2025 - Vardagsnovell.se

2025 Novell

När jag äntligen hörde min egen röst

Publicerad den 4 december 2025av M R E

Jag minns inte den exakta dagen då allt började försvinna.

Inte när glädjen tystnade, inte när hoppet vissnade, inte när jag slutade känna igen mig själv.

Du tog det bit för bit, som om du plockade isär mig med fingertoppar så varsamma att jag aldrig märkte hur jag gick sönder.

Inombords rasade jag, men på utsidan log jag fortfarande… för din skull, aldrig för min.

Du gav mig kärlek, men bara på dina villkor.

Dina regler.

Dina gränser.

Du sa att kärlek är att fråga om lov.

Att hålla handen krävde ett ja från dig.

Att kyssa dig var ett privilegium du delade ut när det passade.

Att krama dig… något jag längtade efter…var ett beslut du tog åt oss båda.

Det var märkligt hur du fick det att låta rimligt.

Hur du fick mig att tro att jag var problemet.

Att jag skulle ändra mig, tygla mig, klä mig annorlunda, tala annorlunda.

Du sa aldrig rakt ut att jag var fel. Du bara formade mig med tystnader, med blickar, med manipulation.

Och när jag försökte vara mig själv…

då log du snett, och kallade mig korkad.

Du klagade på de minsta detaljerna.

Ett ord.

En min.

Ett skratt som lät “för högt”.

Och varje gång tryckte du ner mig lite till, tills jag en dag inte längre mindes vad kärlek egentligen skulle vara.

Lyckan blev ett mörkt moln som följde efter mig, även när solen sken.

Mitt sociala liv blev min fiende.

Människor skrämde mig.

Tankar skrämde mig.

Allt blev svart.

Du tog min livsglädje.

Du tog mig.

Men…

En morgon vaknade jag och kände något jag inte känt på länge.

Det var svagt, skröpligt… men det var mitt.

Det var min röst, en viskning från det som fanns kvar av mig.

Och den sa:

Nu räcker det.

Jag minns hur jag tog mig själv i kragen, gick ut, och lät ordet explodera ur mig…

ett nej så högt att till och med himlen borde ha hört det.

Jag sökte hjälp.

Jag föll.

Jag reste mig.

Jag föll igen.

Det tog månader.

År.

Och sanningen?

Jag är inte hundra procent.

Jag är inte den jag var innan jag mötte dig …skuggan som tog allt från mig.

Men jag är inte heller kvar i mörkret du skapade.

Jag går långsamt mot ljuset, lite osäker, lite försiktig… men jag går.

Och varje dag kommer en stund då jag känner något som liknar livslust.

En påminnelse om att jag är här.

Att jag finns.

Att jag överlevde dig.

Och just nu är det allt som räknas.

2025 Tystnaden mellan orden

Tystnaden mellan orden

Publicerad den 12 oktober 2025av M R E

Det skrattas runt bordet. Glas klirrar, någon tappar ett bestick, någon annan berättar en historia som alla verkar känna till. Jag försöker lyssna, nicka vid rätt tillfälle, le när de andra ler. Men ljuden är som genom vatten. Orden blir till rörelser, som munnar som öppnar och stänger sig utan mening.

Jag hör dem, men jag hör dem inte.

Det känns som jag sitter i ett annat rum, med en glasvägg mellan oss. Jag ser deras läppar röra sig, ser deras ögon glittra, ser deras händer vifta i luften. Men allt jag uppfattar är hur hjärtat dunkar i bröstet, hårt och fel.

De pratar om jobb, semestrar, vem som ska renovera köket först. Jag försöker haka på, men meningarna försvinner innan de landar. Det är som att försöka greppa dimma. Någon frågar mig något jag tror det, för flera huvuden vänds mot mig och jag svarar något halvt, något som låter som ett svar men inte är det. De skrattar, fast jag inte vet varför. Jag skrattar också, lite för högt.

Och ändå allt är så tyst. Så olidligt tyst.

Det är inte den sortens tystnad man kan bryta med musik eller prat. Det är den som ligger inuti, som en hinna mellan en själv och världen. Den som viskar: du är inte en del av det här.

Jag försöker andas lugnt. Luta mig bakåt. Se ut som om jag trivs. Men inuti snurrar det. Tankarna är som skuggor som aldrig stannar. Jag ser hur deras ögon möts, hur de delar något osynligt, något jag inte når. Ett språk jag glömt.

De pratar om minnen, gamla skämt, människor jag aldrig lärde känna. Jag nickar, men allt inom mig skriker: Jag förstår inte.

Tystnaden växer mellan oss, som om den har puls. Jag vill resa mig, gå ut, skrika. Men jag sitter kvar. Leendet känns stelt, som fastfruset. Jag väntar på att någon ska se. På riktigt se. Men ingen gör det. Och kanske är det inte deras fel. Kanske är det jag som redan har försvunnit.

När jag till slut går därifrån, säger någon “vi måste ses oftare!” Jag svarar “ja, verkligen”, fast jag vet att jag inte orkar. När dörren stängs bakom mig är det som att luften blir tyngre men ändå lättare.

Jag går hem genom mörkret. Gatlamporna kastar ljus över trottoaren, och allt är stilla. Jag tänker på hur tystnaden kan följa med, som en skugga, även bland röster och skratt.

För ibland handlar ensamhet inte om att vara själv.

Den handlar om att inte längre känna sig hemma i världen.

2025 När kroppen blir en grav

När kroppen blir en grav

Publicerad den 3 oktober 2025av M R E

Jag vaknar, men kroppen vägrar följa med.

Som om någon lagt ett stenblock över mitt bröst, ett tyst hot som pressar mig ned i madrassen. Luften finns runt mig, men den känns långt borta, som om jag andas genom en sprucken sugrör i vatten. Jag öppnar ögonen, men världen rör sig inte. Bara taket, stilla, vitt, som ett tomt blad jag inte kan skriva på.

Jag vill resa mig. Jag vill sträcka mig efter ljuset genom springan i gardinen. Men musklerna viskar nej. De har gått i strejk, övergett mig, och allt jag äger är en kropp som känns mer som ett fängelse än ett hem.

Tiden blir märklig här. Jag vet inte om minuter passerar, eller timmar. Det enda jag känner är trycket, som växer, som kräver att jag kapitulerar. Jag försöker tänka på andetagen. In. Ut. Men varje inandning är en kamp, varje utandning ett rop utan ljud.

Det är som att ligga på botten av en sjö och se solen ovanför, så nära, men ändå orimligt långt bort. Armarna vill simma upp, men de är förlamade. Vattnet är inte vatten det är jag själv. Ett hav av tyngd som vägrar släppa taget.

Och ändå… i denna stilla skräck finns något märkligt bekant. Jag känner igen det här rummet, den här kampen, det här tillståndet. Jag har varit här förr. Jag vet att det inte varar för evigt. Även när kroppen skriker tyst, även när bröstet brinner, finns där en liten glipa av hopp. Ett minne av att jag en gång lyckades resa mig. Ett andetag som faktiskt nådde hela vägen ned.

Så jag väntar. Jag blundar och låter mörkret tala. Jag tänker: en dag ska jag vakna och det kommer kännas lätt. Inte nu. Kanske inte imorgon. Men någon gång.

Och när det händer, ska jag minnas den här tyngden.

Inte för att den definierar mig.

Utan för att jag överlevde den.

2025 När vinden känner igen mig

När vinden känner igen mig

Publicerad den 28 september 2025av M R E

Det finns nätter då luften viskar, som om vinden själv bar på hemligheter jag inte ännu får höra. Den smeker huden med en kyla som känns bekant, som om den redan vet vem jag är. Jag stannar upp, lyssnar, men orden upplöses alltid innan jag hinner förstå dem. Ändå lämnar de spår små gnistor under huden, som om något i mig redan svarat.

Jag har alltid burit en känsla av ofullständighet. Inte som ett tomrum, utan mer som en ton i musiken som saknas, en färg i solnedgången som aldrig riktigt visar sig. När människor skrattar runt omkring mig, när lamporna tänds i fönster där någon väntar på någon, står jag stilla med en märklig visshet: att det finns en plats där jag ännu inte satt min fot, en blick jag ännu inte mött.

Drömmarna återkommer. En skog där träden böjer sig fram som om de vill anförtro mig något, där marken glöder svagt under fötterna, där luften är fylld av den där doften man bara känner när man är hemma fast jag aldrig varit där. Jag vaknar alltid innan jag når fram till gläntan. Men doften stannar kvar i bröstet, som en gåta jag bär med mig genom dagen.

Ibland undrar jag om världen leker med mig. Om varje främling jag möter, varje skymt av leenden på gatan, varje oförklarligt eko i natten, är delar av en berättelse jag ännu inte fått läsa slutet på. Kanske är det så universum håller mig vaken genom att låta mig ana något som ligger strax bortom synfältet.

Det jag söker är inget man kan skriva ner, inget man kan planera, inget som kan tvingas fram. Det är en låga som slumrar i bröstet, väntar på att vinden ska blåsa liv i den. Och när det sker, kommer jag inte behöva fråga.

Jag föreställer mig att det blir som när två skuggor möts i gryningen och blir till en. Som när havet för första gången smakar regnet. Som att allt jag någonsin förlorat bara var en väg tillbaka till just den stunden.

Och tills dess… tills dess lyssnar jag på vinden. För jag vet att en dag kommer den inte längre bara viska den kommer säga mitt namn.

2025 Egena känslor

Överleva utan er

Publicerad den 21 september 2025av M R E

Hur lång tid tar det egentligen innan ett sår läker?

Det har jag frågat mig själv fler gånger än jag kan räkna. Jag har stirrat upp i taket under otaliga nätter och undrat om jag någonsin kommer bli mer än en eker i ett hjul, något som bara snurrar med utan att egentligen spela någon roll. De flesta nätter har jag fruktat att jag inte räcker till. Att jag är för liten. För svag. För trasig.

Men där, i mörkret, när tystnaden nästan kvävde mig, började jag förstå något.

Jag behöver ingen som håller fast mig. Jag behöver inga löften som alltid bryts. Jag behöver ingen falsk trygghet. Jag reser mig ändå. För jag är min egen kraft.

Ni svek mig. Ni lovade mig himlen, men gav mig bara tomhet. Era ord var som lögner, och de skar djupare än knivar. Jag trodde ni kunde bära mig, men det enda ni gjorde var att låta mig falla. Och ändå, ur allt det där… ur aska, ur smärta, ur nattens tyngsta timmar… reste jag mig. Jag blev sten. Obeveklig. Hårdare än ni någonsin anat.

Jag har fruktat att jag inte räcker till. Jag erkänner det. Men jag vägrar slösa mina bästa år med att ruttna i solen, fastkedjad vid andras förväntningar. När hoppet har varit borta och jag har fallit isär, har jag svurit vid mitt hjärta att jag ska överleva. Även om det kostar mig livet. Så reser jag mig och försöker. Om det är det sista jag gör, så kommer jag ändå att ha något kvar att ge. Och även när det gör ont… för det gör ont, ofta… så reser jag mig upp och lever. Tills den dag jag dör.

Ni kanske trodde att ni kunde hålla mig nere. Att era röster skulle eka i mig för alltid. Men de är bara spöken nu. Ekon jag lämnat bakom mig.

Och även om det kostar mig allt, ska jag aldrig låta er definiera mig igen. Jag är elden som brinner. Jag är marken som skakar. Jag behöver er aldrig mer… för jag finns ändå här.

Jag ska överleva utan er.

Starkare än stormen, friare än vinden.

Ni kan falla, men jag står kvar.

För jag vet vem jag är nu.

Och den jag är… räcker.

Jag ska överleva.

Utan er.

2025

Som två pusselbitar

Publicerad den 17 september 2025av M R E

Pusselbitarna fann sin plats, inte i stillhet, utan i rörelsen, i andetagen som sökte varandra.

2025 Aldrig mer ditt spel Novell

Aldrig mer ditt spel

Publicerad den 17 september 2025av M R E

Du fick mig att känna mig mindre. Som om varje andetag jag tog var oviktigt, som om jag aldrig spelade någon roll.

Det var alltid ett spel för dig. Brickor, drag, regler jag aldrig förstod. Men idag, när jag ser tillbaka, ångrar jag att jag någonsin släppte in dig.

Jag hade hela världen framför mig. Jag såg skönhet i människor, såg godhet i deras ögon, trodde att det fanns ljus i alla.

Du slog sönder den illusionen. Bit för bit.

Du visade mig att inte alla är så fina som de borde vara.

Kanske var jag naiv. Ja, jag var naiv. Jag såg alltid det bästa hos människor. Men du du blev beviset på motsatsen. Och ändå… trots allt, tänker jag inte ändra på mig. Jag vägrar låta dig forma mig till din spegelbild. Jag kommer fortsätta att se det bästa i människor.

Att du är mörk betyder inte att världen måste vara det.

Du pratade alltid om vikten av att tala, om att mötas i ord, att vara ärlig.

Och ändå var det du som teg.

Dina tystnader var högre än några skrik. När du väl talade, kastade du orden som knivar och låtsades att det var sanningar.

Du sa att du hade förändrats, att du inte längre var den du en gång var.

Men varje gång vi möttes såg jag det: du var fortfarande samma person. Samma skugga.

Jag vet inte varför jag skriver detta. Kanske för att ventilera. Kanske för att äntligen sätta punkt.

För du har varit riktigt, riktigt elak.

Och även om jag inte vill sätta en diagnos på dig, så kan jag säga det här: du hade drag av något jag inte vill möta igen. Du manipulerade, du styrde, du lurade. Två gånger föll jag i fällan.

Men aldrig en tredje.

Därför håller jag mig borta.

Jag vill inte se dig. Jag vill inte höra dig. Jag vill inte ha något med dig att göra.

Du var en storm i mitt liv. Men stormar lägger sig alltid.

Och ur askan, där allt en gång brann, reste jag mig.

Starkare. Friare.

Och med en beslutsamhet som inte längre vacklar:

Aldrig mer ditt spel.

2025 Vi lär oss aldrig

Vi lär oss aldrig

Publicerad den 16 september 2025av M R E

Det börjar alltid med något litet.

Ett ord i förbifarten. En blick som stannar en halv sekund för länge. Ett leende som inte riktigt når fram. Vardagens små sprickor.

”Var kommer du ifrån?” frågar någon vid kaffemaskinen, som om det spelar någon roll för smaken på kaffet. När svaret inte duger, när staden här inte är tillräckligt exotisk, då pressas frågan fram ännu en gång. Och ännu en. Tills man till slut säger det som de vill höra. Tills man reduceras till en berättelse som inte är ens egen.

På bussen flyttas en väska omärkligt när en mörkare hand närmar sig. I mataffären följer blicken med, lite för vaksamt, som om plånboken hotas av hudfärg. Det är inte rop eller slag. Det är inte hat som brinner högt. Det är askan, den som kväver långsamt.

Vi lär oss aldrig.

Vi gömmer oss bakom skämten. Vi kallar det “inte så farligt”. Vi säger “men jag menade inget illa”. Orden blir som stenar i skon, små men oupphörliga, tills varje steg skaver.

Och ändå upprepar vi oss. Generation efter generation. Vi bygger minnesmonument, skriver böcker, delar hashtags. Men i vardagens ögonblick… i korridorerna, på kontoren, i väntrummen… faller vi tillbaka. Vi väljer bekvämlighet framför mod, tystnad framför obekväma sanningar.

Det är kanske där rasismen är som farligast.

Inte i ropen. Inte i marscherna.

Utan i vardagen, där den blir normal, där den inte ens märks förrän man ser sig själv i spegeln och inser att man har blivit en del av den.

Och jag tänker: 𝘃𝗶 𝗹𝗮̈𝗿 𝗼𝘀𝘀 𝗮𝗹𝗱𝗿𝗶𝗴.

Kanske vill vi inte.

Kanske är det lättare att låtsas som att vi redan lärt oss.

2025 De små sprickorna Smygrasism i vardag

De små sprickorna

Publicerad den 15 september 2025av M R E

Det börjar alltid oskyldigt. På jobbet kallas vi en familj. “Här är alla välkomna, här är vi lika.” Orden ligger där, putsade och blanka som företagets värdegrund på en poster i entrén.

Och ändå märker jag skillnaden i det lilla: när jag pratar i mötet och någon höjer ögonbrynet, som om min röst inte riktigt hör hemma. När jag lägger fram ett förslag och det faller platt – tills det upprepas av någon annan och plötsligt blir genialiskt. Då applåderar de. Då nickar chefen. Och jag sitter kvar med en känsla av att mitt ord vägde hälften, som om jag var en gäst vid bordet snarare än en del av familjen.

Det finns ingen öppen fientlighet. Ingen säger något som går att skriva ner och visa upp. Tvärtom – de är vänliga. De frågar om helgen, erbjuder kaffe. Men i pauserna mellan orden känner jag sprickan. När någon skämtar om mitt namn, inte illa menat, bara “roligt”. När de frågar var jag egentligen kommer ifrån, trots att jag svarat tusen gånger. Det blir en påminnelse: jag är här, men aldrig riktigt härifrån.

På fritiden märks det också. Vi sitter i soffan, ser på tv. En komiker drar ett skämt som får alla att skratta, utom mig. Skämtet är inte elakt, inte direkt – men det använder mitt ursprung som punchline. Jag ler snett, för att inte sticka ut, men inuti knyter det sig. De säger: “Äh, det är ju bara på skoj, ta det inte så allvarligt.” Och jag undrar: hade det varit lika roligt om det handlade om dem?

Ännu mer slår det mig när nyheterna rullar. När man pratar om integration, om problem, om vi och dem. Jag ser experterna, alltid samma ansikten. Vita, trygga, respekterade. När någon som liknar mig väl får plats i rutan är det alltid för att prata om just min hudfärg, mitt ursprung, mina “skillnader”. Som om vi inte kunde vara experter på ekonomi, på miljö, på kultur – annat än vår egen. Jag vill skrika: ”Vi är mer än vår bakgrund!” Men skärmen svarar inte.

Och så finns vännen. Den jag aldrig hade trott. Vi har delat hemligheter, skrattat tills vi gråtit. Ändå slinker det ibland ur något som fastnar i mig. Ett ordval, en kommentar, en mening yttrad med en lätthet som gör den tyngre än något annat. “Du förstår nog inte riktigt, det är vår grej.” Och där står jag, utanför dörren till en vänskap jag trodde var hel. När jag säger ifrån blir hen obekväm, säger: “Men jag är ju inte rasist, du vet väl att jag älskar dig.” Och jag vet att det är sant – men jag vet också att det inte är hela sanningen.

Och flickvännen. Henne borde jag kunna vila hos. Men även där smyger sprickorna in. Hon säger saker som får mig att stelna, små kommentarer om andra människor, ibland om mig. Saker som börjar med ett skratt men lämnar en eftersmak. “Jag tänker inte på dig som… du vet.” Som om det vore en komplimang att separeras från det jag är.

Hon älskar mig, säger hon, men påminner mig ibland om hur jag ska “uppföra mig” bland hennes vänner, eller att jag inte ska ta åt mig av hennes pappas små kommentarer, för “han menar ju inget illa, han är bara gammaldags.” Jag ler och sväljer, men inombords känns det som ett förräderi. När till och med kärleken blir villkorad, hur ska jag då orka stå emot resten?

Det är just det som gör mest ont: att rasismen som inte syns klär sig i omtanke. Den gömmer sig bakom leenden, vänlighet och tystnad. Den bär slips på jobbet, skratt på fritiden, en välmenande blick från en vän, en kyss från den man älskar. Den säger aldrig “du hör inte hemma här”. Den säger istället: “du är välkommen, men på våra villkor.”

Och ibland undrar jag: hade det varit lättare om de sa det rakt ut? Om hatet var synligt, uttalat, naket? För nu kan jag aldrig riktigt peka på det, aldrig riktigt bevisa. När jag berättar, tvekar jag. “Kanske överdriver jag. Kanske var det bara jag.”

Men känslan finns kvar, envist, som en skugga i solljuset. Den osynliga väggen.

Och jag inser: det är kanske just därför den är så farlig. Den kan gömma sig i vardagen, i det vanliga, i det som ser normalt ut. Och den som drabbas bär den ensam, som en hemlighet ingen vill höra.

2025 När man inte orkar förklara längre

När man inte orkar förklara längre.

Publicerad den 3 augusti 2025av M R E

Jag har dragit mig undan. Inte för att jag inte bryr mig. Inte för att jag inte vill vara nära. Utan för att jag inte orkar mer.

Det är som att jag går runt med en ryggsäck fylld av bly, men alla omkring mig tror att det bara är en vanlig väska. De säger: “Jag förstår”, men det gör de inte. För om de verkligen gjorde det… då skulle de höra tystnaden när jag inte svarar, då skulle de känna ensamheten mellan raderna. Men det gör de inte. De skickar ett “Hör av dig när du vill” eller ett “Tänker på dig” som ett färdigt svar, som ett plåster på en blödning jag inte ens visat.

Förra sommaren var tung. Riktigt tung. Jag trodde det skulle gå över, att det bara var tillfälligt. Men i år kom efterskalvet. Och det slog hårdare än jag vågat erkänna. Jag har blivit tystare. Mer inåtvänd. Jag håller folk på avstånd inte för att jag inte älskar dem, utan för att jag inte vet hur man är nära när man själv håller på att gå sönder.

Det gör ont att känna sig missförstådd, att se människor man trodde var nära plötsligt kännas så långt borta. Jag vet att jag är svår att nå just nu. Jag vet det. Men jag behöver att någon försöker ändå. Inte med ännu ett meddelande som jag inte orkar svara på. Inte med ett sms som känns som ett krav. Utan med något äkta. Ett samtal. En närvaro. Någon som vågar stanna även när jag inte är lätt att vara med.

Men jag har insett att det är sällsynt. Så jag kämpar själv. Jag reser mig själv. Jag gråter tyst och går vidare ändå. För det verkar vara det jag har lärt mig att ingen annan riktigt orkar. Och kanske är det okej. Kanske är det så det måste vara just nu.

Men jag saknar att någon bara… förstår. På riktigt.

Så om du ser det här, och du känner att det kanske är dig jag pratar om kanske är det dags att sluta tro att jag vill bli lämnad ifred. Jag vill bara inte behöva förklara mer. Jag vill bara bli förstådd.

Utan att behöva säga ett ord.