Jag har dragit mig undan. Inte för att jag inte bryr mig. Inte för att jag inte vill vara nära. Utan för att jag inte orkar mer.
Det är som att jag går runt med en ryggsäck fylld av bly, men alla omkring mig tror att det bara är en vanlig väska. De säger: “Jag förstår”, men det gör de inte. För om de verkligen gjorde det… då skulle de höra tystnaden när jag inte svarar, då skulle de känna ensamheten mellan raderna. Men det gör de inte. De skickar ett “Hör av dig när du vill” eller ett “Tänker på dig” som ett färdigt svar, som ett plåster på en blödning jag inte ens visat.
Förra sommaren var tung. Riktigt tung. Jag trodde det skulle gå över, att det bara var tillfälligt. Men i år kom efterskalvet. Och det slog hårdare än jag vågat erkänna. Jag har blivit tystare. Mer inåtvänd. Jag håller folk på avstånd inte för att jag inte älskar dem, utan för att jag inte vet hur man är nära när man själv håller på att gå sönder.
Det gör ont att känna sig missförstådd, att se människor man trodde var nära plötsligt kännas så långt borta. Jag vet att jag är svår att nå just nu. Jag vet det. Men jag behöver att någon försöker ändå. Inte med ännu ett meddelande som jag inte orkar svara på. Inte med ett sms som känns som ett krav. Utan med något äkta. Ett samtal. En närvaro. Någon som vågar stanna även när jag inte är lätt att vara med.
Men jag har insett att det är sällsynt. Så jag kämpar själv. Jag reser mig själv. Jag gråter tyst och går vidare ändå. För det verkar vara det jag har lärt mig att ingen annan riktigt orkar. Och kanske är det okej. Kanske är det så det måste vara just nu.
Men jag saknar att någon bara… förstår. På riktigt.
Så om du ser det här, och du känner att det kanske är dig jag pratar om kanske är det dags att sluta tro att jag vill bli lämnad ifred. Jag vill bara inte behöva förklara mer. Jag vill bara bli förstådd.
Utan att behöva säga ett ord.