Hur lång tid tar det egentligen innan ett sår läker?
Det har jag frågat mig själv fler gånger än jag kan räkna. Jag har stirrat upp i taket under otaliga nätter och undrat om jag någonsin kommer bli mer än en eker i ett hjul, något som bara snurrar med utan att egentligen spela någon roll. De flesta nätter har jag fruktat att jag inte räcker till. Att jag är för liten. För svag. För trasig.
Men där, i mörkret, när tystnaden nästan kvävde mig, började jag förstå något.
Jag behöver ingen som håller fast mig. Jag behöver inga löften som alltid bryts. Jag behöver ingen falsk trygghet. Jag reser mig ändå. För jag är min egen kraft.
Ni svek mig. Ni lovade mig himlen, men gav mig bara tomhet. Era ord var som lögner, och de skar djupare än knivar. Jag trodde ni kunde bära mig, men det enda ni gjorde var att låta mig falla. Och ändå, ur allt det där… ur aska, ur smärta, ur nattens tyngsta timmar… reste jag mig. Jag blev sten. Obeveklig. Hårdare än ni någonsin anat.
Jag har fruktat att jag inte räcker till. Jag erkänner det. Men jag vägrar slösa mina bästa år med att ruttna i solen, fastkedjad vid andras förväntningar. När hoppet har varit borta och jag har fallit isär, har jag svurit vid mitt hjärta att jag ska överleva. Även om det kostar mig livet. Så reser jag mig och försöker. Om det är det sista jag gör, så kommer jag ändå att ha något kvar att ge. Och även när det gör ont… för det gör ont, ofta… så reser jag mig upp och lever. Tills den dag jag dör.
Ni kanske trodde att ni kunde hålla mig nere. Att era röster skulle eka i mig för alltid. Men de är bara spöken nu. Ekon jag lämnat bakom mig.
Och även om det kostar mig allt, ska jag aldrig låta er definiera mig igen. Jag är elden som brinner. Jag är marken som skakar. Jag behöver er aldrig mer… för jag finns ändå här.
Jag ska överleva utan er.
Starkare än stormen, friare än vinden.
Ni kan falla, men jag står kvar.
För jag vet vem jag är nu.
Och den jag är… räcker.
Jag ska överleva.
Utan er.