Kategorier2025Ett år senare

Ett år senare

Publicerad den 29 maj 2025av M R E

Det har gått ett år. Ett helt år sedan jag såg henne för sista gången. Ett år sedan jag insåg att allt jag trott på varit en lögn en vacker illusion, vävd av ord som lovade evighet men aldrig menade det. Jag minns fortfarande exakt hur det kändes när hon krossade mitt hjärta; som om hela min värld rasade samman, och varje andetag plötsligt blev en kamp.

Trots att tiden har gått kan minnena fortfarande smyga sig på när jag minst anar det. En doft. En låt. Ett skratt från någon som går förbi. Allt kan väcka smärtan till liv igen. Men skillnaden nu är att jag kan stå kvar. Jag kan ta emot den, låta den skölja över mig och sedan låta den passera.

Jag har fått lära mig den hårda vägen att den kärlek jag fick aldrig var äkta. Varje kyss var tom. Varje löfte en lögn. Och ändå ville jag tro. Jag ville så gärna tro att det var på riktigt. Jag gav henne allt jag hade mitt hjärta, min tillit, mina drömmar och i gengäld fick jag svek. Det var ett högt pris att betala, men det lärde mig att värdera mig själv igen.

Dag för dag har jag läkt. Jag ser på mina ärr med stolthet som bevis på att jag överlevde något fruktansvärt. Varje gång smärtan gör sig påmind, vet jag att den bara påminner mig om min egen styrka. Jag föll men jag reste mig.

Varje natt har varit en kamp. Men varje morgon har jag vaknat lite starkare än dagen innan. Hennes grepp om mig har långsamt lossnat, och någonstans på vägen började jag tro igen. På kärleken. På livet.

Nu står jag framför spegeln och möter min egen blick. Jag ser inte längre någon som blev lämnad. Jag ser någon som tog sig igenom eld och aska – och överlevde. Jag vet nu att ingen lögn, ingen förlust, någonsin kommer kunna bryta ner mig igen. Jag har återtagit varje dröm hon stal, varje hopp hon försökte släcka.

“Jag är här nu”, säger jag högt till min spegelbild. “Jag är fortfarande här. Starkare än någonsin.”

Och i samma stund känner jag det. Lättnaden. Friheten. Den där befriande känslan av att inte längre vara fast i det som varit. Jag är inte längre bunden till det förflutna.

Jag andas djupt. Leendet på mina läppar är litet, men äkta.

Framtiden ligger framför mig klar, tydlig och min. Det som en gång var min smärta har nu blivit min styrka. Och jag vet, med hela mitt hjärta:

Det här var aldrig slutet på mig.

Kategorier2025LUDVIG OCH SKOGENS HEMLIGHETER

BARNBOK: LUDVIG OCH SKOGENS HEMLIGHETER

Publicerad den 22 maj 2025av M R E

Nu är min barnbok ute!



Kategorier2025När kärlek blir en diagnos (och du bokar terapeuten innan vi ens bråkat)Novell

När kärlek blir en diagnos (och du bokar terapeuten innan vi ens bråkat)

Publicerad den 9 maj 2025av M R E

Jag minns det tydligt. Sådär pinsamt tydligt som när man råkar ropa “mamma” till läraren i trean, eller glömmer att dra upp gylfen på första dejten. Fast det här var inte ett misstag. Det var du, och din briljanta idé.

Vi var inne i vår första månad tillsammans. En månad! Trettioen dagar, två övernattningar, och ett delat Netflix-konto (som jag betalade för, förresten). Och ändå… där satt vi. På ett kontor som luktade ångest och lavendel. Terapeutens namn var Ingalill. Hon hade glasögon i samma form som hennes dömande blick.

Du log så nöjt. “Jag vill att vi kommunicerar bättre,” sa du och lade en hand på mitt lår. Jag tror det var menat som stöd. Det kändes mer som ett grepp från en försäljare: “Den här killen här borta behöver optimeras.”

Jag minns att jag blinkade långsamt, som om verkligheten skulle hinna ändra sig innan jag öppnade ögonen igen. Spoiler: det gjorde den inte.

“Varför är vi här?” frågade jag, som om någon annan bokat mötet.

“För att jag vill att vi ska fungera,” svarade du.

Fungera? Vi hade inte ens hunnit krascha än. Hur kunde du vara så säker på att vi var trasiga?

Ingalill nickade, skrev ner något i sitt block och såg på mig som om jag var ett obehandlat barndomstrauma.

“Hur känner du, när hon säger så?” frågade hon med den där rösten som får en att vilja kasta en stol och sedan be om ursäkt för sina problem.

Hur jag känner? Jag känner att jag vill vara hemma och äta chips. Jag känner att jag inte vet vad jag gör här, bredvid en människa som tydligen planerar relationsbehandling som andra planerar brunch.

Och ändå sa jag: “Jag vet inte.”

Det var tydligen ett fel svar.

“Du måste våga känna,” sa du, som om jag varit emotionellt förlamad sedan barnsben.

“Du stänger in dig,” fortsatte du, som om du plötsligt blivit min känslomässiga GPS. “Jag vill ha en partner som kan vara sårbar.”

Och där satt jag. Sårbar som fan. I ett rum jag aldrig bett om, med en terapeut jag aldrig ringt och med en flickvän som ville laga något som inte ens börjat spricka än.

Jag visste att vi var dömda redan då. Inte för att jag var rädd för känslor. Nej, nej. Jag har gråtit till Lejonkungen som alla andra. Men för att du såg relationer som projekt – som Ikea-möbler som behövde skruvas ihop innan vi ens bestämt om de skulle passa i vardagsrummet.

Och vet du vad det värsta var?

Du blev irriterad när jag inte tog det på allvar.

“Du saboterar vår framtid,” sa du.

Vår framtid? Vi hade knappt gemensamma tandborstar. Du pratade framtid medan jag fortfarande kämpade med att komma ihåg ditt mellannamn.

Jag minns att jag, på vägen ut, tittade på Ingalills växt i fönstret och tänkte: “Du fattar mig. Du säger ingenting. Du dömer inte. Du lever bara.”

Sedan gick jag hem. Själv. Till chipsen.

Och vet du vad? Det var den mest terapeutiska stunden jag haft på länge.

Kategorier2025Magkänslan hade rätt

Magkänslan hade rätt

Publicerad den 7 maj 2025av M R E

Jag har alltid känt för mycket, fått höra att jag ska sluta vara så känslig. Att jag överanalyserar, letar problem där det inte finns några, målar fan på väggen innan någon ens hämtat penseln. “Du måste sluta känna så mycket”, sa du en gång, som om det vore en volymknapp jag själv kunde skruva ner. Som om det var min känsla det var fel på – inte det som orsakade den.

Det började med något litet. Små förändringar i ditt tonläge. Små avbrott i rutinerna. En blick som flackade, en axel som ryckte till när jag la min hand där. En tystnad som inte brukade vara där. Och du sa att jag inbillade mig.

“Du är så dramatisk”, sa du och flinade. “Alltid en storm i ett vattenglas.”

Men det var inte stormen jag var rädd för – det var lugnet innan.

Jag låg vaken om nätterna och vred på orden du sagt. Tuggade dem som sega bitar kött jag inte kunde svälja. Analyserade sms som om de var kodade, som om mellanrummen bar på sanningen. Och när jag till slut sa det rakt ut – “Jag tror inte att du är ärlig med mig” – log du bara. Det där leendet som inte når ögonen.

“Du hittar på. Du är paranoid. Vad har hänt med dig?”

Och jag? Jag bad om ursäkt. För att jag kände. För att min mage skrek men min mun tystnade. Jag svek mig själv för att inte bli den besvärliga, den misstänksamma, den för känsliga. Jag svek mig själv för att bli älskad.

Men tiden är en dålig lögnare. Och sanningen har en förmåga att sippra ut i de minsta sprickor. Det började läcka ur dig. Ett “vi” som blev “jag”, ett namn du råkade nämna, ett alibi som inte riktigt höll. Jag såg det i dina ögon innan du sa det. Egentligen behövde jag aldrig ett erkännande – jag visste redan. Magen visste.

Och när allt till slut låg där, naket och oförsvarbart, då skrattade du nästan. Inte för att det var roligt, utan för att du inte visste vad du annars skulle göra. “Du hade rätt”, sa du. “Men du behövde inte vara så dramatisk om det.”

Som om min smärta var överdriven. Som om du kunde ta sanningen och fortfarande ge mig skulden för sättet den kom fram på.

Det slog mig då – människor hatar att erkänna att de haft fel. Inte för att de inte vet, utan för att deras självbild inte tål det. Stolthet är en märklig sjukdom. Den får människor att hellre förlora dig än säga “förlåt, jag gjorde fel”. Och jag såg det i dig, hur det brände bakom ögonen, men aldrig nådde läpparna. Du kunde inte ge mig det. Du kunde inte ge mig rätt.

Och ändå, mitt i det där – känslan av att äntligen ha bekräftats – fanns ingen seger. Ingen triumf. Bara en stilla sorg. För att jag litat, tvivlat, känt, förnekat – allt i samma andetag. För att jag visste, men tvingades leva som om jag inte visste. För att världen säger åt oss att vara sansade, rimliga, men förväxlar det med att vara tysta och snälla.

Jag grät inte den kvällen. Jag satt bara där. Lugn. Klar. Tom. Och för första gången på länge sa jag ingenting. Jag lät din skuld eka utan att rädda dig från den.

Så till dig som nånsin tvivlat på din magkänsla: den ljuger inte. Människor gör det. Deras rädsla, deras skuld, deras behov av kontroll – det är de som ljuger. Men din mage? Den vet.

Och vet du vad som är det mest skrattretande? Att du fortfarande, än idag, inte har sagt förlåt.

Och ändå – jag är fri.

För jag vet. Jag visste hela tiden. Och det är mer värt än dina ord någonsin kommer vara.

Kategorier2025Spegel, spegel – jag ser dig nu

Spegel, spegel – jag ser dig nu

Publicerad den 5 maj 2025av M R E

Jag minns dagen jag krossade spegeln.

Inte bokstavligt. Men inombords.

Den där förbannade spegeln som viskade, varje morgon, varje kväll.

“Du borde vara smalare.”

“Du borde ha jämnare hud.”

“Du borde inte äta det där.”

“Du borde vara… bättre.”

Och ni hör dem också, viskningarna. Från telefonen, från TV:n, från nyheterna.

De kommer som sminkade råd, inlindade i filter, med leenden och klickvänliga rubriker:

Så här går du ner 10 kilo på en vecka!

Den här frukten dödar fett!

Fem saker du aldrig får äta om du vill vara attraktiv!

Ni vet exakt vad jag menar.

Vi matas, inte med näring, utan med skuld.

Det är alltid något.

Du ska ha thigh gap. Du ska ha booty. Du ska vara “naturlig” men med rätt smink.

Du ska le, men inte skratta för mycket.

Du ska vara stark men inte hotfull.

Du ska äta clean men inte vara för jobbig om det.

Du ska leva hälsosamt – men ändå unna dig ibland, men inte för ofta, för då är du svag.

Och jag levde så.

Ni också, kanske?

I skuggan av algoritmer som bestämmer vad vi ska känna om oss själva.

I ett rum fullt av röster som inte är våra egna.

Tills en dag.

En liten gnista, en liten röst i bröstet.

Min.

Den sa: Stopp.

Jag är inte till för att behaga.

Jag är inte ett projekt att konstant förbättra.

Jag är inte ett föremål att polera.

Jag är ett jävla mästerverk.

Och det är ni också.

Det var då jag krossade spegeln.

Inte för att jag hatade mitt utseende – utan för att jag hatade lögnerna den bar.

För att jag ville se mig själv. Inte deras version.

Ni som läser det här det är dags.

Att ta tillbaka er spegel.

Att kasta ut rösterna som bor i era telefoner, i era flöden, i deras pekpinnar.

Att säga:

Jag är fri.

Jag är nog.

Jag väljer.

Vi har bara ett liv.

Och det är inte till för att ätas upp av “du borde”-s och “du får inte”-n.

Det är till för att levas.

På riktigt.

Med glass på en tisdag, skratt som får magen att göra ont, och kläder som känns som oss – inte som trender.

Allt det där perfekta?

Det är en illusion.

Det finns på skärmen – inte i verkligheten.

Men verkligheten…

…den är vackrare.

För där, där bestämmer vi.

Så vad säger ni?

Ska vi ta tillbaka makten?

Jag har redan börjat.

Nu är det er tur.

Kategorier2025Det vi håller närmast hjärtatNovell

Det vi håller närmast hjärtat

Publicerad den 4 maj 2025av M R E

En kort Novell

Jag minns exakt hur hennes hand kändes i min.

Den där första gången.

Den där sista gången.

Det var en söndag eftermiddag.

En sådan där grå, trött söndag när regnet inte riktigt bestämmer sig för att falla eller hålla sig borta. Himlen hängde lågt över staden, som om den också kände på sig att något höll på att ta slut.

Hon stod i hallen med sin slitna väska, den hon fått av sin mormor. En liten fläck kaffe i hörnet, ett halvtrasigt blixtlås – men hon höll den som om den bar på hela hennes historia. Kanske gjorde den det.

“Du vet att jag älskar dig,” sa hon. Rösten darrade, som en viskning i draget från fönstret. “Det har aldrig handlat om det.”

Jag nickade. Jag vet inte varför jag inte sa något tillbaka. Kanske för att orden fastnade i bröstet. Kanske för att jag visste att det inte skulle förändra någonting längre.

Det gör ont att inse att kärlek inte räcker.

Det gör ondare att förstå att man inte var nog.

När dörren slog igen efter henne var det som om hela söndagen tystnade. Inte på det där fridfulla sättet, utan på det där tomma sättet som bara verklig förlust kan skapa. Kvar blev jag, ensam med skuggorna av det som varit.

Jag gick runt i lägenheten som en främling. Hennes doft fanns kvar i kudden. Hennes tandborste låg kvar i muggen i badrummet. Jag rörde inget. Det var som att jag inte vågade störa det sista av henne.

Kaffebryggaren stod fortfarande på. Jag hällde upp en kopp, men kunde inte dricka. Satte mig i soffan med koppen i händerna, lät värmen sippra in i huden men aldrig riktigt nå hjärtat.

Folk säger att tiden läker allt.

Det är en lögn. Tiden lär dig bara att leva runt ett hål.

Jag såg henne flera månader senare. Hon kom gående genom stadsparken, där löven började släppa taget om grenarna. Hon log. Det där leendet jag brukade leva för. Och bredvid henne gick någon annan.

Hans hand i hennes.

Jag önskar jag kunde säga att jag log tillbaka.

Men jag frös till is.

För det vi håller närmast hjärtat är det som lämnar de djupaste såren.

Och ibland är det just såren som påminner oss om att vi en gång älskade. På riktigt. Med hela oss.

Och att vi fortfarande lever.

Trots allt.

Det vi håller närmast hjärtat är det som lämnar de djupaste såren.

Kategorier2025Min röst, mitt jag

Min röst, mitt jag

Publicerad den 2 maj 2025av M R E

Jag vet inte exakt när jag tappade bort mig själv.

Kanske var det när jag log trots att jag ville skrika.

Kanske när jag bad om ursäkt för något jag inte ens hade gjort – igen.

Kanske när jag tyst lät någon annan skriva manuset för mitt liv, medan jag bara spelade en roll.

Men jag minns exakt när jag hittade mig själv igen.

Det var inte ett dramatiskt ögonblick. Ingen slog näven i bordet. Ingen musik stegrades i bakgrunden. Det var bara jag.

Jag satt där, trött på att hålla andan i ett rum där ingen ens märkte att jag kvävdes.

Och plötsligt hörde jag min röst. Inte högt, men tydligt. Inifrån.

“Jag är inte den ni kan trampa på.”

Jag kände hur något inom mig rörde sig. För första gången på länge. En glöd. En trotsig låga.

“Jag är inte den som ni kan köra med.”

Varje gång jag backat, vikt mig, försökt passa in i era små lådor – jag trodde det var nödvändigt.

Men jag förlorade mig själv bit för bit.

Aldrig mer.

Jag är jag. Och ingen – ingen – kan stoppa mig.

Ni säger att jag borde vara tacksam. Att jag borde vara tystare, snällare, mer som ni.

Men jag tänker inte anpassa mig efter er fantasivärld.

En värld där jag ska le när ni sårar mig, be om förlåtelse för era misstag, och bevisa mitt värde om och om igen.

Nej.

Jag tänker inte be om ursäkt längre för saker jag inte har gjort.

Jag behöver inte er bekräftelse. Jag behöver inte dig och dina åsikter.

Min vilja. Min styrka.

De räcker.

Jag reser mig nu. Inte för att ni ger mig tillåtelse.

Utan för att jag äntligen ger den till mig själv.

Ni försökte tysta mig.

Men jag hittade min röst.

Och vet du vad?

Jag tror på mig själv.

Kategorier2025Hur man hanterar idioter i vardagen Deluxe Edition

Hur man hanterar idioter i vardagen Deluxe Edition

Publicerad den 30 april 2025av M R E

Nu finns min bok ute!
Hur man hanterar idioter i vardagen Deluxe Edition
En hysteriskt humoristisk guide till överlevnad i det moderna samhället

 


Kategorier2025Det är du som vänder bort blicken

Det är du som vänder bort blicken

Publicerad den 27 april 2025av M R E

Du ser dem.

Du ser de som faller. De som ropar tyst på hjälp.

Men du låtsas att du inte gör det.

Du tänker att du inte har tid.

Du tänker att det inte är ditt ansvar.

Du tänker att världen är hård, och att alla måste klara sig själva.

Du intalar dig att det är naturligt att gå förbi.

Att du inte kan rädda alla.

Att du inte kan bära någon annans tyngd.

Men sanningen är fulare än så:

Du vill inte att deras smärta fastnar på dig.

Du är rädd för att deras svaghet ska smitta din perfekta yta.

Rädd för att se vad du själv kan bli.

Någon som inte längre passar in. Någon som blev kvar på trottoaren medan världen rusade förbi.

Så du vänder bort blicken.

Du låtsas att de inte finns.

Du raderar dem med en blinkning, en snabb tanke, en snabbare steg.

Och varje gång du gör det, blir du lite mindre människa.

Varje gång du lämnar någon ensam, lämnar du en del av dig själv kvar på marken.

Så om du en dag ligger där, och ingen stannar –

Vet att det är du.

Det var alltid du.

Det är du som lärde världen att blunda.

Kategorier2025När tystnaden blev ett brus av ett eko

När tystnaden blev ett brus av ett eko

Publicerad den 21 april 2025av M R E

Jag vet inte exakt när det hände. När tystnaden slutade vara lugn och blev ett monster. En sån där som smyger sig på, inte med skrämmande ljud – utan med frånvaron av dem. Du vet vad jag menar, eller hur?

Det började med att allt bara… tystnade. Ingen sa något längre. Ingen knackade på dörren. Ingen ringde. Jag slutade själv också. Slutade svara, slutade fråga. Det blev enklare så. Eller… jag intalade mig att det var enklare. Men du såg nog vad som hände.

Tystnaden lade sig över mitt hem som en tung filt. Den var inte varm, inte trygg – bara kvävande. Jag hörde inte längre dina skratt i köket. Inte radion som stod på i bakgrunden. Inte stegen i hallen. Bara mitt eget andetag, mitt hjärta som dunkade lite för högt ibland.

Och ändå – i den där olidliga tystnaden – blev det plötsligt så högljutt. Som om tusen röster pratade samtidigt, fast ingen sa nåt. Förstår du hur konstigt det känns? Det är som att vara i ett rum fyllt av människor som skrattar, diskuterar, sjunger men allt är bara i mitt huvud. Det ekar, men inget ljud når ut.

Jag går till fönstret ibland. Tittar ut. Söker något tecken på att världen fortfarande rör sig. Att någon fortfarande pratar med någon. Jag ser bilar passera, ser grannens barn cykla, ser någon gå förbi med sin hund – men det är som att allting sker bakom ett tjockt glas. Inget når mig längre.

Jag blev sällskapssjuk. Det är ett konstigt ord, tycker jag. Som om det är en sjukdom att sakna någons närvaro. Men det är precis vad det är – en feber av saknad. Jag saknar dig. Saknar rösten du hade när du var trött. Saknar att du fyllde rummet med din närvaro, även när du inte sa något. Saknar att vi kunde sitta tysta tillsammans, och att tystnaden då kändes mjuk, som en filt vi delade.

Nu är det bara min. Och den bränner.

Du minns väl hur vi brukade sitta i soffan, du med en bok, jag med tankarna på halvfart? Och så skrattade du plötsligt åt något du läste, och jag skrattade åt att du skrattade. Det var inget märkvärdigt, men nu känns det som ett mirakel.

Jag pratar med dig ibland. Viskar ut i rummet, som om du ska svara. Ibland tycker jag att jag hör ditt svar men det är nog bara ekot av min längtan.

Tystnaden är inte bara frånvaron av ljud. Det är frånvaron av dig.

Och jag vet att det kanske aldrig blir som förut igen. Men om du skulle kliva in genom dörren just nu, om du bara sa ett enda ord då skulle hela världen börja låta igen.

Så tills dess… sitter jag här. I det öronbedövande bruset av tystnad.

Och väntar på ditt skratt.