Det skrattas runt bordet. Glas klirrar, någon tappar ett bestick, någon annan berättar en historia som alla verkar känna till. Jag försöker lyssna, nicka vid rätt tillfälle, le när de andra ler. Men ljuden är som genom vatten. Orden blir till rörelser, som munnar som öppnar och stänger sig utan mening.
Jag hör dem, men jag hör dem inte.
Det känns som jag sitter i ett annat rum, med en glasvägg mellan oss. Jag ser deras läppar röra sig, ser deras ögon glittra, ser deras händer vifta i luften. Men allt jag uppfattar är hur hjärtat dunkar i bröstet, hårt och fel.
De pratar om jobb, semestrar, vem som ska renovera köket först. Jag försöker haka på, men meningarna försvinner innan de landar. Det är som att försöka greppa dimma. Någon frågar mig något jag tror det, för flera huvuden vänds mot mig och jag svarar något halvt, något som låter som ett svar men inte är det. De skrattar, fast jag inte vet varför. Jag skrattar också, lite för högt.
Och ändå allt är så tyst. Så olidligt tyst.
Det är inte den sortens tystnad man kan bryta med musik eller prat. Det är den som ligger inuti, som en hinna mellan en själv och världen. Den som viskar: du är inte en del av det här.
Jag försöker andas lugnt. Luta mig bakåt. Se ut som om jag trivs. Men inuti snurrar det. Tankarna är som skuggor som aldrig stannar. Jag ser hur deras ögon möts, hur de delar något osynligt, något jag inte når. Ett språk jag glömt.
De pratar om minnen, gamla skämt, människor jag aldrig lärde känna. Jag nickar, men allt inom mig skriker: Jag förstår inte.
Tystnaden växer mellan oss, som om den har puls. Jag vill resa mig, gå ut, skrika. Men jag sitter kvar. Leendet känns stelt, som fastfruset. Jag väntar på att någon ska se. På riktigt se. Men ingen gör det. Och kanske är det inte deras fel. Kanske är det jag som redan har försvunnit.
När jag till slut går därifrån, säger någon “vi måste ses oftare!” Jag svarar “ja, verkligen”, fast jag vet att jag inte orkar. När dörren stängs bakom mig är det som att luften blir tyngre men ändå lättare.
Jag går hem genom mörkret. Gatlamporna kastar ljus över trottoaren, och allt är stilla. Jag tänker på hur tystnaden kan följa med, som en skugga, även bland röster och skratt.
För ibland handlar ensamhet inte om att vara själv.
Den handlar om att inte längre känna sig hemma i världen.