Etikett: 2024

Kategorier2024Helgernas Utmaningar

Helgernas Utmaningar

Publicerad den 29 september 2024av M R E

Det finns något märkligt med helger. I teorin är de en paus, ett utrymme att andas, slappna av och vara sig själv. Men i praktiken? De är annorlunda. När veckans struktur faller bort och vardagen inte längre styr med sitt fasta schema, dyker det upp tomrum som är svårare att fylla.

Jag vaknar lördag morgon med en tyngd på bröstet. Ingen stress över arbete, inga mejl som väntar på att besvaras. Bara en oändlighet av timmar framför mig, utan riktning. Helgen har blivit som ett ekande rum där varje tanke, varje känsla känns lite högre, lite starkare. Den där känslan av att något saknas gör sig ständigt påmind, särskilt när lugnet infinner sig. Det är då alla tankar jag har tryckt undan hela veckan har en chans att ta sig fram, obönhörligt.

Det är konstigt hur helger, som en gång var en källa till glädje, nu känns som en slags prövning. Att hantera tomheten – inte bara i schemat, utan också inuti. Vissa dagar känns det som om hela helgen är en lång process av att fylla detta tomrum med meningsfulla aktiviteter. Men även de bästa planerna känns som om de saknar något.

Jag ser på klockan, och det känns som om tiden kryper fram. Samtidigt har jag det alltid svårt att hitta något att se fram emot. Planer kan ändras, saker kan hända spontant, men just den här känslan av ensamhet under helgen? Den försvinner inte lika lätt. Jag vill gärna tro att det bara är en övergångsfas, men ibland känns det som om helgerna förvandlats till en påminnelse om vad som inte längre finns.

Jag klär på mig och går ut, tar en lång promenad. Andas in den friska luften, låter skogen eller staden omfamna mig. Men även när jag går bland andra människor, känner jag av distansen. Alla andra verkar ha sina rutiner, sina planer, sina gemenskaper. Men jag? Jag har mig själv och tankarna jag försöker undvika.

Söndagar är värst. Det är då ångesten börjar krypa närmare, som en skugga i periferin. Vetskapen om att vardagen snart är tillbaka ger en viss lättnad, men också en underlig sorg. Helgen gick inte som jag hade hoppats, men samtidigt känns det som om den skulle kunna ha varit något mer något bättre.

Helgerna är utmanande. De tvingar mig att konfrontera det jag kanske inte vill se. Men trots det fortsätter jag. Kanske är det bara så livet är ibland – fyllt av stunder där vi söker och hoppas att hitta mening i mellanrummen.

Kategorier2024När Mardrömmar Bleknar

När Mardrömmar Bleknar

Publicerad den 28 september 2024av M R E

Jag har haft mardrömmar ett tag nu. Nätter fyllda av rastlöshet, där varje timme känts som en evighet och tankarna som jag försökt undvika har jagats fram i mörkret. Men något har förändrats. Det känns som om stormen inom mig sakta börjar lägga sig. Mardrömmarna har inte försvunnit helt, men de är inte lika skrämmande längre. Jag börjar se ljuset mellan skuggorna.

Det var sent på kvällen, och vinden susade mjukt genom de höga träden som omringade stigen. Jag hade gått länge, nästan utan att tänka, med blicken riktad framåt mot de skuggor som långsamt förvandlades i skymningen. Varje steg kändes tungt, men jag fortsatte ändå. Jag visste att om jag bara kunde klättra lite högre upp för berget framför mig, så skulle jag få en annan utsikt. En ljusare horisont.

Men tankarna var som ett mörkt moln som hängde över mig. Jag mindes den gången allt föll isär, hur tryggheten försvann, och hur ensamheten smög sig in i mitt liv som en ovälkommen gäst. Mardrömmen av förlusten och sveket hade gripit mig, och det kändes som om jag aldrig skulle hitta min väg ut ur den labyrinten. Hur jag än kämpade, verkade det som om natten aldrig skulle lämna mig.

Men något förändrades den här natten. Jag stannade upp när jag såg en stig som ledde uppåt, mot bergets topp. Det var brant och stenigt, och jag kände mig tveksam. Var det värt att kämpa mer? Jag kunde stanna här, i det välbekanta, och vänta på att natten skulle svälja mig helt.

Men något djupt inom mig viskade, nästan obemärkt till en början, att det var dags att ta ett steg till. Så jag satte handen mot första stenen, drog mig upp och kände hur mina muskler svarade, trots tröttheten. Varje steg uppåt var ett brott mot den förlamande kraften av min inre storm. Det var svårt, det var utmanande, men det fanns en annan kraft inom mig – en som jag knappt kände igen men som nu började röra sig framåt med en oväntad styrka.

När jag nådde toppen, var världen under mig förvandlad. Det mörka som hade omslutit mig hade nu skingrats. Natten var fortfarande där, men stjärnorna lyste starkare än jag någonsin sett dem. Tystnaden var inte längre hotfull, utan lugnande. Den kalla vinden bar med sig en stillhet jag länge saknat.

Jag insåg där, ståendes högst upp, att mardrömmar kan kännas oändliga när man är fast i dem, men när man klättrar över dem, stiger upp till en plats där perspektivet förändras, blir de till något annat. Kanske en vacker dröm. Kanske bara en påminnelse om min styrka att ta mig förbi dem.

Och i det ögonblicket, kände jag att jag kunde fortsätta.

Kategorier2024NovellSolen Skiner Ändå

Solen Skiner Ändå

Publicerad den 28 september 2024av M R E

Även solen är ensam men den skiner. Den reser sig varje morgon, helt utan sällskap på sin resa över himlen. Ingen annan stjärna är där för att dela dagens ljus eller natten som väntar. Och ändå skiner den, starkt och kraftfullt, som om den inte känner av sin egen ensamhet.

Det finns dagar då jag känner mig som solen. Ensam, men med en inre styrka som inte slocknar. Det är som om världen förväntar sig att jag ska lysa upp allt omkring mig, men det är ingen som ser vad som händer när kvällen faller och mörkret tränger sig på. Ensamheten. Den där tysta, kvävande känslan av att vara ensam, även när människor är nära. De ser ljuset jag ger, men inte den tomhet jag bär inom mig.

Ändå, precis som solen, fortsätter jag. Jag reser mig varje dag, för det finns en kraft i att skina trots allt. Det finns en styrka i att vara självständig, i att veta att jag kan lysa oavsett om någon står bredvid mig eller inte. Det är mitt eget ljus, och det är värt att värna om.

Ibland undrar jag om det är möjligt att solen själv känner längtan. Kanske önskar den sig sällskap, någon att dela sina strålar med. Men det är också möjligt att den har funnit frid i sin ensamhet, att den vet att dess ljus är nog – att det är tillräckligt, även om det bara är för sig själv.

Jag försöker lära mig av solen. Att även när jag är ensam, fortsätta lysa. För det är när jag lyser som jag verkligen känner mig levande. Och kanske, om jag tillåter mig själv att vara mitt ljus fullt ut, kommer någon annan att se det och förstå. Kanske är det inte ensamheten som definierar mig, utan min förmåga att fortsätta skina, trots allt.

För i slutändan, även solen är ensam. Men den skiner ändå, och det är det som gör den så stark och så vacker.

Kategorier15 augusti En Oväntad ÅterkomstBakom Skärmen

Bakom Skärmen

Publicerad den 28 september 2024av M R E

Det är som att man går in i en osynlig labyrint varje gång man kliver in på sociala medier, messenger eller dejtingsajter. En värld fylld av profiler, bilder, likes och konversationer som ibland känns lika verkliga som ett samtal öga mot öga. Men så ofta är det långt ifrån. Man börjar prata med någon, skicka ett meddelande, kanske till och med utbyta några vänliga ord. För ett ögonblick finns det en öppning, en chans att skapa en koppling. Men så snart man nämner sitt namn, eller avslöjar att man är hörselskadad, försvinner allt.

Det är som om något bryts. Blicken på andra sidan förändras, fastän man inte kan se den. Man känner den i de få ord som kommer efter, eller så kommer det inte ens några ord alls. De försvinner. Blockerar. Dömer.

Och där står man, kvar med den märkliga tomheten. Inte för att man hade hunnit bygga upp något särskilt med just den personen, men för att man återigen påminns om hur ytlig och fördomsfull världen kan vara. I det digitala rummet känns det som att folk dömer ännu snabbare, ännu hårdare. ”Hörselskadad? Då kan du inte kommunicera som jag. Då måste du vara mindre kapabel. Du är annorlunda. Du är inte som oss.” Det gör ont att veta att ett enda ord, en enda egenskap, kan få människor att dra förhastade slutsatser.

Ibland undrar man vad det är de ser. Kanske tror de att jag är någon jag inte är, en skäggig taliban eller något annat stereotypt. De ser inte människan bakom. De ser inte styrkan, intelligensen, eller den empati som finns i varje ord jag delar.

Det är så sjukt, tänker man. Så galet att något så enkelt som ett namn, eller ett funktionshinder, kan få människor att dra sig undan så snabbt. Kanske är det deras rädsla. Deras osäkerhet. Men det gör det inte lättare att bära. Det är som att bära ett osynligt märke som andra tolkar fel varje gång.

Men mitt i all frustration, finns en styrka i att veta vem man själv är. Att veta att deras fördomar är just deras – inte mina. Det är deras förlust, inte min.

Kategorier2024Förmiddag med känslor och skrattMinne

Förmiddag med känslor och skratt

Publicerad den 28 september 2024av M R E

Den torsdagsförmiddagen när Lilleman kom över var något särskilt. Han skuttade in genom dörren med ett brett leende, och det var tydligt att vi hade en rolig stund framför oss. Vi hade bestämt oss för att se Insidan ut 2, något vi båda var nyfikna på. Med solen som sken genom fönstret och några kuddar på golvet satte vi oss tillrätta för att börja.

Filmen svepte snabbt in oss i sin värld av känslor, men det var inte bara filmen som gjorde förmiddagen så speciell. Det var alla samtal mellan oss. Lilleman ställde nyfikna frågor om varje känsla som dök upp på skärmen. ”Varför är ilska alltid så arg?” frågade han, och vi började prata om varför det ibland är okej att känna så. Våra diskussioner om sorg och glädje ledde till flera skratt – mest för att vi båda försökte förstå känslorna på vårt eget sätt.

Vi skrattade så mycket åt vissa scener och åt varandra när vi försökte analysera varenda liten känsla. Denna förmiddag blev mer än bara en stund framför en film. Den blev ett minne fullt av skratt, värme och en känsla av att vi delade något speciellt.

Kategorier2024Sömnen är min vän

Sömnen är min vän

Publicerad den 27 september 2024av M R E

Sömnen är min vän, en trogen följeslagare som aldrig dömer, aldrig begär något tillbaka. När världen känns för mycket, för högljudd eller för kravfylld, är det sömnen som tar mig i sin famn, vars lugnande närvaro skingrar dagens tyngd. Den drar mig varsamt från verkligheten, där tankarna snurrar som aldrig förr och påminnelserna om att prestera alltid ligger och lurar.

I mörkret, där inga krav finns, hittar jag den trygghet som dagarna ibland stjäl. Sömnen är där och väntar, redo att lyssna när jag inte längre vill eller orkar vara stark. Den behöver ingen förklaring till varför jag behöver fly en stund. Inget dömande över varför jag inte hann med allt. Inga frågor, inga förväntningar. Bara ett mjukt, stilla vakuum där jag får vara precis som jag är.

Det är här, i sömnens rike, som jag är fri. Jag får tid att läka från små ord som sårar och gester som missförstås. När dagen känns övermäktig och jag inte vet var jag ska ta vägen, är det i sömnen jag finner lugn. Ett tillfälligt uppehåll där inget ont kan nå mig.

Och när jag vaknar, omfamnar jag morgonen med nytt mod, för jag vet att när det blir för mycket igen, när tankarna går i cirklar och jag vill dra mig undan, då finns sömnen där. Min vän, min tillflykt, min fristad.

Den sviker aldrig.

Kategorier2024Jag är inte defektPersonlig

Jag är inte defekt

Publicerad den 27 september 2024av M R E

Jag stod där, mitt i rummet, medan orden ekade runt omkring mig. De var aldrig högt sagda, alltid dolda bakom leenden och små kommentarer, men de nådde mig ändå. Ett mönster av subtila påpekanden, av saker som jag borde vara eller göra annorlunda. Som om jag vore något som behövde fixas.

Men jag är inte defekt.

Det har tagit mig tid att förstå det. Så länge jag kan minnas har jag försökt anpassa mig, strävat efter att passa in i andras förväntningar, även när de var osynliga. Jag har lagt märke till varje nyans i deras röster, varje suck eller höjning på ögonbrynet, och trott att det var min uppgift att förändras. Bli bättre. Bli rätt.

Och ändå… inget jag gjorde var någonsin tillräckligt.

Det är som att de bär runt på en osynlig manual för hur jag borde vara, men ingen har någonsin gett mig den. Jag får bara höra om alla fel jag gör enligt deras osynliga regler. En gång blev jag tillsagd att jag var för tyst, en annan gång att jag var för känslig. När jag öppnade mig för mycket var det ”för intensivt”, men när jag höll tillbaka blev jag kallad för ”otillgänglig”. Allt blev fel oavsett vilken väg jag tog.

Men jag är inte defekt.

Jag har kommit att inse att jag är precis som jag ska vara en person som inte kan placeras i en färdig mall eller form. Jag är en unik blandning av styrkor och svagheter, av mjuka och hårda kanter, som alla är en del av mig. Det finns ingen enkel instruktion för hur jag fungerar, ingen snabb lösning som kan passa mig in i någon annans bild av ”rätt”.

Jag har känslor som ibland svämmar över, och det betyder inte att jag är för mycket. Jag tänker djupt och noggrant, vilket ibland kan göra mig tyst, men det betyder inte att jag är för lite. Jag bryr mig om andra, och om mig själv, och det gör mig inte till någon som behöver korrigeras.

Jag har insett att min värdighet och mitt värde inte ligger i att vara perfekt för någon annans skull. Jag behöver inte modifieras, justeras eller fixas. Jag är redan hel, med alla mina skavanker, och jag är stolt över det.

Jag kommer aldrig att vara den som följer deras tysta regler, deras oskrivna manualer. Jag är inte deras projekt att förbättra. Deras åsikter är inte mina att bära. Jag har rätten att vara den jag är, utan förklaring eller ursäkt. Och jag kommer att fortsätta att vara precis så som jag är, för jag är inte defekt. Jag är jag.

Och det är tillräckligt.

Kategorier2024Fredagsångest

Fredagsångest

Publicerad den 27 september 2024av M R E

Det är fredag, och medan andra ser fram emot helgen, sitter jag med en gnagande känsla i magen. Ångesten smyger sig på, som den alltid gör vid den här tiden. Det borde vara en tid att slappna av, en chans att varva ner, men för mig blir tystnaden för tung. Helgen ligger som en tom väg framför mig, en väg som jag inte vet hur jag ska navigera.

Alla pratar om sina planer, sina middagar, utflykter och filmkvällar. Jag ler och nickar när jag hör dem, men inuti känns det som att jag är på en annan plats. När dörren stängs bakom mig på fredagseftermiddagen, blir tystnaden påtaglig. Det finns inget att fly till, ingen rutin att hålla sig till. Bara jag och mina tankar, och de är inte alltid vänliga.

Ångesten är konstig på det sättet. Den dyker upp när jag minst väntar det, som en ovälkommen gäst. Jag önskar att jag kunde släppa den, att jag kunde njuta av den där friheten som andra verkar hitta i helgens stillhet. Men istället känns det som om varje timme som går påminner mig om att jag är fast i mina egna känslor, att helgen inte blir den lättnad den borde vara.

Så jag sitter här, på fredagskvällen, medan mörkret sänker sig utanför fönstret. Jag stirrar på min telefon, funderar på vad jag ska göra, men egentligen vet jag redan svaret. Ingenting kommer att kännas rätt just nu. Helgen är här, och med den, den där oinbjudna känslan som jag aldrig riktigt kan skaka av mig.

Kategorier2024PersonligTills Nästa Gång

Tills Nästa Gång

Publicerad den 27 september 2024av M R E

Ännu en dag hade passerat, och som alltid när bonussonen kom på besök, fylldes huset av skratt och värme. Hans leende var som solsken som bröt igenom den gråa vardagen, och just den här gången hade de sett filmen Ankorna. Det var en sådan där film som bara lockade fram skratt från magen, så de satt där, hopkrupna i soffan, med varma filtar och popcornsskålen som vandrade mellan dem.

Efter filmen slog de sig ner vid datorn och försvann in i Minecrafts värld för en stund. Det var deras grej, ett sätt att bygga och skapa tillsammans, även om spelets värld var virtuell, så var det den där gemenskapen som alltid värmde hjärtat. Varje gång de byggde något nytt eller utforskade okända platser i spelet, kändes det som om bandet mellan dem växte starkare.

Men som alla besök, kom även detta till sitt slut. När bonussonen reste sig för att gå, kom den där känslan smygande igen. Ett slags vakuum som alltid uppstod när han stängde dörren bakom sig. Rummet blev lite tystare, lite tommare.

”Until next time,” tänkte du, medan du såg honom gå.

Kategorier2024Efter arbetsdagen

Efter arbetsdagen

Publicerad den 27 september 2024av M R E

Klockan slog 12:30 och arbetsdagen var äntligen över. Jag sträckte på mig och kastade en blick mot fönstret. Regnet öste ner i en stadig ström, och marken var redan täckt av vattenpölar. Himlen var grå och tung, som om den inte tänkte släppa ifrån sig något annat än regn på hela dagen. Jag drog på mig regnjackan och förberedde mig för att åka och handla.

Elskotern surrade mjukt när jag rullade fram genom gatorna. Regnet slog mot ansiktet, kallt och uppfriskande. Det var inte direkt den mysigaste turen, men det fanns något befriande i det. Vägarna låg nästan tomma, och allt kändes stillsamt. Bara jag, regnet och ljudet av skotern som bröt tystnaden.

Handla, check. Nästa punkt? Vad skulle eftermiddagen och kvällen erbjuda? Den frågan följde med mig när jag lastade kassarna på skotern och styrde hemåt igen.

Regnet fortsatte att falla när jag kom fram, men det störde mig inte längre. Det var något med den där stillheten som var rogivande, trots att jag blev blöt. Kanske skulle jag laga något varmt till middag och bara låta regnet vara kvällens sällskap. Eller så skulle jag bara njuta av tystnaden, av att inte ha några krav.

När jag kom hem och stängde dörren bakom mig, kändes det som om världen utanför kunde vänta.