Kategori: 2024

Kategorier2024Förmiddag med känslor och skrattMinne

Förmiddag med känslor och skratt

Publicerad den 28 september 2024av M R E

Den torsdagsförmiddagen när Lilleman kom över var något särskilt. Han skuttade in genom dörren med ett brett leende, och det var tydligt att vi hade en rolig stund framför oss. Vi hade bestämt oss för att se Insidan ut 2, något vi båda var nyfikna på. Med solen som sken genom fönstret och några kuddar på golvet satte vi oss tillrätta för att börja.

Filmen svepte snabbt in oss i sin värld av känslor, men det var inte bara filmen som gjorde förmiddagen så speciell. Det var alla samtal mellan oss. Lilleman ställde nyfikna frågor om varje känsla som dök upp på skärmen. ”Varför är ilska alltid så arg?” frågade han, och vi började prata om varför det ibland är okej att känna så. Våra diskussioner om sorg och glädje ledde till flera skratt – mest för att vi båda försökte förstå känslorna på vårt eget sätt.

Vi skrattade så mycket åt vissa scener och åt varandra när vi försökte analysera varenda liten känsla. Denna förmiddag blev mer än bara en stund framför en film. Den blev ett minne fullt av skratt, värme och en känsla av att vi delade något speciellt.

Kategorier2024Sömnen är min vän

Sömnen är min vän

Publicerad den 27 september 2024av M R E

Sömnen är min vän, en trogen följeslagare som aldrig dömer, aldrig begär något tillbaka. När världen känns för mycket, för högljudd eller för kravfylld, är det sömnen som tar mig i sin famn, vars lugnande närvaro skingrar dagens tyngd. Den drar mig varsamt från verkligheten, där tankarna snurrar som aldrig förr och påminnelserna om att prestera alltid ligger och lurar.

I mörkret, där inga krav finns, hittar jag den trygghet som dagarna ibland stjäl. Sömnen är där och väntar, redo att lyssna när jag inte längre vill eller orkar vara stark. Den behöver ingen förklaring till varför jag behöver fly en stund. Inget dömande över varför jag inte hann med allt. Inga frågor, inga förväntningar. Bara ett mjukt, stilla vakuum där jag får vara precis som jag är.

Det är här, i sömnens rike, som jag är fri. Jag får tid att läka från små ord som sårar och gester som missförstås. När dagen känns övermäktig och jag inte vet var jag ska ta vägen, är det i sömnen jag finner lugn. Ett tillfälligt uppehåll där inget ont kan nå mig.

Och när jag vaknar, omfamnar jag morgonen med nytt mod, för jag vet att när det blir för mycket igen, när tankarna går i cirklar och jag vill dra mig undan, då finns sömnen där. Min vän, min tillflykt, min fristad.

Den sviker aldrig.

Kategorier2024Jag är inte defektPersonlig

Jag är inte defekt

Publicerad den 27 september 2024av M R E

Jag stod där, mitt i rummet, medan orden ekade runt omkring mig. De var aldrig högt sagda, alltid dolda bakom leenden och små kommentarer, men de nådde mig ändå. Ett mönster av subtila påpekanden, av saker som jag borde vara eller göra annorlunda. Som om jag vore något som behövde fixas.

Men jag är inte defekt.

Det har tagit mig tid att förstå det. Så länge jag kan minnas har jag försökt anpassa mig, strävat efter att passa in i andras förväntningar, även när de var osynliga. Jag har lagt märke till varje nyans i deras röster, varje suck eller höjning på ögonbrynet, och trott att det var min uppgift att förändras. Bli bättre. Bli rätt.

Och ändå… inget jag gjorde var någonsin tillräckligt.

Det är som att de bär runt på en osynlig manual för hur jag borde vara, men ingen har någonsin gett mig den. Jag får bara höra om alla fel jag gör enligt deras osynliga regler. En gång blev jag tillsagd att jag var för tyst, en annan gång att jag var för känslig. När jag öppnade mig för mycket var det ”för intensivt”, men när jag höll tillbaka blev jag kallad för ”otillgänglig”. Allt blev fel oavsett vilken väg jag tog.

Men jag är inte defekt.

Jag har kommit att inse att jag är precis som jag ska vara en person som inte kan placeras i en färdig mall eller form. Jag är en unik blandning av styrkor och svagheter, av mjuka och hårda kanter, som alla är en del av mig. Det finns ingen enkel instruktion för hur jag fungerar, ingen snabb lösning som kan passa mig in i någon annans bild av ”rätt”.

Jag har känslor som ibland svämmar över, och det betyder inte att jag är för mycket. Jag tänker djupt och noggrant, vilket ibland kan göra mig tyst, men det betyder inte att jag är för lite. Jag bryr mig om andra, och om mig själv, och det gör mig inte till någon som behöver korrigeras.

Jag har insett att min värdighet och mitt värde inte ligger i att vara perfekt för någon annans skull. Jag behöver inte modifieras, justeras eller fixas. Jag är redan hel, med alla mina skavanker, och jag är stolt över det.

Jag kommer aldrig att vara den som följer deras tysta regler, deras oskrivna manualer. Jag är inte deras projekt att förbättra. Deras åsikter är inte mina att bära. Jag har rätten att vara den jag är, utan förklaring eller ursäkt. Och jag kommer att fortsätta att vara precis så som jag är, för jag är inte defekt. Jag är jag.

Och det är tillräckligt.

Kategorier2024Fredagsångest

Fredagsångest

Publicerad den 27 september 2024av M R E

Det är fredag, och medan andra ser fram emot helgen, sitter jag med en gnagande känsla i magen. Ångesten smyger sig på, som den alltid gör vid den här tiden. Det borde vara en tid att slappna av, en chans att varva ner, men för mig blir tystnaden för tung. Helgen ligger som en tom väg framför mig, en väg som jag inte vet hur jag ska navigera.

Alla pratar om sina planer, sina middagar, utflykter och filmkvällar. Jag ler och nickar när jag hör dem, men inuti känns det som att jag är på en annan plats. När dörren stängs bakom mig på fredagseftermiddagen, blir tystnaden påtaglig. Det finns inget att fly till, ingen rutin att hålla sig till. Bara jag och mina tankar, och de är inte alltid vänliga.

Ångesten är konstig på det sättet. Den dyker upp när jag minst väntar det, som en ovälkommen gäst. Jag önskar att jag kunde släppa den, att jag kunde njuta av den där friheten som andra verkar hitta i helgens stillhet. Men istället känns det som om varje timme som går påminner mig om att jag är fast i mina egna känslor, att helgen inte blir den lättnad den borde vara.

Så jag sitter här, på fredagskvällen, medan mörkret sänker sig utanför fönstret. Jag stirrar på min telefon, funderar på vad jag ska göra, men egentligen vet jag redan svaret. Ingenting kommer att kännas rätt just nu. Helgen är här, och med den, den där oinbjudna känslan som jag aldrig riktigt kan skaka av mig.

Kategorier2024PersonligTills Nästa Gång

Tills Nästa Gång

Publicerad den 27 september 2024av M R E

Ännu en dag hade passerat, och som alltid när bonussonen kom på besök, fylldes huset av skratt och värme. Hans leende var som solsken som bröt igenom den gråa vardagen, och just den här gången hade de sett filmen Ankorna. Det var en sådan där film som bara lockade fram skratt från magen, så de satt där, hopkrupna i soffan, med varma filtar och popcornsskålen som vandrade mellan dem.

Efter filmen slog de sig ner vid datorn och försvann in i Minecrafts värld för en stund. Det var deras grej, ett sätt att bygga och skapa tillsammans, även om spelets värld var virtuell, så var det den där gemenskapen som alltid värmde hjärtat. Varje gång de byggde något nytt eller utforskade okända platser i spelet, kändes det som om bandet mellan dem växte starkare.

Men som alla besök, kom även detta till sitt slut. När bonussonen reste sig för att gå, kom den där känslan smygande igen. Ett slags vakuum som alltid uppstod när han stängde dörren bakom sig. Rummet blev lite tystare, lite tommare.

”Until next time,” tänkte du, medan du såg honom gå.

Kategorier2024Efter arbetsdagen

Efter arbetsdagen

Publicerad den 27 september 2024av M R E

Klockan slog 12:30 och arbetsdagen var äntligen över. Jag sträckte på mig och kastade en blick mot fönstret. Regnet öste ner i en stadig ström, och marken var redan täckt av vattenpölar. Himlen var grå och tung, som om den inte tänkte släppa ifrån sig något annat än regn på hela dagen. Jag drog på mig regnjackan och förberedde mig för att åka och handla.

Elskotern surrade mjukt när jag rullade fram genom gatorna. Regnet slog mot ansiktet, kallt och uppfriskande. Det var inte direkt den mysigaste turen, men det fanns något befriande i det. Vägarna låg nästan tomma, och allt kändes stillsamt. Bara jag, regnet och ljudet av skotern som bröt tystnaden.

Handla, check. Nästa punkt? Vad skulle eftermiddagen och kvällen erbjuda? Den frågan följde med mig när jag lastade kassarna på skotern och styrde hemåt igen.

Regnet fortsatte att falla när jag kom fram, men det störde mig inte längre. Det var något med den där stillheten som var rogivande, trots att jag blev blöt. Kanske skulle jag laga något varmt till middag och bara låta regnet vara kvällens sällskap. Eller så skulle jag bara njuta av tystnaden, av att inte ha några krav.

När jag kom hem och stängde dörren bakom mig, kändes det som om världen utanför kunde vänta.

Kategorier2024NovellOm regnet kunde radera mina känslor för en stund

Om regnet kunde radera mina känslor för en stund

Publicerad den 27 september 2024av M R E

Regnet föll mjukt mot fönsterrutorna, som om himlen viskade hemligheter jag aldrig skulle förstå. Jag satt i min favoritfåtölj, försjunken i tankar som jag försökte undvika, men som alltid lyckades hitta tillbaka. Det var något med regnet, hur varje droppe tycktes tvätta bort de små sakerna som brukade spela roll. Ändå var det som om de största känslorna, de som ständigt klamrade sig fast, blev kvar.

Om regnet kunde radera mina känslor för en stund, tänkte jag. Bara för en liten stund. Tänk att få en paus från allt, att låta varje droppe spola bort smärtan, saknaden, och den där gnagande känslan av otillräcklighet. Jag ville försvinna i det, låta det omsluta mig som en filt av stillhet, där ingenting behövde kännas längre.

Varje minut utan dig blev en evighet, och samtidigt blev det lättare att andas för varje dag som gick. Men ibland, precis som nu när regnet drog fram över staden, kom minnena tillbaka som skarpa ljusstrimmor genom molnen. Det var som om himlen inte ville låta mig glömma, som om den ville säga: ”Det var äkta. Du kan inte bara skölja bort det.”

Men jag ville. Jag ville så gärna. För varje gång jag mindes, var det som att öppna ett gammalt sår. Ett som aldrig riktigt läker, bara ligger där och bultar, påminner mig om vad som var och aldrig kan bli igen.

Jag reste mig upp och gick fram till fönstret, lutade mig mot den kalla rutan. Utanför bildade regndropparna små floder längs glaset, som om de målade en egen värld. En värld där känslor kunde försvinna med varje droppe, där tankarna kunde flyta bort med regnets rytmiska slag. Jag önskade att jag kunde kliva ut i det, låta vattnet skölja över mig tills jag blev renad. Tills allt som var kvar av mig var en blank yta, redo att fyllas med något nytt.

Men verkligheten fungerar inte så. Regnet kan inte ta bort något av betydelse, hur mycket jag än önskar det. Det bara smeker ytan, svalkar för en stund, men under ytan finns känslorna kvar. De drar i mig som undertoner i en melodi, något jag inte kan bli av med, oavsett hur mycket jag försöker.

Jag suckade djupt och drog en hand genom håret. Kanske är det så det måste vara. Kanske måste vi leva med allt vi känner, även när det känns överväldigande. Även när vi önskar att regnet kunde radera det, bara för en liten stund.

Men även om regnet inte kan ta bort mina känslor, kan det åtminstone ge mig ett ögonblick av stillhet. Ett ögonblick där jag kan andas, där jag kan låta tankarna vila, och låta mig själv existera i tystnaden. Och det kanske är nog, för nu.

Kategorier2024NovellUtan Ord

Utan Ord

Publicerad den 26 september 2024av M R E

Jag står framför dig, och trots att rummet är fyllt av tystnad, är det som om ett samtal pågår mellan oss. Inga ord behövs, inga röster bryter stillheten. Våra ögon möts, och i den blicken finns allt jag behöver säga.

Din blick vilar på mig med samma intensitet som alltid. Den där stillsamma styrkan som bara du har. Vi har pratat så här förr, utan ord, utan ljud, bara vi två som förstår.

Du tar ett djupt andetag, och jag känner hur det påverkar min egen andning. Ett tyst meddelande överförs i rytmen av in och ut, som om våra lungor är synkroniserade. Jag känner dina känslor i varje andetag, som om varje utandning bär med sig en bit av din själ.

Din kropp lutar sig lite närmare. Den subtila rörelsen säger mer än tusen ord någonsin skulle kunna. Jag svarar genom att vända mig något åt ditt håll, mina axlar mjukas upp, och mitt hjärta följer efter. Jag känner hur varje millimeter av mig når ut till dig, hur varje liten gest blir en del av vår tysta dialog.

Vi behöver inte säga något. Våra kroppar talar för oss, i varje liten rörelse, i varje paus mellan andetagen. Och jag vet att du hör mig lika tydligt som jag hör dig.

Det finns en trygghet i det osagda, en närhet som inte kan brytas av ord.

Kategorier2024Kort Novell: Ett Hjärtas PrisNovell

Kort Novell: Ett Hjärtas Pris

Publicerad den 26 september 2024av M R E

Jag la min själ i dina händer. Det var inte en lätt sak att göra, men med dig kändes det som om det var rätt. I början fanns det ett hopp, en glöd som gjorde att allt annat runt omkring förlorade sin betydelse. Men vad jag inte insåg då var att du höll min själ så löst, som om den var något tillfälligt, något som inte var värt att bevara.

Jag föll för hårt, för snabbt. Det var som att hoppa rakt ut i det okända, övertygad om att du skulle fånga mig. Men varje gång jag sträckte mig mot dig, varje gång jag hoppades att du skulle hålla kvar, gled du undan. Och jag insåg, för sent, att det inte var mig du älskade. Det var inte jag som fick din kärlek, utan den bekvämlighet du hittade när det passade dig.

Det var som om du bara älskade när det var lätt. När jag inte krävde för mycket, när mina behov inte störde din värld. När du inte behövde ge något tillbaka, då älskade du. Men när jag behövde dig, när jag längtade efter något äkta, något som verkligen betydde något — då försvann du.

Nu står jag här med livets hårda läxa framför mig, insikten om att det finns människor som dig. Människor som säger rätt saker, som vet hur man spelar spelet, men som aldrig verkligen känner. Och det är en läxa som bränner, som lämnar ett ärr, men också en styrka. För jag vet nu, att aldrig mer lägga min själ i någon annans händer utan att vara säker på att de vet hur man håller den varsamt.

Kategorier2024Ett Leende HejdåPersonlig

Ett Leende Hejdå

Publicerad den 26 september 2024av M R E

Och där gick min ex-sonen hem med ett stort leende. Jag stod kvar i dörröppningen, såg hur han försvann bort längs vägen, med sin ryggsäck slängd över ena axeln och håret vilt rufsigt som alltid. Varje vecka var det samma sak, en liten stund av lycka följt av den där tomheten när han gick hem igen. Men idag var annorlunda.

Det fanns något i hans leende som dröjde kvar hos mig. En sorts lättnad, kanske, som om han inte längre behövde bära den osynliga vikten av allas förväntningar. När vi sagt hejdå hade han inte ens tvekat, inte kastat en snabb blick över axeln som han brukade göra. Han visste att jag stod där och såg på, och ändå gick han utan att se tillbaka.

Jag undrade om det var ett gott tecken. Om det betydde att han kände sig trygg nog att lämna utan att behöva bekräftelsen av min närvaro. Eller om det var ett tecken på att han, precis som jag, långsamt lärde sig att det gick att fortsätta framåt, även om vägen inte var den vi en gång trodde den skulle vara.

För en kort stund fylldes jag av den där märkliga känslan av både saknad och tillfredsställelse. Saknaden av att se honom försvinna ut genom dörren, men tillfredsställelsen i att veta att han gjorde det med ett leende på läpparna. Och kanske, just där, i det ögonblicket, insåg jag att även om vi inte delade samma blod, hade vi byggt något som överlevde bortom allt det där.

Dörren stängdes bakom honom, och jag andades ut.