den 19 november 2024av M R E

Det var inte hjärtat som stannade eller lungorna som slutade dra in luft. Nej, det var något annat som gick sönder det året. Något inuti som inte längre kunde lagas.

Alla lyckliga minnen jag hade samlat under livet, alla stunder av glädje, kändes som om de suddades ut. Som om någon öppnat ett gammalt fotoalbum och rivit ut sidorna en efter en, tills bara tomma, gula ark återstod. Det var inte jag som försvann, utan bitarna som gjorde mig hel.

Det började sakta, som sprickor i isen. Små, nästan omärkliga förändringar. Jag slutade le åt de saker som brukade få mig att skratta. Maten smakade inte längre något, inte ens favoriträtten som brukade kännas som en varm omfamning. Jag såg mig själv i spegeln, men ögonen som stirrade tillbaka var tomma.

Det året var som en oändlig vinter. All värme försvann, inte bara i luften, utan i min själ. Jag försökte minnas hur det kändes att vara lycklig, men minnet gled undan som sand mellan fingrarna.

De få som stod mig nära märkte förändringen. Försökte fråga, försökte hjälpa. Men vad säger man när man själv inte vet vad som gått förlorat? “Jag är okej,” svarade jag, fast det var en lögn. De såg det, men deras blickar var maktlösa. För vad kan man göra när någon håller på att försvinna, och det inte finns något att hålla fast vid?

Det var inte en plötslig död, utan en utdragen process. Som att drunkna långsamt, utan att någon ser vattnet som stiger runt en.

Det sista jag minns tydligt var en solig dag i januari. Himlen var klarblå, och snön gnistrade som diamanter. Jag stod på en parkbänk och såg ut över världen. En gång hade jag älskat sådana dagar, men nu var det bara en kuliss. Jag tänkte på alla pusselbitar som brukade göra mig hel – glädjen i små saker, doften av nybryggt kaffe, känslan av vårens första solstrålar mot huden.

De bitarna var borta nu. Och utan dem fanns inget kvar.

2024 dog jag inte i kroppslig mening, men jag dog inombords. Sorgen tog över. Sorgen över det jag förlorat, över den jag inte längre var.

Och ändå… någonstans i det där djupaste mörkret, fanns en viskning. En svag, men obeveklig röst som sa: “Det finns fortfarande tid.”

Det året jag dog, var kanske också året jag började om. För ibland måste man förlora allt för att hitta sig själv igen.

Men just då, det året, var det bara döden jag kände.

2024 Personlig Tickande Bomb

Tickande Bomb

Publicerad den 18 november 2024av M R E

Jag vaknade den här morgonen med en knytnäve i bröstet. En ilska som inte kunde sättas i ord och en sorg som hängde över mig som en våt filt. Det var som att vakna med tyngden av världen pressad mot mitt bröst.

Känslan av att någon förföljde mig var nästan fysisk. Det var inget jag kunde se, men det fanns där – som en skugga i ögonvrån, som en osynlig blick som brände i nacken. Jag drog täcket tätare omkring mig, som om det kunde skydda mig från något jag inte ens förstod.

Jag ville skrika. Kasta ur mig allt det där som kändes som ett instängt vrål i mitt inre. Jag ville gråta, släppa fram en flod av tårar som kunde rensa ut allt det svarta. Men ingenting kom. Inte ett ljud, inte en droppe.

Det var som om jag hade frusit fast. Som om jag var en tickande bomb, så full av känslor att jag inte visste vilken jag skulle börja med. Jag var rädd för att explodera men ännu mer rädd för att stanna kvar i det här tillståndet.

Tick, tack. Tick, tack.

Tiden gick medan jag låg där, oförmögen att röra mig. Kanske var det bara minuter, kanske timmar. Det kändes som en evighet. Bomben tickade vidare, varje sekund ett hot om en katastrof som närmade sig.

Till slut reste jag mig, tung och långsam, som om jag rörde mig genom vatten. Jag gick fram till spegeln, stirrade på den person som mötte mig där. Jag såg arg ut, men under det fanns något annat – något skört, något som försökte gömma sig.

“Vad vill du?” frågade jag min spegelbild, nästan som om jag förväntade mig ett svar.

Men spegeln var tyst. Liksom jag själv.

Jag gick ut i köket, satte på kaffe och lutade mig mot diskbänken medan jag väntade. Doften av nybryggt kaffe fyllde rummet, men det skingrade inte känslan av förföljelse, av mörkret som klängde sig fast.

Jag tog koppen och satte mig vid köksbordet. Stirrade på kaffet medan det blev kallt. Tankarna snurrade, utan mål eller riktning, som ett trassligt garnnystan som ingen orkade reda ut.

Tick, tack. Tick, tack.

Plötsligt slog det mig: Jag väntade. Jag väntade på något som skulle hända, något som skulle lösa allt. Men vad väntade jag på? Att någon annan skulle dra ut sladden till bomben? Att känslorna skulle försvinna av sig själva?

Det var då jag insåg att jag inte kunde vänta längre.

Jag tog fram ett tomt papper, en penna. Började skriva utan att tänka. Ord vällde fram, osammanhängande och råa. Ilska, sorg, rädsla. Allt det där som hade legat och jäst inom mig rann nu ut på papperet.

Tick, tack. Tick, tack.

När jag skrev kändes det som om bomben inom mig började sakta ner. Tickandet avtog, som om varje ord jag skrev var en tråd som lindades upp från dess mekanism.

Och när jag till slut lade ner pennan var det som om något hade lossnat inom mig. Bomben var inte borta, men den hade slutat ticka. Jag visste att den kanske skulle börja igen, men just nu – just här – kändes det som om jag hade kontroll.

Jag reste mig, andades djupt. Tittade ut genom fönstret på en himmel som såg ljusare ut än den gjort på länge. Kanske var det en illusion, men just då spelade det ingen roll.

Jag hade överlevt morgonen. Och för första gången på länge kändes det som om det fanns en chans att också överleva dagen.

2024 En Längtan Efter Kärlek

En Längtan Efter Kärlek

Publicerad den 18 november 2024av M R E

Längtan har alltid funnits där, som ett stilla eko som aldrig tystnar. En önskan så ren och enkel – att få kalla någon för min egen, att bygga en familj, att en dag bli pappa och kanske senare morfar eller farfar. Men livet har varit allt annat än enkelt. Varje väg jag har valt har lett till besvikelse.

Det började tidigt. Kärleken, som jag trodde var äkta, visade sig vara en skugga – flyktig och utan djup. “Du är för mycket”, sa någon. “Du älskar för hårt”, sa en annan. Jag försökte förstå, försökte ändra mig, försökte anpassa mig till vad andra behövde. Men varje gång lämnades jag ensam, med hjärtat i spillror och en växande känsla av att inte vara tillräcklig.

Gång på gång har jag gett mitt allt, bara för att se det slitas ifrån mig. Jag blev som ett öppet sår, känslig för minsta beröring, men ändå längtade jag. Jag längtade efter någon som skulle se mig, verkligen se mig, och inte bara ta det de ville ha för att sedan gå vidare till nästa.

Mina vänner, om man kunde kalla dem det, förstod inte heller. De skakade på huvudet åt min längtan, åt mitt behov av närhet och mening. “Du behöver inte någon annan för att vara hel,” brukade de säga, som om det var så enkelt. Men jag visste att det inte handlade om att vara hel – det handlade om att få dela min helhet med någon annan. Att få skapa något som skulle leva vidare, något större än mig själv.

Åren gick, och med varje svek växte bitterheten. Jag försökte gömma den, men den smög sig fram i min blick, i mina ord. Jag var besviken på världen, på människorna som hade svikit mig, och kanske mest av allt på mig själv. Hur hade jag låtit det bli så här? Hur hade mitt liv blivit en enda lögn, ett tomt skal av vad det kunde ha varit?

En kväll, när ensamheten kändes som tyngst, satte jag mig vid köksbordet med en kopp kallnat kaffe. Jag såg ut genom fönstret på den mörka himlen, där stjärnorna blinkade svagt. “Vad är det för mening?” mumlade jag för mig själv. Tårarna kom, ovälkomna men ofrånkomliga.

Men någonstans i djupet av min förtvivlan fanns en liten låga som vägrade slockna. Det var den där lilla rösten, den som jag ibland hatade men som ändå höll mig vid liv. Den som sa att det kanske, bara kanske, inte var för sent. Att jag fortfarande kunde hitta något – eller någon – att leva för.

Jag reste mig, skakig men beslutsam. “Om ingen har älskat mig för den jag är,” tänkte jag, “så får jag börja med att älska mig själv.” Orden kändes främmande, nästan absurda, men de ekade ändå inom mig som ett löfte.

Jag vet att det inte kommer bli lätt. Åren av svek och självförakt har lämnat djupa sår. Men jag vet också att om jag någonsin ska hitta det jag längtar efter, så måste jag börja här – med mig själv.

Kanske kommer jag aldrig bli pappa, aldrig hålla ett litet barn i mina armar och kalla det mitt. Men kanske, bara kanske, kan jag hitta en annan sorts familj, en annan sorts kärlek. Och för första gången på länge känner jag en svag glimt av hopp.

Det är inte slut ännu. Inte riktigt.

2024 Morgonångest Deluxe

Morgonångest Deluxe

Publicerad den 17 november 2024av M R E

Klockan 06:12. Det är fortfarande mörkt ute, men tankarna har redan vaknat, skrikande som en oinbjuden kör i huvudet. Hjärtat slår för hårt, för snabbt, som om det försöker springa ifrån något jag inte kan se. Kroppen är tung men rastlös, fast i en märklig limbo mellan att vilja fly och inte orka röra sig.

Jag försöker ligga kvar, försöker andas igenom det, men varje andetag känns som ett misslyckande. Pulsen bultar i tinningarna. Varför känns det som att världen kommer att gå sönder idag? Vad är det jag har glömt, vad är det jag måste göra?

Tankarna hinner före mig, målar upp allt som kan gå fel – alla små misstag, alla stora katastrofer som kanske, kanske inte väntar. Paniken stiger som vatten, långsamt men obevekligt.

Jag sätter mig upp till slut, svetten kall mot nacken. Kaffet. Jag behöver kaffe.

Med darrande händer fyller jag bryggaren och står där, stirrandes på dropparna som sakta faller i kannan. Tårarna kommer utan förvarning, brännande, lätta. Varför gråter jag? För att jag är trött? För att jag är rädd? Eller bara för att allt känns så… mycket?

Koppen i handen är varm, trygg, som en liten ankare i stormen. Jag ser ut genom fönstret. Himlen är inte längre svart utan börjar skifta i grått. Det är en ny dag, vare sig jag är redo eller inte.

Jag tar en klunk kaffe och känner värmen sprida sig, nästan som en försäkran om att jag klarade ännu en morgon. Kanske, bara kanske, klarar jag resten också.

Personlig Tystnadens Tyngd

Tystnadens Tyngd

Publicerad den 17 november 2024av M R E

Vaknade tidigt, kanske för tidigt. Klockan på nattduksbordet visade en tid som ingen borde vara vaken vid, men sömnen hade lämnat mig, och rummet var för stilla för att bjuda in den tillbaka. Tystnaden låg som en tät filt över huset, en tystnad som inte lugnar utan kväver. Jag låg där och stirrade på taket, räknade sprickor som om de skulle kunna ge mig någon form av tröst. De gjorde inte det.

Det fanns en känsla i bröstet, en tyngd som jag inte kunde förklara. Det var som om varje andetag krävde mer kraft än det borde. Som om jag varje gång måste övertala mig själv att det faktiskt är värt att fylla lungorna igen. Tanken slog mig – vad är poängen med att kämpa, när varje steg känns som att trampa i kvicksand?

Men någonstans i mig fanns en röst. Svag, nästan ohörbar, men den fanns där. Den sa att jag måste fortsätta. Inte för att jag ville, men för att jag måste. För att någonstans, kanske inte idag eller imorgon, men någon gång, skulle tyngden lätta. Det är vad de säger, eller hur? Att saker blir bättre. Men just nu känns det som en lögn.

Jag klev ur sängen, bara för att tystnaden blev för mycket att bära liggandes. Golvet var kallt mot mina fötter, och jag lät känslan av kyla dra mig tillbaka till verkligheten. Stegen till köket var mekaniska. Kaffekannan stod där på sin vanliga plats, och jag fyllde den med vatten, nästan som om jag försökte fylla något i mig själv också. Jag såg vattnet droppa ner i kannan, och för en stund stod jag bara där och stirrade. En droppe i taget, precis som varje andetag, varje steg.

Jag önskar att jag kunde säga att något mirakulöst hände. Att solen bröt igenom molnen och påminde mig om livets skönhet. Men det gjorde den inte. Istället var det bara jag och tystnaden, och kaffedoften som långsamt spred sig genom rummet. En liten sak. En liten påminnelse om att jag fortfarande är här.

Så jag satte mig vid bordet, stirrade ut genom fönstret och andades. Bara andades. En droppe i taget, ett andetag i taget. Och även om tanken på att ge upp låg där som en skugga, så satt jag ändå kvar. Jag kämpar fortfarande. För vad annars kan jag göra?

2024 Den Bästa Versionen Personlig

Den Bästa Versionen

Publicerad den 15 november 2024av M R E

De senaste månaderna hade jag mött fler människor än jag trodde var möjligt på en sådan kort tid. De var vackra, inte bara på utsidan, utan för hur de såg mig. De såg mig som någon jag själv aldrig riktigt kunde se. Stark, omtänksam, fylld med energi och vilja att lyssna, ge och vara där. Men varje gång någon sa, “Du ger så mycket av dig själv,” kändes det som att orden studsade mot en vägg inom mig. Jag nickade, log och tackade. Men en liten del av mig ville skrika: Hur gör man annars? Hur kan jag vara mindre?

Det som gjorde ont var att jag insåg att de hade rätt. Jag gav allt jag hade. Jag tömde mig själv som en flod som aldrig tycks sluta rinna. De uppskattade det, ja, men deras ord stannade kvar: “Kanske borde du spara lite av det där till dig själv.” Hur gör man det? Hur vänder man det man alltid gett utåt, inåt?

Jag försökte. Jag försökte hitta den bästa versionen av mig själv. Den jag trodde att andra såg, men som jag inte riktigt kunde känna. Jag tänkte att om jag blev den personen, den starka, kloka, balanserade ja, då skulle det kännas rätt. Men när jag stod där framför spegeln, när alla andra hade gått hem, fanns bara en trött blick kvar.

Jag hade gett allt jag hade den dagen, precis som alla andra dagar. Jag såg mig själv, och för första gången frågade jag: Är det här rätt? Är det här verkligen vad jag vill vara?

En kväll, när jag satt i tystnaden med bara ljuset från ett stearinljus, vågade jag för första gången på länge låta tankarna flöda utan censur. Jag skrev ner frågan som ekade inom mig:

“Hur ger jag något till mig själv, när jag inte ens vet vem jag är utan att ge?”

Pappret framför mig fylldes med ord, meningar, tårar. Det blev som en dialog mellan mig och en okänd röst. Jag insåg att jag i åratal hade kämpat för att bli något som inte fanns. Den bästa versionen av mig själv var inte en roll att spela, inte en prestation att uppnå. Kanske var den redan där – trasig, trött, men äkta.

Jag började smått. Att ge till mig själv var inte att prestera eller skapa något perfekt. Det var att sitta i tystnad med en kopp kaffe utan att behöva vara något för någon annan. Det var att säga nej till saker som sög ur mig kraft, utan att skämmas. Det var att låta någon fråga: “Hur mår du?” och faktiskt svara ärligt.

Det var svårt. Jag kände mig egoistisk, rädd att förlora den jag var i andras ögon. Men varje gång jag valde mig själv, även om det bara var för ett ögonblick, kändes det som att något inom mig läkte.

Kanske är det inte en färdighet man lär sig. Kanske är det en resa, att hitta balansen mellan att ge och att våga ta emot. Men för första gången på länge började jag tro att den bästa versionen av mig själv inte var den jag visade för andra – utan den jag började upptäcka, lite i taget, för mig själv.