Etikett: 2024

KategorierKampen mot Hjärnspökena

Kampen mot Hjärnspökena

Publicerad den 13 september 2024av M R E

Det är kväll. Tystnaden har lagt sig över rummet som en tung filt, och jag sitter där, ensam. Fast egentligen är jag inte ensam. Hjärnspökena har trängt sig in, som de alltid gör när mörkret faller. De har många namn: Ängslan, Oro, Rädsla. Deras närvaro är så stark att det känns som om de kväver mig, kryper in i varje tanke, viskar att jag inte duger, att jag inte kan, att jag inte är tillräcklig.

De vet exakt var de ska slå till. De känner till mina svagheter, mina rädslor, de där djupa, dolda osäkerheterna som jag knappt vågar erkänna för mig själv. De smyger fram när jag är trött, när jag är sårbar, och deras röster blir högre och högre. ”Du klarar inte detta”, säger de. ”Varför ens försöka? Du vet att du kommer misslyckas.”

Men jag har lärt mig en sak. Jag har lärt mig att inte slå tillbaka. Att inte argumentera eller be dem hålla tyst. Det gör dem bara starkare, ger dem mer kraft. Så jag svarar istället med de enda orden som funkar.

“Vi får se.”

Det är ett simpelt svar, men det är kraftfullt. Det är ett löfte om att framtiden inte är skriven än, att deras profetior inte är lag. “Vi får se,” säger jag, och det tystar dem, åtminstone för ett ögonblick. Det ger mig en chans att andas, att samla mig.

Det betyder inte att jag har vunnit, inte riktigt. De kommer tillbaka, varje kväll, som en envis skugga som aldrig riktigt försvinner. Men varje gång jag svarar med ett “vi får se”, tar jag tillbaka lite av kontrollen. Jag påminner mig själv om att jag inte behöver ha alla svar nu, att jag inte behöver lösa alla problem på en gång.

Hjärnspökena försöker hålla mig nere, men jag står kvar. Jag är fortfarande här, trots deras försök att förminska mig. Och även om jag inte alltid känner mig stark, även om jag ibland tvivlar, så har jag min enkla strategi.

Vi får se.

KategorierHelgerna

Helgerna

Publicerad den 13 september 2024av M R E

Helgerna. Det där ordet som för många väcker bilder av soliga dagar, skratt med vänner, och kanske en chans att koppla av från veckans slit. Men för mig har helgerna blivit något annat. Något tungt. Som om de väger mer än resten av veckans dagar tillsammans.

När fredag kväll rullar in, känner jag inte spänningen som andra kanske gör. Istället är det som att en tyngd lägger sig över mitt bröst. Det är då tystnaden börjar. En tystnad som fyller hela lägenheten, hela mig. Den där tystnaden som inte bara handlar om att det inte är någon där, utan om det tomrum som ekar inombords.

Jag har försökt fylla helgerna. Försökt med projekt, försökt hålla mig upptagen, men det är som om ingenting riktigt biter. Allt känns ytligt, som om jag bara rör mig genom tiden utan att riktigt vara där. Som att varje timme bara är något jag måste ta mig igenom, en lång väntan på att det ska bli måndag.

För måndag är annorlunda. På något sätt känns det lättare att ha en rutin, att veta att jag har något att göra. Att inte behöva vara ensam med alla tankar. Helgerna, däremot, är som en påminnelse om vad som en gång var. En påminnelse om allt jag förlorat och allt jag försöker undvika att tänka på. Helgerna är inte längre en paus från vardagen. De är en påminnelse om den ensamhet jag försöker fly ifrån.

Och så sitter jag där, i ett mörkt rum, där tystnaden är så påtaglig att den nästan har en egen röst. Längtar efter måndagen, längtar efter att kunna gömma mig i rutinen igen. Helgerna, en gång fyllda med förväntan och glädje, har blivit något jag bara vill överleva.

KategorierÄngslan

Ängslan

Publicerad den 13 september 2024av M R E

Ängslan kom som en storm, från ingenstans, på en stilla dag. Jag hade inte sett tecknen, eller kanske hade jag bara blundat för dem. Det började som en svag bris, en oro som knappt var märkbar, men snabbt växte den sig starkare. Himlen mörknade i mitt inre, och vinden slet i allt jag trodde var fast och stabilt.

Jag stod där, mitt i stormen, oförmögen att röra mig. Tankarna var som virvlande löv, kastade hit och dit utan någon riktning. Varje försök att greppa en tanke var lönlöst. Det kändes som om världen runt mig höll på att rasa, men allt var precis som det alltid varit. Ingen såg stormen som rasade inom mig.

Jag försökte andas djupt, precis som de säger att man ska. Men luften var tjock, och varje andetag kändes som en kamp. Hjärtat slog snabbare än det borde, som om det försökte hålla jämna steg med vinden. Jag ville skrika, men ljudet fastnade i halsen. Vad var det som hade utlöst detta? Var det något jag hade sagt? Något jag hade gjort? Eller var det helt enkelt den tomhet jag burit på så länge?

Stormen hade inte kommit plötsligt, insåg jag. Den hade byggts upp under lång tid, dold bakom mina leenden och min vilja att fortsätta som om allt var okej. Men nu hade den svept in, obeveklig och oemotståndlig.

Jag visste inte när den skulle avta. Kanske skulle den försvinna lika plötsligt som den kommit. Eller så skulle den lämna mig utmattad, med spillrorna av mina tankar liggande runt mig som ett trasigt landskap.

Men mitt i stormen, när jag kände mig som mest maktlös, kom en svag påminnelse. En viskning, långt inne, som jag nästan hade glömt bort. Den sade åt mig att stå kvar, att inte låta stormen vinna. Den var inte jag. Den var inte min sanning, utan bara ett tillfälligt mörker, en förklädd rädsla som ville få mig att tro att jag var mindre än jag var.

Så jag stod stilla, även om varje del av mig ville springa, fly. Jag slöt ögonen och fokuserade på något enkelt, något verkligt. Mina fötter, som vilade mot marken. Den stabila känslan av jorden under mig, påminde mig om att jag fortfarande stod här, fortfarande andades. Ett andetag, sedan ett till. Jag fokuserade på varje inandning, varje utandning, som om det var allt som fanns.

Stormen var stark, men jag märkte att den inte kunde blåsa bort denna enkla, oföränderliga sanning: jag var fortfarande här. Jag började minnas saker som hjälpt mig tidigare, små detaljer som gav mig styrka. Det kunde vara en promenad vid havet, där vågornas ständiga rytm lugnade mitt kaos. Eller en bok jag hade läst, där orden skapade ett tillfälligt frirum för mina tankar.

Jag visste att stormen inte skulle försvinna på en gång. Den hade fortfarande sitt grepp om mig, men jag insåg nu att jag inte behövde kämpa emot den med alla krafter. Istället skulle jag lära mig att böja mig för vinden, som ett träd som böjer sig i stormen men inte bryts av. Jag kunde låta den blåsa förbi, utan att låta den dra mig med sig.

Steg för steg, började jag hitta vägar att övervinna ängslan. Små handlingar, som att sträcka mig efter en vän, eller bara skriva ner mina tankar i en anteckningsbok, gav mig en förnimmelse av kontroll. Ängslan ville få mig att tro att jag var ensam, att ingen annan kände denna storm. Men när jag öppnade mig för andra, insåg jag att jag inte var ensam. Det fanns de som också hade mött sina stormar, och deras styrka blev en påminnelse om att det var möjligt att övervinna även de mörkaste stunder.

Stormen började avta, långsamt men säkert. Det fanns fortfarande dagar när den återvände, men nu var jag inte lika rädd. Jag hade lärt mig att den inte definierade mig. Och varje gång den kom, visste jag att jag hade verktygen för att stå emot. Jag hade överlevt förut, och jag skulle göra det igen.

KategorierMin resa fortsätter

Min resa fortsätter

Publicerad den 13 september 2024av M R E

Jag är en person som alltid tror på det bästa i andra människor. Ända sedan jag var barn har jag sett det goda i dem jag möter. Uppvuxen bland starka kvinnor har jag lärt mig att respektera alla människors värde. På min resa genom livet har jag samlat på mig många nya insikter, men också blivit sårad och manipulerad. Trots det har jag försökt hålla fast vid min tro på det goda, men nu inser jag att jag inte längre kan göra det i alla situationer.

Jag har insett att ibland måste jag släppa taget och gå vidare, även om det är svårt. Det är en fälla jag har hamnat i många gånger förut, men jag vill inte fastna där längre. Min önskan är att skapa en sund relation, där vi kan kämpa tillsammans när livet blir utmanande. Jag vill inte vara ensam i detta. Jag söker någon med stadigt fotfäste, någon som kan stå kvar vid min sida, även när det stormar som mest.

Jag vill bygga en relation där båda parter är beredda att investera tid och energi, där vi kan stötta varandra genom svårigheter och glädjas åt framgångar. I en värld som ständigt förändras, längtar jag efter stabilitet och någon som, liksom jag, värdesätter äkta närvaro och respekt. Någon som förstår att relationer inte alltid är enkla, men att de är värda att kämpa för om båda vill.

Jag har lärt mig att det inte räcker att bara se det bästa i andra, utan att jag också måste sätta gränser för att skydda mig själv. Tidigare har jag låtit människor stanna kvar i mitt liv längre än de borde, för att jag har hoppats på förändring. Nu vet jag att jag måste vara stark nog att gå vidare när det är nödvändigt, för att ge mig själv utrymme att växa och hitta någon som verkligen matchar mina värderingar.

Jag drömmer om en framtid där jag och min partner kan stå stadigt tillsammans, där vi båda kan vara trygga i vetskapen om att vi är där för varandra, oavsett vad livet kastar vår väg. Någon som delar mina drömmar, som inte är rädd för att möta det svåra men också kan uppskatta de små, vackra ögonblicken. För i slutändan är det ju det som räknas – att ha någon att dela livet med, genom både ljus och mörker, skratt och tårar.

Jag har insett att livet är för kort för halvhjärtade relationer och kompromisser som bara gynnar den ena parten. Det jag söker är balans – en relation där vi kan vara både starka individer och en stark enhet tillsammans. Det betyder inte att allt alltid måste vara perfekt, för perfektion finns inte, men att vi är villiga att kämpa för varandra när det verkligen gäller. Jag vill ha någon som ser mig, på riktigt, och som jag kan se tillbaka på samma sätt.

Ibland känns det som om världen är fylld av flyktiga relationer, där människor inte riktigt vågar släppa in varandra på djupet. Men jag vill något annat. Jag vill ha någon som är modig nog att möta både sina egna och mina sårbarheter, någon som förstår att styrka ofta ligger i förmågan att visa sina svaga sidor.

Jag är inte längre rädd för att vara ensam, för jag har insett att ensamhet ibland är bättre än att vara omgiven av människor som inte förstår ens värde. Men det betyder inte att jag vill leva mitt liv ensam. Jag vill bara vänta tills jag hittar någon som verkligen förtjänar att dela det med mig.

När jag tänker på framtiden, ser jag framför mig någon vid min sida, en som inte backar när livet blir svårt, utan står kvar och håller min hand. Någon som vet att varje utmaning vi möter bara gör oss starkare tillsammans. Jag vill skapa något varaktigt, något som har rötter som sträcker sig djupt ner i marken, och som kan stå emot alla stormar.

Jag har insett att den resa jag gör inte bara handlar om att hitta någon annan, utan också om att finna mig själv på vägen. För att kunna bygga en stark relation måste jag först vara trygg i den jag är och veta vad jag vill ha i livet. Att vara ensam har gett mig tid att reflektera, att lära mig mer om mina egna behov och önskningar. Det har också gett mig styrkan att vänta på något som verkligen är rätt, istället för att nöja mig med det som bara är bekvämt.

När jag väl hittar den rätta personen, kommer jag att vara redo – inte för att jag behöver dem för att vara hel, utan för att vi tillsammans kan skapa något större än vad vi är var för sig. Jag är inte ute efter perfektion, utan efter äkthet. Någon som kan se mig för den jag är, och som jag kan se tillbaka på samma sätt, utan förklädnader eller förväntningar som tynger ner oss.

Jag vet att den personen finns där ute, och när våra vägar korsas kommer vi båda att veta att vi har hittat hem. Tills dess kommer jag fortsätta att leva mitt liv med öppenhet, styrka och en tro på att det bästa ännu ligger framför mig. För även om jag har blivit sårad tidigare, så har jag inte förlorat min tro på kärlek. Jag har bara blivit mer medveten om vad den verkligen innebär.

Och när jag finner den rätta personen, kommer vi att stå sida vid sida – genom stormar, solsken och allt däremellan.

KategorierVarför jag skriver av mig?

Varför jag skriver av mig?

Publicerad den 13 september 2024av M R E

Varför skriver jag av mig? Det är inte för att gnälla, inte för att älta det förflutna som en trasig skiva som hakat upp sig. Jag skriver för att förstå, för att sätta ord på det som annars bara skriker i mitt inre. För att se det på papper, konkret, som något jag kan hålla i och vända och vrida på, istället för att låta det fortsätta äta upp mig inifrån.

Det jag har gått igenom… det är svårt att sätta ord på. Psykisk misshandel och manipulation lämnar inga synliga sår, inga blåmärken att visa upp som bevis på smärtan. Men såren finns där, djupt inuti, och de gör ont på ett sätt som jag aldrig kunnat föreställa mig. Allt jag trodde på, alla de relationer jag litade på, har bränt mig så djupt att jag knappt känner igen mig själv längre.

Jag skriver för att hitta någon form av klarhet i kaoset. För att kunna se mönstren, för att förstå vad som egentligen hände. Hur något som började som trygghet och kärlek kunde förvandlas till manipulation, kontroll, och förvirring. Jag blev ett skal av mig själv, tystare för varje gång jag blev nedbruten, osynligare för varje gång mina känslor vändes emot mig. Jag skriver för att minnas, men också för att förstå. För att kunna hitta vägen ut ur det här.

Det är inte enkelt. Jag är fortfarande mitt i det, mitt i kampen att bygga upp mig själv igen. Men genom att skriva kan jag åtminstone börja samla ihop bitarna. Det handlar om mer än att bara få ur mig smärtan – det handlar om att läka. Att förstå att det jag gått igenom inte definierar mig, även om det förändrat mig.

Jag vet inte vad framtiden har att erbjuda, men jag vet att jag vill komma vidare. Jag vill kunna känna tillit igen, både till mig själv och till andra. Och kanske är det här, i orden och i reflektionen, som den resan börjar.

KategorierÄnnu en jobbigt morgon

Ännu en jobbigt morgon

Publicerad den 13 september 2024av M R E

Ännu en morgon. Solen strålar försiktigt in genom gardinen, men istället för att välkomna ljuset känner jag ilskan bubbla upp inom mig. Varje stråle påminner mig om att världen fortsätter, oavsett hur jag mår. Trött, så trött på att vakna så här, med tyngden i bröstet och ilskan som en envis gnista, redo att flamma upp över småsaker.

Jag vet inte riktigt var ilskan kommer ifrån längre. Kanske är det sorgen som förvandlat sig, ändrat skepnad tills den blivit till något jag knappt känner igen. Eller så är det ensamheten, den där konstanta följeslagaren, som äter upp glädjen bit för bit. Det känns som att allting jag brukade tycka om nu har tappat sin färg. Allt jag gjorde med honom har förlorat sin mening. Jag är så trött på att känna så här, på att vakna och genast längta efter att få somna igen, för att slippa allt.

Jag klär mig långsamt, mekaniskt, som om jag inte riktigt finns där. Min kropp gör vad den måste, medan mitt sinne är någon annanstans, fast i ett virrvarr av minnen och känslor. Varje dag känns som en kamp, men det är en strid jag inte vet hur jag ska vinna. Jag är trött på att vara arg, trött på att vara ledsen, trött på att känna som om jag inte riktigt lever längre. Men vad gör man när man inte vet hur man ska hitta tillbaka till sig själv?

Jag går ut genom dörren, möter den friska luften, men det känns som om den inte riktigt når mig. Stegen är tunga, men jag fortsätter gå. Någonstans djupt inom mig finns en svag förnimmelse av hopp, om än svag. Den är knappt märkbar, som ett svagt ljus i ett mörkt rum, men den är där. Kanske har den alltid varit där, dold under lagren av ilska och sorg.

Jag börjar fundera. Om jag kan vara trött på att känna så här, så måste det finnas en del av mig som fortfarande vill något annat, som fortfarande längtar efter något bättre. Den tanken fastnar, som en liten glimt av klarhet mitt i kaoset. Kanske handlar det inte om att plötsligt hitta tillbaka till glädjen eller att försöka återfå vad som gått förlorat, utan om att långsamt bygga något nytt.

Jag vet inte riktigt vad det betyder än, men det är en början. Kanske är det okej att vara trött. Kanske är det till och med nödvändigt att känna allt det här, för att kunna läka, för att kunna förstå vad som faktiskt betyder något för mig. Och även om det inte känns så nu, så kanske det en dag blir lättare att andas.

Med den tanken tar jag ett steg till. Och sedan ett till. Det är inte mycket, men det är tillräckligt för idag.

KategorierFrämling

Främling

Publicerad den 12 september 2024av M R E

Helt plötsligt blev jag en främling, som om jag aldrig existerat. Vi som var så nära, delade vårt liv tillsammans, skrattade åt samma skämt, grät åt samma sorger. Allt det där som kändes så självklart försvann, och kvar blev jag i ett tomrum som ekade av tystnad. Dagarna är sig inte längre lika, för varje steg jag tar känns som ett steg bort från den jag en gång var – den personen som jag var med dig.

Jag undrar hur det blev så. Vad var det som hände? Små sprickor i fasaden som vi ignorerade, eller ett plötsligt ras? Det är svårt att sätta fingret på det, för allt var så subtilt, så tyst. Nu när jag ser tillbaka känns det som om vi gradvis gled isär utan att någon av oss riktigt förstod det. Och när vi till sist föll, gjorde vi det utan att ens inse hur långt vi fallit.

Men trots allt saknar jag oss. Inte bara dig, utan oss de vi var, det vi hade.

I början fanns alltid ett ”vi”, aldrig ett ”jag” eller ”du”. Vi var sammanflätade i våra planer, drömmar och framtid, som om livet aldrig skulle kunna existera på något annat sätt. Varje liten stund tillsammans fyllde mig med en trygghet som jag trodde var orubblig. Men nu, i skuggan av allt som varit, känns det som om jag ser tillbaka på ett liv som tillhör någon annan. Som om jag betraktar en film av oss, där skådespelarna spelar ut rollerna vi en gång hade, men utan den intensitet och närhet vi kände.

Nu är jag ensam, omgiven av minnen. De små sakerna gör mest ont – som att höra en låt vi brukade lyssna på, eller gå förbi ett kafé där vi brukade sitta. Varje gång dras jag tillbaka till en tid då allt var enkelt och rätt. Men så rycks jag tillbaka till verkligheten, där ditt skratt inte längre fyller rummet och dina ord inte längre lugnar mig.

Jag frågar mig själv hur man går vidare. Hur släpper man taget om någon som varit så djupt rotad i ens själ? Det finns ingen handbok för hur man lagar ett brustet hjärta. Allt jag vet är att jag måste fortsätta framåt, även om varje steg känns tungt och varje andetag är en påminnelse om vad som inte längre finns.

Ändå, mitt i all denna smärta, finns det små gnistor av hopp. Någonstans långt inom mig, vill jag tro att jag en dag kommer att kunna le igen, att jag kommer att kunna känna lycka utan att den överskuggas av förlusten. Kanske kommer jag att hitta tillbaka till mig själv, till den person jag var innan jag blev ett ”vi”.

Men just nu är det svårt att se den framtiden. Jag är kvar här, i skärvorna av det som en gång var, och försöker långsamt, bit för bit, bygga upp något nytt.

Tiden går, och jag inser att läkning inte är en rak väg. Det är ett virrvarr av känslor – sorg, ilska, längtan, och ibland ett uns av lättnad. Vissa dagar känns det som om jag har kommit långt, andra dagar dras jag tillbaka, som om ingenting har förändrats. Men trots allt inser jag att jag måste ge mig själv tid, tillåta mig att känna allt, och inte skynda på processen.

Sakta men säkert börjar jag återupptäcka vem jag är när jag inte längre är en del av oss. Jag hittar små glädjeämnen i ensamheten, saker som jag aldrig riktigt lade märke till förut. En promenad i skogen, tystnaden som omger mig när jag sitter med en bok, det stilla regnet mot fönsterrutan – allt det där som jag brukade dela med dig, men som jag nu lär mig att uppskatta för min egen skull.

Jag förstår nu att även om vi inte längre delar våra liv, så bär jag fortfarande med mig det vi hade. Vi är en del av min historia, och den historien kan jag inte sudda ut. Men den behöver inte definiera mig heller. Jag är mer än bara de minnen vi skapade tillsammans.

När jag tänker på framtiden nu, är det inte längre med samma tyngd. Jag ser inte längre på den som en tom horisont, utan som ett landskap fullt av möjligheter. Jag kanske aldrig blir den jag var innan vi möttes, men jag kommer att bli något nytt – en version av mig själv som har gått igenom förlust, men som också har lärt sig att resa sig igen.

Och kanske, en dag, kommer jag att kunna se tillbaka på allt det här med tacksamhet, istället för smärta. Inte för att det var enkelt, men för att det lärde mig något viktigt: att jag kan stå på egna ben, att jag kan leva vidare, och att jag, trots allt, har styrkan att hitta mig själv igen.

Det är inte slutet på min berättelse – det är bara början på något nytt.

KategorierReflektion av Livet

Reflektion av Livet

Publicerad den 12 september 2024av M R E

Jag står vid fönstret, ser regndropparna falla som om de visste något jag ännu inte förstått. Varje droppe speglar en del av mig, av mina tankar, mitt förflutna. Jag har gått igenom så mycket, men ändå känns det som om jag bara står still. Varför är det så svårt att ta plats, att visa världen vem jag egentligen är?

När jag blickar tillbaka ser jag fragment av en tid då jag levde mer genom andra än genom mig själv. Jag dansade till deras musik, följde deras rytm. Jag trodde att om jag bara var tillräckligt tyst, tillräckligt osynlig, skulle jag passa in. Det tog tid att inse att det inte var sant. Att vara tyst och osynlig var inte att passa in – det var att försvinna.

Så här står jag nu, inför mitt eget spegelbild. Det är en ny morgon. Jag tar ett djupt andetag, låter det fylla hela mitt väsen, och släpper det sedan ut som om jag släpper ut alla de gamla versionerna av mig själv. Jag behöver inte längre hålla fast vid dem.

Jag inser att livet inte handlar om att ständigt forma sig efter andra. Det handlar om att acceptera sig själv, med alla sina brister och styrkor, och att våga ta plats. Jag behöver ta plats. Inte för att skrika högst, inte för att överrösta någon annan, men för att jag är värd att synas. Min röst, mitt jag, är värdefullt.

Jag ser på världen utanför och ler. Regndropparna som föll så tungt har börjat avta, som om världen, precis som jag, har tagit ett djupt andetag och nu väntar på något nytt. Det är tid att kliva fram. Tid att visa vem jag är, på mina egna villkor.

KategorierMin trädgård av integritet

Min trädgård av integritet

Publicerad den 12 september 2024av M R E

Jag slösar inte längre min tid med att jaga fjärilar. De fladdrar förbi, lockande i sina färger och former, men jag har insett att de aldrig stannar. Fjärilarna är som människor som kommer och går, lika snabbt som vinden, utan att förstå värdet av det jag har att erbjuda. Så jag har slutat jaga dem.

Istället har jag börjat sköta min trädgård. Min trädgård av integritet. Varje planta, varje blomma, är noggrant utvald och vårdad med omsorg. Det krävs tålamod, men jag har all tid i världen nu. Varje gång jag vattnar den, stärker jag min egen styrka, min egen självrespekt. Varje ogräs som försöker växa får jag bort med rötterna, för det har ingen plats här längre.

Jag har satt upp gränser runt min trädgård. Starka, osynliga murar som ingen längre får passera utan min tillåtelse. För många har trampat in med smutsiga skor, krossat mina blommor och lämnat mig att reparera skadorna. Inte längre. Nu går ingen förbi utan att förstå värdet av vad som finns här. Jag tillåter inte längre att någon går över mina gränser, inte längre att någon förminskar mig.

Min trädgård är min fristad, och jag är dess enda väktare. Och medan fjärilarna fortsätter att fladdra förbi, vet jag nu att de inte längre är mitt ansvar.

Med tiden började min trädgård blomstra. Där en gång torra och övergivna fläckar funnits, spirade nu färger och liv. Rosor, liljor, och små, envisa maskrosor som påminde mig om styrkan i att vara uthållig, oavsett om man anses vara önskvärd eller inte. Varje blomma bar på en historia – min historia.

Jag lärde mig att inte skynda. Att låta saker växa i sin egen takt. Alltför länge hade jag jagat snabba svar, flyktiga känslor, och löften som aldrig uppfylldes. Men nu, i stillheten bland mina växter, förstod jag att det vackra inte kan tvingas fram. Det kräver tid och vård. På samma sätt som jag vårdade mina blommor, började jag vårda mig själv. Jag såg till mina sår, långsamt och tålmodigt, och lät dem läka utan att skynda på processen.

Människor passerade utanför murarna till min trädgård, vissa nyfikna, andra likgiltiga. Men det störde mig inte längre. Deras åsikter, deras vilja att komma in eller stå kvar utanför, var inte längre min börda att bära. Min integritet, min självkänsla, var inte till salu.

En dag stannade en fjäril vid kanten av trädgården. Jag såg på den, och till skillnad från tidigare fanns ingen längtan att fånga den. Den var fri att komma och gå som den ville. Jag hade ingen önskan att hålla fast vid något som inte var menat att stanna. Fjärilen satt en stund, fladdrade med sina vingar, och flög sedan vidare. Och det var okej.

Jag förstod nu att jag inte behövde jaga det flyktiga för att känna mig hel. Allt jag behövde fanns redan inom mig, i min trädgård, där jag odlade min egen styrka, min egen kärlek. Den sortens blomster som ingen fjäril kunde ta ifrån mig.

Med tiden började jag välkomna de få människor som förstod värdet av min trädgård. De som inte trampade runt eller försökte ändra på något. De som respekterade gränserna, vattnade blommorna med sina handlingar, och lämnade mig starkare än innan.

Nu står jag här, omgiven av min egen skapelse. Det är ingen perfekt plats, men den är min. Varje gång jag ser en ny blomma slå ut, påminns jag om den resa jag gjort, och hur långt jag kommit. Jag är trädgårdsmästaren i mitt eget liv, och ingen annan har längre rätt att säga vad som ska växa här.

KategorierRegndropparna

Regndropparna

Publicerad den 11 september 2024av M R E

Varje regndroppe som faller mot marken bär med sig en del av min berättelse. Vissa droppar är tunga, fulla av sorg, medan andra faller lätt som om de bar på glädje. I varje droppe ser jag ansikten, minnen av människor som kommit in i mitt liv, som lämnat sina spår och sedan försvunnit lika snabbt som regnet avdunstar från asfalten.

Vissa stannade längre, deras närvaro en stadig ström genom mina dagar. Andra kom och gick som tillfälliga stormar, lämnar kaos bakom sig, men även klarhet när molnen skingrades. Det är en märklig känsla, att känna djup kärlek och förlust i samma hjärtslag, som om hjärtat och själen för en ständig kamp om vad som är mest rätt.

Hjärtat bultar för det som var, för det som fortfarande kan vara, medan själen, trött och sliten, söker lugn. Och så fortsätter regnet, en oändlig påminnelse om livets oförutsägbarhet, om allt jag har älskat, allt jag har förlorat, och om varje ögonblick där emellan.

Regnet hade en särskild förmåga att framkalla minnen, som om varje droppe kunde öppna en dörr till det förflutna. I stillheten som uppstod mellan regnens trummande mot fönstret, dök bilder upp. Jag såg ansikten av människor jag en gång älskat, vänner som varit min trygghet, och de som lämnat mig med ett tomrum.

Det var märkligt hur vissa relationer försvann som en vårduns i regnet, medan andra, även om de var långt borta, alltid fanns där som en tyst närvaro. De som stannat hos mig genom tidens alla prövningar kände jag fortfarande i varje andetag, i varje beslut. Men så var det också de som gått – de jag aldrig trodde skulle lämna, men som försvann utan att se tillbaka. Och det var deras avsked som skar djupast.

Kampen mellan hjärtat och själen hade alltid funnits där. Hjärtat, envis och fullt av hopp, ville hålla fast vid det förgångna, vid människor som en gång betydde allt. Men själen, trött av alla känslor och deras tyngd, ville släppa taget, för att kunna vandra vidare.

Det var en kamp som ingen kunde vinna, och kanske var det heller inte meningen att någon skulle göra det. Kanske var det i själva kampen som livet utspelade sig – i balansgången mellan att minnas och att gå vidare, mellan att hålla fast vid kärleken och samtidigt tillåta sig själv att läka.

Regnet fortsatte att falla, men nu kändes det lättare. Varje drop