M R E - Vardagsnovell.se

2025 Skuggor av förtroende

Skuggor av förtroende

Publicerad den 23 mars 2025av M R E

Det börjar alltid likadant. Ett leende, en blick som dröjer sig kvar lite för länge, en värme i rösten som säger: du kan lita på mig. Och jag gör det. Jag vill så gärna tro att det finns människor som menar det de säger, som inte ser min öppenhet som ett svärd de får tillåtelse att vända mot mig.

Men varje gång jag litar på någon, förändras något. Som om förtroende är ett kontrakt jag aldrig får läsa det finstilta i. Det som börjar med trygghet slutar i tvivel. Ett löfte som inte hölls. En hemlighet som inte bevarades. En närhet som plötsligt vändes till avstånd. Alltid något som skaver, alltid en konsekvens.

Det är inte så att jag hatar dem. Jag hatar inte ens mig själv. Jag bara undrar… hur många gånger kan man sy om sitt hjärta innan trådarna tar slut?

De säger att det är bättre att ha älskat och förlorat än att aldrig ha älskat alls. Men de säger inget om hur det känns när varje förlust rispar in ännu ett mönster i huden. Ett mönster som bara jag kan läsa.

Jag bär mina erfarenheter som ärr. Inte för att jag är stolt, utan för att de är beviset på att jag försökte. Jag litade. Jag hoppades. Jag gav. Och jag fick betala priset. Igen.

Så nästa gång någon säger lita på mig, kommer jag kanske le tillbaka. Nicka. Låtsas. Men inom mig där har jag redan börjat räkna: vad kommer det här att kosta mig?

…vad kommer det här att kosta mig?

Kanske är det just där jag har förändrats. Inte i viljan att känna tillit, utan i vetskapen om dess pris. Inte längre naiv, men fortfarande människa.

Och ändå… trots allt, när tystnaden faller och hjärtat slår lite långsammare så finns en viskning kvar. En som säger att nästa gång kanske blir annorlunda.

Inte för att människor förändras. Utan för att jag gör det.

Och kanske, bara kanske, ligger styrkan inte i att aldrig bli sviken –

utan i att våga lita ändå.

2025 Maskjävlar

Maskjävlar

Publicerad den 22 mars 2025av M R E

Du vet de där människorna som alltid vet exakt vad man ska säga i rätt ögonblick? De som ler brett, pratar om respekt, empati, lojalitet – allt det där som låter som en jäkla LinkedIn-post med för många emojis?

De som skakar din hand och ser dig i ögonen.

Och sen?

Sticker kniven i ryggen innan kaffet ens hunnit bli kallt.

Jag är så trött på dem.

“Jag är en ärlig person.”

Okej, coolt. Men varför ljuger du då som en femåring som fått tag i syltburken och tror att ingen märker?

“Jag står upp för mina vänner.”

Gör du? För när jag stod i skiten och behövde någon som mest, så var du bara ett ‘läst’ på Messenger.

“Jag hatar drama.”

Ha! Du ÄR ju själva manusförfattaren till säsong 5 av mitt livs mest onödiga telenovela.

Och det värsta? De får ofta folk att tro på dem. För de är så jävla skickliga på att spela rollen. Den fantastiska kollegan. Den omtänksamma vännen. Den älskvärda partnern.

Men sen stängs dörren.

Och då…

Då förvandlas de. Som om någon tryckt på en knapp och så – poff – fram kommer den riktiga versionen. Kall. Manipulativ. Egotrippad som fan.

Det suger. Det suger för att man hinner tro. Hinner investera. Man hinner tänka att kanske den här gången… kanske den här människan är annorlunda.

Men nej.

Masken faller.

Och man står där, igen, med känslan av att ha blivit blåst. Lurad. Använd.

Så nej, jag är inte bitter. Jag är förbannad.

Och trött.

Trött på folk som snackar om hur “viktigt det är att vara äkta” men själva är så fulla av bullshit att det borde komma med varningstext.

Sluta prata. Visa istället.

Och om du inte kan det behåll din jävla mask. Men håll dig borta från mig.

Det finns en särskild plats i helvetet – eller åtminstone i min tysta irritation för människor som säger en sak och gör en helt annan. Jag pratar om de där “verkligen genuina människorna”. Du vet, de som pratar om värme, kärlek och äkthet men som bakom stängda dörrar mest påminner om en dåligt programmerad robot med narcissistiskt operativsystem.

“Jag är en sån som alltid står upp för andra.”

Jaså? Kul. För när jag blev överkörd av livet, dumpad, sparkad OCH spillde kaffe på vita jeans var du snabbare än en TikTok-influencer på reafynd att försvinna.

Och mitt i allt sitter man där och tänker:

“Men de verkar ju så trevliga?”

Ja. Jo. Så gör Clownen Manne också. Tills du inser att han bor i din garderob och äter din själ varje gång du litar på honom.

Det är som att folk har ett filter, som Instagram – fast för personlighet. Utåt sett: empatiska, glada, nästan Gandhi-nivå på visdom. Men på insidan? Småaktiga, passiv-aggressiva, och så torra att de får öken att kännas som en oas.

Och vet du vad det värsta är? De tror på sin egen skit. De har övat in repliker som:

“Jag skulle aldrig snacka skit om någon.”

Sagt av personen som skulle kunna hålla en TED Talk i just konsten att snacka skit, komplett med PowerPoint och avslutande applåder.

De får en att känna sig knäpp.

Man börjar undra: Är det jag? Överreagerar jag?

Nej.

Du ser bara igenom filtret. Du ser människan utan ring light.

Så snälla till alla maskbärare där ute:

Antingen ta av den helt och stå för vem du är.

Eller limma fast den jävligt hårt och ge Oscars tacktal nästa gång du ljuger oss rakt upp i ansiktet.

Men lämna oss andra ifred. Vi som kanske inte är perfekta, men åtminstone inte behöver manual för att komma ihåg vem vi låtsas vara.

2025 Kryptonit

Kryptonit

Publicerad den 20 mars 2025av M R E

Jag kan inte komma i närheten av dig.

Det är som om luften blir tyngre, som om varje andetag bränner mina lungor. Mitt hjärta slår i panik, som om det försöker fly ut ur min bröstkorg. Jag ser dig inte längre, men du är överallt.

Jag kan inte vara i samma rum som dig.

Jag vet att det skulle förstöra mig. Dina ögon skulle genomborra mig, ditt leende skulle håna mig. Det skulle påminna mig om allt jag försöker glömma – allt jag förlorade när jag förlorade dig.

Jag vill inte se dig.

Bilderna finns redan etsade i mitt huvud. Jag ser dem när jag blundar, jag ser dem när jag sover. Dina händer som en gång höll mina, din röst som en gång viskade löften du aldrig höll.

Jag vill inte höra ditt namn.

Det river upp något inom mig, något jag trodde hade läkt. Det får mig att minnas känslan av dina händer i mitt hår, dina läppar mot mina. Det får mig att minnas smärtan när du drog dig undan, som om jag aldrig betytt något.

Jag vill att ingen påminner mig om dig.

Men det gör de. En låt på radion, doften av din parfym i folkmassan, sättet någon uttalar ditt namn som om det fortfarande var en del av min värld.

För då tappar jag greppet.

Då förlorar jag fotfästet, då slås jag tillbaka till den stund när allt gick sönder. Jag har försökt laga mig själv, men sprickorna är för djupa.

För då rasar min värld.

Och jag står kvar i spillrorna, ensam, hjälplös. För du var mitt ljus, min eld, min största svaghet.

Du är min kryptonit.

2025 Fasaden du byggde

Fasaden du byggde

Publicerad den 20 mars 2025av M R E

Du tror att ingen ser. Att ingen kan nå dig. Du har byggt en fasad av hårda ord och oberörda blickar, en mur av skratt som inte når dina ögon.

Men jag ser.

Jag ser hur din axlar sjunker en millimeter när du tror att ingen tittar. Jag ser hur du stryker dig över armen, nästan omedvetet, som om du försöker hålla dig själv samman. Jag ser hur du pratar högt om hur lite du bryr dig, men din röst spricker i slutet av meningen.

Du tror att din fasad är ogenomtränglig, att ditt ego ska hålla dig uppe. Att om du bara tänker på dig själv, om du bara blundar tillräckligt hårt, så kommer det du flyr ifrån att försvinna.

Men ensamheten försvinner inte.

Jag ser det i hur du undviker speglar, hur du slänger ut ord som hugger innan någon hinner se vad som finns bakom dem. Jag ser det i hur du alltid är den första att lämna, innan någon hinner förstå att du egentligen vill stanna.

Du tror att ingen ser.

Men jag ser. Och jag vet att du egentligen bara vill att någon ska knacka på din mur och säga:

“Jag ser dig. Och jag går ingenstans.”

Men du är bara en simpel idiot.

Du tror att du lurar oss alla. Att din självsäkerhet är äkta, att din arrogans är ett bevis på styrka. Men jag ser. Jag ser hur du famlar i mörkret bakom din mur, hur du klamrar dig fast vid en bild av dig själv som du tror skyddar dig.

Och vet du vad? Det är tragiskt.

För du kunde ha varit någon. Någon som vågade känna, någon som vågade vara sårbar. Men istället valde du att gömma dig bakom ett skal av likgiltighet och hårda ord. Du valde att låtsas att du är oberörd, att du är starkare än oss andra bara för att du inte visar vad som finns inuti.

Men vi vet.

Vi ser hur ditt leende är för brett, hur dina skämt är för skarpa, hur dina ögon letar efter en utväg så fort någon kommer för nära. Vi ser att du skrattar högst när du egentligen vill skrika.

Men du är för feg.

För feg för att erkänna att du inte är bättre än oss. För feg för att släppa taget om ditt ego och låta någon se dig på riktigt. Så du fortsätter. Du trycker ner, hånar, vänder ryggen till. Och du tror att det gör dig stark.

Men i slutändan är du bara ensam.

Och ensamheten bryr sig inte om hur hårt du byggt din fasad. Den kryper in ändå, i sprickorna du vägrar att erkänna finns. Och den kommer att äta upp dig inifrån.

Tills det bara finns en simpel idiot kvar.

2025 Jag går först nu

Jag går först nu

Publicerad den 19 mars 2025av M R E

Jag har alltid varit den som flyttar på mig. Som gör plats. Som backar ett steg när någon annan kliver fram.

Det har varit så länge jag kan minnas. Som barn var jag den som lät andra välja först, som nöjde mig med den sista kakan på fatet. Som vuxen blev jag den som ställde upp, lyssnade, log, anpassade mig. Den som aldrig sa ifrån, som alltid höll med, som svalde irritationen och tänkte att “det ordnar sig”.

Men det ordnar sig aldrig. Inte för mig.

För varje gång jag har varit snäll, har någon annan sett det som en självklarhet. För varje gång jag har anpassat mig, har någon annan tänkt att det är så det ska vara. Och för varje gång jag har gett, har någon annan tagit—utan att ens reflektera över att det var något de fick.

Jag är trött nu. Trött på att böja mig, trött på att vara snäll för snällhetens skull. Trött på att vara en nickedocka som ler och säger “det är lugnt” när det egentligen brinner inombords.

Så nu gör jag det annorlunda.

Nu går jag först.

Jag väljer först, jag säger nej när jag menar nej, jag slutar att förminska mig själv för att andra ska få ta mer plats. Jag slutar vara den som alltid förstår och börjar vara den som också vill bli förstådd.

Jag vet att det kommer vara svårt. Jag vet att någon kommer bli förvånad, kanske till och med besviken. Men vet du vad? Det är inte mitt problem längre.

För första gången på länge tänker jag inte på alla andra.

Jag tänker på mig själv.

Och det känns förbannat bra.

2025 Att skriva i motvind

Att skriva i motvind

Publicerad den 19 mars 2025av M R E

Det finns stunder när orden fastnar i halsen, när tankarna blir så tunga att de bara kan pressas ut genom fingrarna, ner i tangenterna, som tårar som inte kan gråtas. Jag har märkt att jag skriver mest när jag mår sämst. Det är som om orden är det enda som kan bära mig när jag själv inte orkar.

Ibland är det som att jag kastar ut mina känslor i ett stort, tomt rum, bara för att se om någon ekar tillbaka. Men det är en balansgång, eller hur? Att få dela sin smärta utan att belasta andra. Att vara ärlig utan att bli en börda. Jag vet att jag har uttryckt mig negativt här, kanske för mycket. Kanske har jag skrivit ord som gjort någon illa till mods, fast det aldrig var min mening.

Det handlar aldrig om att söka uppmärksamhet eller dra ner någon annan. Det handlar bara om att få ut det. För det gör mindre ont när det får ta plats utanför mig, istället för att ligga därinne och ruttna.

Men jag vill inte vara en skugga i ett forum där andra kanske söker ljus. Så om det jag skriver skaver, om det känns för mörkt, säg till. Jag kan försöka bära det tystare. Men jag kan aldrig sluta skriva, för då slutar jag vara jag.

Och just nu, när vinden blåser som hårdast, är det det enda jag kan hålla fast vid.

2025 Från dörrmatta till skurk – när “nej” blir en attack

Från dörrmatta till skurk – när “nej” blir en attack

Publicerad den 19 mars 2025av M R E

Jag har alltid varit en sådan där trevlig människa. Ni vet, en sån som nickar förstående när någon drar en halvtimmes monolog om sin katt. En sån som alltid ställer upp, alltid lyssnar, alltid säger “självklart” när någon frågar om en tjänst, även om det innebär att jag måste jonglera trettioåtta andra saker samtidigt.

Men så en dag – kanske var det åldern, kanske var det en uppenbarelse från ovan – så insåg jag att min ryggsäck var full. Nej, inte full. Den var så överpackad att dragkedjan skrek av smärta. Så jag bestämde mig: Nu sätter jag gränser.

Det började försiktigt. Ett “tyvärr, jag kan inte den dagen” här. Ett “jag måste prioritera mig själv just nu” där. Och plötsligt – jag svär att det hände över en natt – blev jag den onda.

“Vad har hänt med dig?” frågade folk. Som om jag gått med i en sekt. Som om jag plötsligt börjat offra smådjur till mörka krafter.

“Du brukade vara så snäll…” sa någon, med den där besvikna blicken som får en att känna sig som om man just knuffat en pensionär framför en buss.

Jaha. Så tydligen betyder “snäll” att man alltid ska vara tillgänglig, alltid ska anpassa sig, alltid ska ta skiten utan att säga ifrån. Men så fort man sätter gränser – då blir man The Bad Guy.

Märkligt ändå, hur människor älskar generositet… så länge den inte har en gräns. Så länge den inte innebär att de någon gång måste anstränga sig själva.

Så här står jag nu. Inte längre dörrmattan. Inte längre den som alltid säger ja. Och visst, jag kanske är “den svåra” nu. Kanske är jag “den själviska”. Men vet ni vad? Det är ett pris jag är mer än villig att betala. För i slutändan är det bättre att vara en fri skurk än en kedjad hjälte.

2025 När orden blir en brottsplats

När orden blir en brottsplats

Publicerad den 19 mars 2025av M R E

Jag trodde att relationer byggdes på kommunikation. Att man skulle prata med varandra, lufta känslor, vara ärlig om sina behov. Så naiv jag var. För så fort jag öppnar munnen, så fort jag vågar säga att något skaver, att jag behöver mer, att jag känner mig ensam eller osedd då är jag boven i dramat. Då kommer de anklagande orden:

“Varför måste du alltid ta upp sånt här?”

“Du förstör allt när du håller på så.”

“Kan vi inte bara ha det bra istället?”

Jo, absolut. Vi kan “bara ha det bra”. Jag kan hålla käften. Le och nicka. Inte säga något när det gör ont, inte fråga när jag undrar, inte be om mer när jag behöver. Det är ju så enkelt. För dig.

Men här är grejen: När jag sväljer mina känslor, då sväljer jag också mig själv. Varje gång jag väljer tystnad istället för ärlighet, blir jag lite mindre. Lite blekare. Lite mer som en skugga av den jag var. Och när jag till slut är borta, när jag har gjort mig så liten att jag knappt syns – är det då vi har det bra? Är det först då jag inte “förstör allt”?

Relationer är tydligen ett minfält. Säger jag inget, exploderar jag inombords. Säger jag något, exploderar relationen. Så jag står där, med hjärtat i handen, redo att försiktigt lägga fram det, bara för att få höra att jag är en känslomässig terrorcell.

Är det jag som gör fel?

Är det jag som förstör?

Eller är det kanske så att en relation där den ena inte får prata om sina känslor redan är trasig? Kanske är det tystnaden som är det verkliga hotet.

Och om det är så varför är det alltid den som vågar prata som får skulden?

2025 Mellan ljus och skugga

Mellan ljus och skugga

Publicerad den 17 mars 2025av M R E

Jag har vandrat mellan lycka och förtvivlan, som om livet själv var en gunga i höstens vind. Ena stunden svävade jag högt, dränkt i solens värme, och i nästa föll jag fritt, utan att veta var marken fanns.

Jag släppte taget, inte för att jag ville, utan för att krafterna tog slut. Och där, i fallet, såg jag världen ur en annan vinkel – en där skuggorna var längre, tystnaden djupare, och allt som en gång varit självklart plötsligt blev en fråga utan svar.

Men kaninhål har sina gränser. Jag föll, men inte hela vägen. Någonstans där i djupet fann jag en kant att greppa tag i, en spricka i mörkret där ljuset sipprade in. Med darrande händer började jag klättra, sakta men envist, ett andetag i taget.

Nu står jag här, varken på toppen eller i avgrunden, men någonstans däremellan – där vinden fortfarande kan bära och där marken känns trygg nog att stå på. Och kanske är det just här jag hör hemma, i rörelsen, i balansen mellan fall och flykt.

Hur har du haft det?

2025 Osynliga sår

Osynliga sår

Publicerad den 16 mars 2025av M R E

Jag står framför spegeln och ser på mitt ansikte. Inga blåmärken, inga rivsår. Bara samma ansikte som alltid, samma ögon, samma mun. Men ändå är jag trasig. Ändå gör det ont.

Folk ser mig varje dag. De hälsar, ler artigt, frågar hur jag mår. Jag svarar alltid detsamma.

– Jag mår bra.

För vad skulle jag annars säga? Att det brinner inuti? Att jag kämpar för att hålla ihop sprickorna? Att jag varje kväll lägger mig i sängen och stirrar upp i taket och undrar om någon någonsin kommer att förstå?

Jag försökte en gång. Försökte säga att jag inte mådde bra.

– Alla har dåliga dagar, fick jag höra.

Jag nickade och log, som om det var en dålig dag. Bara en dag.

Men det här är inte en dag. Det är en evighet. Ett sår som aldrig slutar blöda, fast det är osynligt.

Jag vill skrika ibland. Ruska om folk och fråga: Ser du mig? Ser du verkligen mig?

Men jag vet svaret. De ser det de vill se. Och jag låter dem. För det är enklast så.

Så jag går vidare. Tar ett andetag till. Ler en gång till. Och hoppas, någonstans djupt inom mig, att någon en dag ser igenom fasaden och förstår.