Jag vaknar, men kroppen vägrar följa med.
Som om någon lagt ett stenblock över mitt bröst, ett tyst hot som pressar mig ned i madrassen. Luften finns runt mig, men den känns långt borta, som om jag andas genom en sprucken sugrör i vatten. Jag öppnar ögonen, men världen rör sig inte. Bara taket, stilla, vitt, som ett tomt blad jag inte kan skriva på.
Jag vill resa mig. Jag vill sträcka mig efter ljuset genom springan i gardinen. Men musklerna viskar nej. De har gått i strejk, övergett mig, och allt jag äger är en kropp som känns mer som ett fängelse än ett hem.
Tiden blir märklig här. Jag vet inte om minuter passerar, eller timmar. Det enda jag känner är trycket, som växer, som kräver att jag kapitulerar. Jag försöker tänka på andetagen. In. Ut. Men varje inandning är en kamp, varje utandning ett rop utan ljud.
Det är som att ligga på botten av en sjö och se solen ovanför, så nära, men ändå orimligt långt bort. Armarna vill simma upp, men de är förlamade. Vattnet är inte vatten det är jag själv. Ett hav av tyngd som vägrar släppa taget.
Och ändå… i denna stilla skräck finns något märkligt bekant. Jag känner igen det här rummet, den här kampen, det här tillståndet. Jag har varit här förr. Jag vet att det inte varar för evigt. Även när kroppen skriker tyst, även när bröstet brinner, finns där en liten glipa av hopp. Ett minne av att jag en gång lyckades resa mig. Ett andetag som faktiskt nådde hela vägen ned.
Så jag väntar. Jag blundar och låter mörkret tala. Jag tänker: en dag ska jag vakna och det kommer kännas lätt. Inte nu. Kanske inte imorgon. Men någon gång.
Och när det händer, ska jag minnas den här tyngden.
Inte för att den definierar mig.
Utan för att jag överlevde den.