Det finns nätter då luften viskar, som om vinden själv bar på hemligheter jag inte ännu får höra. Den smeker huden med en kyla som känns bekant, som om den redan vet vem jag är. Jag stannar upp, lyssnar, men orden upplöses alltid innan jag hinner förstå dem. Ändå lämnar de spår små gnistor under huden, som om något i mig redan svarat.
Jag har alltid burit en känsla av ofullständighet. Inte som ett tomrum, utan mer som en ton i musiken som saknas, en färg i solnedgången som aldrig riktigt visar sig. När människor skrattar runt omkring mig, när lamporna tänds i fönster där någon väntar på någon, står jag stilla med en märklig visshet: att det finns en plats där jag ännu inte satt min fot, en blick jag ännu inte mött.
Drömmarna återkommer. En skog där träden böjer sig fram som om de vill anförtro mig något, där marken glöder svagt under fötterna, där luften är fylld av den där doften man bara känner när man är hemma fast jag aldrig varit där. Jag vaknar alltid innan jag når fram till gläntan. Men doften stannar kvar i bröstet, som en gåta jag bär med mig genom dagen.
Ibland undrar jag om världen leker med mig. Om varje främling jag möter, varje skymt av leenden på gatan, varje oförklarligt eko i natten, är delar av en berättelse jag ännu inte fått läsa slutet på. Kanske är det så universum håller mig vaken genom att låta mig ana något som ligger strax bortom synfältet.
Det jag söker är inget man kan skriva ner, inget man kan planera, inget som kan tvingas fram. Det är en låga som slumrar i bröstet, väntar på att vinden ska blåsa liv i den. Och när det sker, kommer jag inte behöva fråga.
Jag föreställer mig att det blir som när två skuggor möts i gryningen och blir till en. Som när havet för första gången smakar regnet. Som att allt jag någonsin förlorat bara var en väg tillbaka till just den stunden.
Och tills dess… tills dess lyssnar jag på vinden. För jag vet att en dag kommer den inte längre bara viska den kommer säga mitt namn.