2024 - Vardagsnovell.se

Sanningen om Mig

Publicerad den 26 september 2024av M R E

Jag är inte som alla andra, och det har jag aldrig velat vara. Att hjälpa andra är något som ligger mig varmt om hjärtat, och jag gör alltid mitt bästa för att få människor omkring mig att trivas. Det ger mig glädje att öppna dörrar för andra, både bildligt och bokstavligt. Att överraska någon med en liten gest av omtanke kan göra en stor skillnad.

Empati och sympati är något jag bär med mig dagligen, och jag strävar efter att förstå hur andra mår. Men jag har också mina gränser. Jag vill inte säga något elakt till någon, men om jag blir driven till vansinne kan det hända att orden skär genom tystnaden. Det är sällan jag vill att det går så långt, men även jag är bara mänsklig.

Sarkasm och elaka skämt har ingen plats i min värld, och när jag säger nej, så är det ett nej. Det finns inget utrymme för tvekan eller kompromisser när det gäller min egen vilja. Om du tycker mindre om mig för det, då är det ditt problem, inte mitt. Jag låter inte någon ändra på mig. Självklart är jag öppen för att diskutera, och vi kan mötas halvvägs när det behövs, men jag vet vem jag är.

Jag tycker om att planera saker, att ha ordning och struktur. Spontanitet kan vara roligt ibland, men jag föredrar att ha en plan. När något inte stämmer eller känns fel, säger jag det. Jag kan inte låtsas som att allt är bra om det inte är det.

Jag tål inte lögner eller att mina känslor ignoreras. Och försök inte gissa vad jag tänker eller vad jag kommer att göra – fråga mig istället. När jag ber någon att lyssna, då är det just det jag behöver – att de lyssnar. Om jag behöver råd, kommer jag att fråga. När jag är ledsen, ser det ibland ut som att jag är arg, och jag kanske viftar med händerna, men sanningen är att jag bara är ledsen. Blir jag verkligen arg, då säger jag det.

Jag är inte som alla andra, och det är precis så jag vill vara.

2024 Min ångest just nu

Min ångest just nu

Publicerad den 26 september 2024av M R E

Det är mörkt nu, inte bara ute, utan även inombords. Tiden rör sig närmare jul och nyår, dagar som en gång var fyllda med värme och gemenskap, men nu känns de som skuggor av det som varit. Varje år denna tid brukade jag längta efter den där speciella känslan av förväntan, när adventsljusen tändes och allt gnistrade i vintermörkret. Men nu… nu är det annorlunda.

Jag känner en slags tyngd i bröstet, som om något fattas mig, något jag kanske inte ens vet hur jag ska sätta ord på. Jag undrar om jag verkligen orkar möta dessa högtider i år, för allt känns så tomt. Tomt på det där sättet som kryper under huden, som om världen saknar färg och ljudet av skratt har tonats ut till ett viskande eko.

Vad väntar mig egentligen nu, när så mycket har förändrats? När allt jag trodde jag kunde hålla fast vid verkar glida ur mina händer som sand? Ångesten kryper fram, sakta men säkert, och jag vet att det bara blir starkare ju närmare julen vi kommer. Det är den där gnagande känslan av ensamhet, även om det kanske finns folk runtomkring. Det är den där rädslan att behöva möta sig själv, sina egna tankar, i en tid som annars skulle ha varit fylld med så mycket ljus.

Jag vet att jag måste stå ut, men ibland undrar jag hur. Kanske finns det någon tröst i de små sakerna. Kanske handlar det om att bygga en ny slags jul, en ny slags nyår, även om det känns som om jag står på en annan sida av ett tomrum jag inte kan korsa. Det är en svår tid framför mig, men på något sätt, djupt inom mig, finns ändå ett svagt hopp att jag ska kunna skapa något nytt ur det som nu känns så förlorat.

Men just nu är det bara mörkt, och jag vet inte riktigt vad jag kan förvänta mig.

2024 Dagens blotta sanning

Dagens blotta sanning

Publicerad den 25 september 2024av M R E

Jag fick frågan idag: Vad är din största rädsla just nu?

Det var en enkel fråga, utan större förväntningar. Jag satt med min kaffe, såg på personen framför mig och visste att jag kunde säga något ytligt. Något enkelt. Men sanningen brände bakom mina läppar, den där lilla osynliga rädslan som jag burit med mig så länge. Och innan jag visste ordet av det hörde jag mig själv säga:

”Att bli kär igen.”

Jag såg hur de rynkade på pannan, osäkra på vad jag egentligen menade. Hur kunde något så vackert också vara så skrämmande? Men jag fortsatte, för jag visste att de inte förstod, inte på det sätt som jag gjorde.

”Det är som att bli helt naken,” sa jag tyst. ”Som att stå mitt i ett upplyst rum där alla kan se rakt igenom dig. Ingen skyddsmur, inget filter. Bara du, precis som du är.”

Jag dröjde vid orden, och i den tystnaden kunde jag nästan känna tyngden av alla tidigare relationer. De där blickarna, kommentarerna, bedömningarna. För varje gång jag släppt in någon hade jag också gett dem nyckeln till den mest sårbara delen av mig själv. I början hade det känts som frihet – att vara sedd, att bli älskad för den man är. Men det som följde var alltid samma mönster: en dömande blick, en kommentar som träffade lite för nära. Känslan av att långsamt bli demonterad, bit för bit, tills inget längre fanns kvar.

Att bli kär igen, för mig, innebar att riskera att förlora ännu en del av mig själv. För när du öppnar dig för någon på det sättet, blir varje ord, varje handling, en möjlighet för dem att förändra dig. Att lyfta dig eller bryta ner dig. Och jag visste inte om jag kunde överleva att bli nedbruten ännu en gång.

”Jag är rädd,” erkände jag till slut, ”för att om jag älskar igen, kanske jag inte kommer att känna igen mig själv efteråt. Det är en känsla av att förlora kontrollen, att bli bedömd, uttittad – och inte veta om den andra personen kommer att älska det de ser.”

De såg på mig med en förståelse jag inte hade förväntat mig, och för ett ögonblick kände jag en viss lättnad. Kanske var jag inte ensam i den här rädslan. Kanske fanns det fler som bar samma sköra sköld av skydd, som undrade om de vågade öppna sig igen, fastän de visste vad som stod på spel.

Men någonstans inom mig visste jag också att trots rädslan, trots sårbarheten, skulle jag en dag stå där igen. Naket, öppet och med hjärtat i handen. För kärlek, även om den skrämmer, är också det som gör oss levande.

Att bli kär igen är som att kliva ut på en öppen scen, utan skydd, där varenda del av ens själ blir blottad. Det är en skrämmande tanke, för med den kommer också rädslan för att bli sårbar. Att någon ska se allt det där som vi kanske försöker dölja eller glömma själva. Kanske är det just därför kärlek kan kännas som både det mest underbara och det mest skrämmande som finns.

Det är som att stå i ett ljus där varje brist, varje osäkerhet lyser upp – och man vet aldrig om den andra personen kommer att älska eller vända sig bort. Den där blotta rädslan av att bli bedömd eller till och med avvisad, särskilt när man redan har sår från det förflutna, kan få en att tveka.

2024 Livet är inte slut Novell

Livet är inte slut

Publicerad den 25 september 2024av M R E

Det är så lätt att fastna i en fantasi, att bygga upp ett liv i huvudet där allt är precis som vi önskar. Där misstag inte existerar, och där varje felsteg aldrig inträffade. Men det är bara en illusion, en plats vi söker skydd i när verkligheten känns för tung. Du vet att du har varit där. Ibland kändes det enklare att drömma än att möta det som var på riktigt.

Men nu står du här, med dina misstag, dina brister, och allt det du en gång önskade att du kunde göra ogjort. Du inser att du inte kan fly längre. Det gör ont att minnas de gånger du valde fel väg, de beslut som ledde dig till smärta, kanske till och med förlust. Men så kommer den där insikten, den som sakta växer inom dig. Misstagen definierar dig inte – de lär dig. Varje gång du föll, reste du dig igen, starkare, visare.

Att gå vidare handlar inte bara om att lämna det gamla bakom sig, utan att omfamna det som en del av dig. Misstagen har format dig, men de har inte förstört dig. De har gjort dig klokare. Erfarenheterna har lärt dig vad du inte vill vara, och de har visat dig vad du kan bli.

Du tänker på alla gånger du försökt igen. Kanske inte alltid på exakt samma sätt, men med en ny förståelse. Gör om, gör rätt – eller ännu bättre. För nu vet du mer, nu ser du klarare. Du inser att att gå vidare inte handlar om att rätta till det förflutna, utan om att skapa något nytt. Något bättre.

Livet är inte slut, inte ens när du gjort fel. Det har fortfarande överraskningar att erbjuda, och du har chansen att möta dem med ögon som sett verkligheten och händer som känt smärtan – men som ändå är öppna för att ta emot det vackra som väntar.

2024 Ljuset på Andra Sidan

Ljuset på Andra Sidan

Publicerad den 24 september 2024av M R E

Jag ska försöka vara positiv med mitt skrivande. Orden har alltid varit mitt fönster utåt, men också min spegel inåt, och ibland är det svårt att inte låta dem färgas av det som ligger och gnager längst in. Jag vet att jag har varit bitter – bitit ifrån mig, tryckt undan känslor för att det varit lättare än att möta dem. Men nu, nu vill jag ventilera ut allt. Låta allt det där som fastnat i bröstet flyga fritt. För jag har insett att det inte är i mörkret jag vill vara kvar. Det är ljuset jag strävar efter.

Ljuset, det på andra sidan gräset. Det är där jag vill vara.

När jag ser mig omkring, ser jag fältet framför mig oändligt, grönskande men också otillgängligt på något sätt. Jag har gått länge nu, trampat runt i cirklar ibland, försökt hitta stigar som inte finns. Men nu vet jag att jag bara behöver fortsätta framåt. För på andra sidan, där väntar något annat. Något som känns lättare, renare.

Jag vet inte exakt hur lång tid det kommer ta att nå dit. Ibland känns det som att ljuset skymtar, som ett löfte om att allt ska ordna sig, och ibland försvinner det, dolt av tvivel och gamla vanor. Men jag har bestämt mig för att inte låta det skrämma mig längre. Jag kan inte fastna här, bland tunga tankar och oavslutade meningar. Jag måste få orden att bli något mer än bara en ventil – de måste vara min väg ut, min väg mot det där ljuset.

Kanske innebär det att jag måste gräva djupare i mig själv. Kanske måste jag släppa det förflutna mer än jag gjort. Men jag är redo nu. Jag vill inte hålla kvar vid bitterheten, även om den en gång tjänat sitt syfte. Den var min sköld, min mur, men nu vill jag sänka den. Jag vill känna vinden i ansiktet när jag springer över gräset, fri från allt det gamla.

Och kanske, när jag väl står där i ljuset, kommer jag inse att det inte handlar om var jag befinner mig, utan om vem jag blivit på vägen dit.

2024 Att bryta sig fri

Att bryta sig fri

Publicerad den 24 september 2024av M R E

Jag minns allt för väl de små sakerna du ogillade, hur de alltid blev större än de borde ha varit. Du hatade planering. Varje gång jag försökte göra något fint eller ordna något för oss, blev du irriterad. Du ville att allt skulle vara spontant, som om frihet bara kunde finnas i det oväntade. Och jag, som alltid försökt tänka framåt, blev snart osäker på var jag stod.

Det började med små klagomål. Du tyckte inte om hur jag lagade maten, men den gången var annorlunda. Din kritik var hårdare, aggressiv till och med. Orden landade som vassa hugg, och efter det tappade jag lusten att laga mat åt dig. Det kändes som att ingenting jag gjorde längre kunde göra dig nöjd.

Sedan var det den ständiga irritationen varje gång jag frågade vad vi skulle göra till helgen eller under veckan. Du blev frustrerad som om min fråga i sig var ett hot. Men trots det, hade du bestämt dig för att komma förbi en kväll. Jag såg fram emot det. Jag ville överraska dig, visa att jag brydde mig. Jag stod i timmar och lagade en maträtt, en gest av kärlek jag hoppades du skulle uppskatta.

Men i sista stund fick jag meddelandet. Du skulle inte komma. Och där stod jag, med maten jag lagt ner så mycket tid och känslor i. Jag kände mig så ledsen, så arg. Jag slängde all mat, för det kändes som om det inte spelade någon roll längre. Alla dina reaktioner hade lärt mig att det inte fanns någon mening att planera något åt dig.

Och det är inte konstigt att jag reagerade som jag gjorde. Jag ville bara göra dig glad, men du var aldrig tacksam. Istället började du kritisera mig allt hårdare. Jag såg hur du himlade med ögonen när du trodde att jag inte märkte det. När jag frågade vad du sa, svarade du bara ”det var inget” och vände bort.

Du kallade mig korkad, gång på gång. Och ibland, som ett slag i magen, jämförde du mig med din son. Det var som om du njöt av att få mig att känna mig otillräcklig, och det blev ett rent helvete, en psykisk misshandel som åt upp mig inifrån. Din brist på empati, din oförmåga att förstå hur mycket du sårade mig… det var som att du aldrig riktigt brydde dig.

Men nu… nu är jag fri. Jag är så glad att jag bröt mig ur det där destruktiva mönstret. Jag har hittat tillbaka till mig själv, till min egen värdighet. Och det känns som att jag äntligen kan andas igen.

2024 Orden Som Skiljer Oss

Orden Som Skiljer Oss

Publicerad den 24 september 2024av M R E

Det var sent på kvällen när regnet smattrade mot rutorna och vinden ven genom den gamla träbyggnaden. Inne i köket satt vi mittemot varandra, och stämningen var laddad. Det var en sådan där kväll när ord vägde tyngre än de borde, när känslor flöt upp till ytan oinbjudna.

”Jag säger inte att du har fel,” började jag, och försökte hålla min röst stadig, ”men en av oss har rätt och det är inte du.” Mina ord var vassare än jag tänkt, och jag såg hur de slog emot dig som små osynliga nålar.

Du satt tyst ett ögonblick, kanske för att samla dig, kanske för att hitta rätt ord att svara med. Ditt ansikte var blankt, som om du hade satt upp en mur för att skydda dig. Jag visste att vi hade nått en punkt där ingenting skulle bli osagt längre. Vi hade dansat runt problemet i veckor, kanske månader. Nu låg det där, mitt på bordet mellan oss, som en obekväm sanning vi båda försökt ignorera.

”Det handlar inte om rätt eller fel längre,” sa du till slut, din röst låg och trött. ”Det handlar om att vi inte hör varandra.”

Jag kände en ilning gå genom mig, som om något inom mig insåg att du kanske hade rätt, men jag var inte redo att erkänna det än. Stoltheten höll mig tillbaka, klistrade fast mig vid mina argument, vid min tro på att jag såg saken klarare än du gjorde.

Vi satt där en stund till, tysta, medan regnet fortsatte sitt envetna spel mot fönstret. I tystnaden insåg jag att det egentligen inte spelade någon roll vem av oss som hade rätt. Det som spelade roll var att avståndet mellan oss växte, och jag visste inte längre hur vi skulle kunna hitta tillbaka över den klyftan.

Men just då, just i den stunden, var det allt jag hade. Stoltheten och tron att jag hade rätt. Så jag sa ingenting mer, och du reste dig långsamt och gick.

Regnet smattrade vidare, men nu kändes tystnaden tyngre än någonsin.

2024 Jag kan säga förväl tusen gånger

Jag kan säga förväl tusen gånger men fortfarande vet jag inte hur jag ska släppa taget.

Publicerad den 23 september 2024av M R E

Jag kan säga farväl tusen gånger, men ändå finns du kvar. Du spökar i mina tankar, smyger dig in i varje stilla ögonblick och vägrar att lämna. Som om varje gång jag sluter ögonen, är du där, påminner mig om allt det som en gång var. Hur kan någon som är borta fortfarande ha en sådan makt över mig? Jag försöker förvisa dig, men du håller fast, likt en envis skugga som vägrar släppa taget.

Det är under nätterna du är som starkast. När världen är tyst och mörkret lägger sig som en filt över allt. Det är då dina minnen blir högre, nästan som viskningar som tränger sig igenom varje försvar jag byggt upp. Jag försöker ignorera dem, försöker stänga ute din röst, men du är där ändå. Jag säger till mig själv att jag har gått vidare, att jag har släppt taget, men varje gång jag blundar är du tillbaka, och jag inser hur långt borta den sanningen egentligen är.

Du finns i små detaljer, som ett eko av det som en gång var vårt. I en låt på radion, i doften av regn, i en plats jag går förbi. Jag försöker hålla huvudet högt, låtsas som om jag är stark nog att gå vidare, men i ärlighetens namn… det är jag inte. Du har blivit en del av mig, en del jag desperat vill glömma, men ändå inte kan.

Jag undrar ibland om det någonsin kommer en dag då du försvinner helt. När jag inte längre känner din närvaro i varje hörn av mitt sinne. Jag vill tro att den dagen kommer, att jag en dag ska vakna och känna mig fri från dina spöken. Men just nu känns det som en avlägsen dröm.

Och ändå, mitt i allt detta, vet jag att tiden kanske inte löser allt. Att vissa människor, som du, stannar kvar oavsett hur mycket vi önskar att de skulle försvinna. Kanske handlar det inte om att släppa taget, kanske är det bara något vi lär oss att leva med. Du är där, som en skugga i bakgrunden, men kanske en dag kommer jag kunna gå framåt, utan att ständigt känna tyngden av ditt minne.

Men än så länge, säger jag farväl, om och om igen, i hopp om att en dag ska vara den sista.

2024 Att laga det osynliga

Att laga det osynliga

Publicerad den 23 september 2024av M R E

Det är en stark och vacker betraktelse. Det säger något om att ibland, även om vi inte är skyldiga till att något gått sönder, kan vi ändå vara de som helar det, kanske för att vi bryr oss, kanske för att vi vill se världen hel igen. Det finns en stillsam styrka i att vara den som tar ansvar och skapar läkning, även när det inte är vårt kaos från början.

Du lagade det du inte tog sönder, som om du bar en osynlig plikt att läka sprickor som andra lämnat efter sig. Du gick varsamt fram, som om varje skärva fortfarande betydde något, som om det inte var förlorat för alltid. Ibland undrar jag om du såg det som ett sätt att förstå världen att genom att laga, kunde du kanske också lära dig varför saker går sönder. Eller kanske var det en form av kärlek, ett sätt att säga att allt kan bli helt igen, om någon bara orkar bry sig tillräckligt.

Och i den processen, när du lagade det som inte var ditt, växte du, bit för bit, även om ingen såg det.

Ingen såg de små, osynliga trådarna du vävde mellan de spruckna delarna. De såg bara resultatet något helt, något som återfått sin form. Men du visste att det aldrig riktigt skulle vara som förut, att det fanns små ärr under ytan, dolda för alla utom dig. Kanske var det just det som gjorde dig så stark, att du förstod hur skörheten fungerade. Du lärde dig att hålla om, att stödja det som blivit lagat, med vetskapen om att en gång brustet kan gå sönder igen.

Men du gav ändå, osjälviskt, som om du visste att det enda som verkligen spelar roll är försöket viljan att se något bli helt. Och kanske, i ditt tysta skapande, lagade du inte bara det som fanns framför dig. Kanske lagade du också något inom dig själv, något som behövde den där varsamma beröringen, den där omsorgen, för att börja läka.

Och där, i den tysta processen, fann du kanske en del av dig själv som du inte visste att du saknade. Som om varje gång du satte ihop skärvorna av det som gått sönder, växte en bit av dig starkare, mer medveten om både din egen sårbarhet och din förmåga att hela. För varje spricka du fyllde, för varje kant du varsamt slipade till, fanns det också en paradoxal känsla av frihet friheten att förstå att allt inte behöver vara perfekt för att vara vackert.

Du lärde dig att acceptera världen som den är, med alla sina brutna bitar, men samtidigt såg du potentialen i varje trasigt föremål, varje knäckt relation. Du blev en som kunde se bortom det ytliga kaoset, och istället hitta kärnan i det som fanns kvar, det som fortfarande kunde bli något mer. Och kanske var det just där, mitt i din tystnad, som du förstod att du inte bara lagade det andra bröt ner du byggde upp något helt nytt. Något starkare, något mer uthålligt, precis som du själv.

Och så, med varje bit du varsamt satte på plats, skapade du inte bara något som en gång varit helt, utan något som bar på en ny sorts styrka din styrka. För det du lagade blev aldrig exakt som förut, men det bar med sig en historia, en djupare mening. Och du, som en tyst väktare av det sköra, lämnade ditt avtryck på allt du rörde vid. Inte genom att söka erkännande eller tacksamhet, utan för att det var din natur att läka, att bygga, att se det vackra i det ofullkomliga.

Och kanske, i slutändan, var det just det som gjorde dig hel.

2024 Psykbrytet

Psykbrytet

Publicerad den 23 september 2024av M R E

Idag när jag kom hem brast det. Det hade varit en sådan där dag där allt känts som en kamp, och när jag äntligen var hemma fanns det ingen ork kvar att hålla uppe fasaden. Det började med en liten sak, något som vanligtvis inte hade spelat någon roll, men idag var det droppen som fick allt att rinna över.

Psykbrytet kom plötsligt, som om jag hade burit runt på en osynlig vikt hela dagen, och nu när jag var ensam kunde jag inte längre ignorera den. Tårarna kom och allt kändes övermäktigt. Det var en blandning av frustration, trötthet och en känsla av att inte räcka till.

Efteråt, när det värsta lagt sig och jag satt där i stillheten, slog det mig att jag nog behövde den där urladdningen. Ibland samlas allt upp på en gång och då är det som om kroppen och sinnet tvingar en att släppa ut det. Det är inte vackert, men det är nödvändigt. Och när det var över kändes det lite lättare att andas igen.