2024 - Vardagsnovell.se

Tisdagens Reflektion

Publicerad den 15 oktober 2024av M R E

Tisdagsmorgonen var tung, nästan som om gårdagen fortfarande hängde kvar i luften. Den där känslan av chock, som om något djupt inom mig fortfarande inte riktigt hade landat. Jag hade somnat med huvudet fullt av tankar och vaknat med samma tyngd, som om måndagens känslostorm vägrade släppa taget om mig.

Jag tog min el-skoter till jobbet, något som vanligtvis fick mig att känna mig fri och lite lättare. Vinden i ansiktet brukade hjälpa mig att rensa tankarna, men idag var det som om den där vinden inte riktigt nådde fram till mitt inre. Jag åkte genom stadens gator, stirrade rakt fram, men kände mig ändå fångad i gårdagens tyngd.

När jag stannade vid ett rödljus, märkte jag en kvinna på trottoaren som vinkade mot mig. Hennes leende var så genuint, som om hon bara ville skicka lite ljus min väg utan att kräva något tillbaka. Jag hann knappt reagera innan ljuset slog om till grönt, men det ögonblicket, det lilla leendet, satte sig i mig.

När jag fortsatte färden kändes det som om något hade lättat inom mig. Den där enkla, lilla gesten från en främling hade brutit igenom muren av tunghet och påmint mig om att livet, trots allt, kunde innehålla små glimtar av värme, även när allt annat känns mörkt. Jag log för mig själv, fortfarande sårbar men nu lite lättare, som om just det lilla ögonblicket var precis vad jag behövde för att orka med resten av dagen.

Vägen till jobbet kändes inte lika lång längre.

Lite senare på jobbet, när jag fortfarande försökte gräva mig fram till vad det egentligen var som skavde inombords, dök min chef plötsligt upp i dörren. Hon kom in med ett stort, strålande leende och utan förvarning började hon prata om hur glad hon var för mitt arbete. Hon sa att jag gjorde ett fantastiskt jobb och att mitt sätt att bemöta alla, även de som inte alltid var på sitt bästa humör, verkligen gjorde skillnad.

Jag blev helt ställd. Det var som om tiden stannade upp för en sekund. Jag kände mig förvirrad, kanske för att jag själv inte kände mig särskilt fantastisk den här dagen. Jag stod där, stel och osäker på hur jag skulle svara. Det enda jag lyckades göra var att dra på mig ett snett leende, ett sånt som inte riktigt når ögonen.

Det var första gången hon sa något sådant till mig, och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra med det. En del av mig ville känna glädje, men en annan del kunde inte riktigt ta emot det. Jag hade fastnat i min egen känslomässiga härva, och det kändes konstigt att någon plötsligt lyfte fram mig när jag kände mig så liten inombords.

Men ändå, någonstans långt inne, började något lätta. Det där oväntade leendet från chefen, som bara dök upp när jag minst anade det, var som en liten påminnelse om att världen inte alltid ser ut som vi känner oss. Kanske var det just det jag behövde höra, även om jag inte visste det själv just då.

Och trots att jag inte svarade särskilt väl, tror jag att hon såg något i mitt sneda leende, något som kanske betydde mer än ord just då.

2024 När ingen ser Personlig

När ingen ser

Publicerad den 15 oktober 2024av M R E

Det är märkligt, hur tyst det kan vara när världen omkring en fortsätter som vanligt. Jag går genom dagen, ler, pratar och skrattar när det behövs. Ingen vet. Ingen ser. För varför skulle de? Jag har blivit expert på att dölja allt det där som rasar inombords. Den osynliga kampen som aldrig tar slut.

Orken är det första som försvinner, som ett ljus som sakta brinner ut utan att någon märker det. Varje morgon vaknar jag, om man ens kan kalla det vakna. Sömnen som borde ha gett mig vila känns som ett minne blott. Det är mer som en slöja av trötthet som aldrig riktigt lämnar kroppen, som att jag bara halvt lever, halvt existerar.

De skador som syns på insidan kan aldrig döljas med plåster eller bandage. De är osynliga, men de är där, konstant närvarande. Varje gång jag försöker sträcka mig efter något mer, något bättre, drar de mig tillbaka. Som en kedja, fastlåst vid mina fötter, som ingen annan kan se. Och jag önskar ibland att jag kunde visa dem, de där osynliga såren som aldrig riktigt läker. Men vem skulle förstå?

Tårarna, de är de mest ensamma. De rinner inte nerför kinderna där någon kan se dem och erbjuda tröst. De stannar djupt inne, där de gräver sig in i hjärtat, en tyngd som aldrig riktigt försvinner. Att gråta inombords är som att skrika i ett vakuum. Ingen hör, ingen kan nå dig. Och ändå fortsätter jag, som om ingenting har hänt, som om allt är precis som det ska.

Ibland undrar jag hur länge det går att fortsätta så här. Hur länge kan man gömma en storm inombords utan att den spränger igenom? Men jag vet att jag gör det för att jag måste. För att jag inte vill att andra ska behöva bära det jag bär. För att jag är rädd för vad som skulle hända om någon faktiskt såg, om någon såg hur trasig jag egentligen är.

Kanske är det min kamp, den osynliga, som är min styrka. Eller kanske är det bara ett sätt att överleva. Men oavsett vad, så fortsätter jag, dag efter dag, för att ibland är det allt man kan göra. Fortsätta, även när ingen ser.

2024 Vaken

Vaken

Publicerad den 15 oktober 2024av M R E

När hjärnan inte tillåter mig att somna

Det är natt igen. Klockan tickar monotont, som om varje sekund väger tyngre än den förra, och mörkret har för länge sedan lagt sig över rummet. Jag ligger där, stirrar upp i taket, låter tankarna virvla omkring utan någon tydlig riktning. Ögonlocken är tunga, men hjärnan? Den vägrar stillna.

Det är nästan som ett krig där inne. En konstant kamp mellan min kropp, som desperat skriker efter vila, och min hjärna, som verkar ha helt andra planer. Det är så många tankar som vägrar tystna. Minnen från dagen som aldrig riktigt fick ett avslut, små saker som jag borde ha sagt, borde ha gjort. Frågor jag inte visste att jag ens funderade över ploppar upp, som om min hjärna använder natten för att lösa allt det där jag har skjutit upp.

Jag vrider mig, flyttar kudden, sträcker ut benen, men inget fungerar. För varje minut som går känns det som om hjärnan arbetar snabbare, intensivare, som en motor som aldrig slutar snurra. Jag kan höra mitt hjärta slå, känna varje andetag, och ändå är det som om jag är fångad i min egen rastlöshet.

Tankarna blir till en lång lista. Förväntningar. Misslyckanden. “Vad ska jag göra imorgon?” frågar sig min hjärna, och innan jag vet ordet av, har jag planerat hela morgondagen, fast jag bara vill sova. “Tänk om jag inte räcker till?” undrar jag, och plötsligt dyker rädslor upp från ingenstans, rädslor jag inte ens visste att jag bar på.

Jag försöker andas djupt, försöker distrahera mig med tankar på något positivt, men min hjärna är envis. Det är som om den har bestämt sig för att jag inte får sova förrän varje obetydlig tanke har vänts och vridits på. Och ju mer jag försöker kämpa emot, desto starkare blir den.

Det känns som en mardröm, men jag är vaken. Fast i den här oändliga rundgången, där varje minut känns som en timme och sömnen som en avlägsen dröm. Jag försöker påminna mig själv om att det bara är tillfälligt. Att jag till slut kommer att slumra in. Men just nu? Just nu tillåter hjärnan mig inte att somna.

Och ändå, någonstans i allt detta kaos, känner jag ett svagt hopp. För kanske är detta nattens språk, en tid för bearbetning, en tid där jag tvingas möta det jag annars försöker undvika. Kanske, när jag väl somnar, kommer jag vara lättare, renare, som om tankarna som nu bombarderar mig ska lösas upp i gryningen.

Men för nu är det bara jag, och min hjärna som inte tillåter mig att somna.

2024 Eklips

Eklips

Publicerad den 14 oktober 2024av M R E

Nu är den tomma känslan här igen, en sån där stilla, nästan obehaglig tomhet som smyger sig på utan förvarning. Den kommer när allt annat är tyst, när dagarna har rullat på och ljuset sakta dämpats. Det är som om den väntat där i skuggorna, redo att greppa tag så fort en liten paus uppstår i livets ständiga rörelse.

Det är svårt att sätta fingret på vad det är. Ibland känns det som om en bit saknas, som om något var där och försvann utan att lämna ett spår. Andra gånger är det som om tomheten bara är en påminnelse om att något kunde ha varit annorlunda, att vissa ord kunde ha sagts eller att andra steg kunde ha tagits.

Jag har varit här förut. Jag vet hur den smakar, den här tomheten. Den är varken ny eller särskilt överraskande längre, men det betyder inte att jag trivs med den. Den får mig att tänka på allt jag har och allt jag inte har. På allt jag varit och allt jag kanske aldrig kommer att bli. Det är en känsla som tvingar mig att stanna upp, andas in och försöka förstå.

Det är märkligt, för på ytan verkar allt rätt bra. Livet är fyllt med människor, händelser och skratt. Men ibland, när kvällen faller på, är det som om jag ändå är ensam. Det är då jag önskar att någon bara kunde se igenom allt, rakt in i den här tomma känslan och förstå. Jag vet att det inte är möjligt, men tanken på att någon kunde dela den, ens för en stund, gör att den känns lite lättare.

Så nu sitter jag här, mitt i den. I den där märkliga stillheten som på något sätt är både full av tankar och samtidigt helt tom. Det är en plats jag känner till väl, men jag vill inte stanna här för alltid. Jag vet att den kommer att försvinna igen, att den bara är en del av flödet, ett tillfälligt tillstånd som så småningom kommer att vika undan för något annat.

Men just nu, nu är den här igen, och jag får bara lära mig att leva med den.

2024 Personlig Ur mörkret, min Väg

Ur mörkret, min Väg

Publicerad den 13 oktober 2024av M R E

För några månader sedan kändes det som om världen rasade samman. Jag föll djupt ner i ett mörkt hål, där varje dag var en kamp bara för att orka med. Orden som brukade vara meningsfulla, de som folk sa, kändes plötsligt tomma, som ekon som klingade av utan någon verklig innebörd. Jag blev sårad, bränd, och jag tappade något dyrbart hoppet. Det försvann sakta, och i dess ställe fanns bara en kall, oformlig känsla av tomhet.

Jag slutade lita på folk och deras löften. Orden de sa verkade så lätta för dem att yttra, men för mig kändes de som tunga stenar, omöjliga att bära. Hur kunde jag någonsin tro på dem igen? Jag visste inte längre hur jag skulle ta mig tillbaka, hur jag skulle resa mig från platsen där jag hade fallit. Och om jag ska vara ärlig, så är jag inte ok. Jag säger inte det för att söka sympati, utan för att sanningen är så enkel och rak. Jag är inte där än. Men ändå, jag kämpar. Varje dag, varje timme, kämpar jag för att hitta något som påminner mig om den jag var.

Mörkret omger mig ibland, nästan som om det vore en vän jag inte kan skaka av mig. Men mitt i allt detta, finns det en gnutta hopp som ibland tänds. Det är aldrig stort, aldrig överväldigande, men det är där. Det är en stilla viskning, en liten strimma ljus i allt det svarta. Jag vet inte var livet är på väg, eller hur jag ska ta mig igenom allt, men den lilla glöden håller mig uppe. Den påminner mig om att det fanns en tid när jag var livfull, fylld med energi och hopp om framtiden.

Det är en kamp att resa sig igen, att klättra ur det mörka hålet som verkar ha blivit mitt hem. Men det är en kamp jag tar dag för dag. Jag är inte säker på om jag någonsin kommer våga bli kär igen. Det är en tanke som skrämmer mig. Hur kan man öppna sig igen när man blivit sårad så djupt? Men samtidigt vet jag att jag inte kan låta det definiera mig.

Det var skrivandet som blev min räddning. När orden svek mig från andra, fann jag dem inom mig själv. Skrivandet blev ett sätt att få ut allt jag känner, alla de sår som fortfarande blöder, all den smärta jag burit på. Varje gång jag skriver känns det som att jag tar ett steg närmare att förstå mig själv, och kanske, en dag, förlåta mig för att jag lät mig själv falla så djupt.

Jag vet inte var den här vägen leder, men jag går den ändå. Och kanske, precis kanske, kommer jag en dag våga tro igen.

Nu har jag börjat prata med underbara personer, och något förändrades. De fick mig att inse att livet inte handlar om hur många gånger man faller, utan om hur man reser sig upp igen. Det är inte lätt, det är fortfarande en kamp. Men varje gång jag delar mina tankar, mina känslor, känns det som att en bit av det tunga mörkret lyfter. Människor som lyssnar, utan att döma, som ser mig för den jag är och påminner mig om att jag inte är ensam i min resa.

Deras ord, deras närvaro, har sakta hjälpt mig hitta tillbaka till en del av mig själv jag trodde var förlorad. Kanske har jag fortfarande svårt att lita helt, att våga släppa in någon nära igen, men det känns annorlunda nu. Jag ser att det finns ljus, att det finns något att kämpa för, att det är värt att försöka resa sig varje gång jag faller.

Det är de små stegen framåt, stunderna när jag vågar öppna mig och känna att livet är mer än det jag trodde det var i mörkret.

2024 Skuggor av Lycka

Skuggor av Lycka

Publicerad den 13 oktober 2024av M R E

Jag minns inte hur det är att känna lycka

Det är som att glädjen har suddats ut. Känslan av lycka är en vag skugga i mitt minne, som om den tillhörde någon annan, någon jag en gång var men inte längre känner. Jag försöker minnas, verkligen försöker, men den där sprudlande känslan som brukade fylla bröstet med värme är som ett gammalt foto – bleknat och svårt att urskilja.

Jag minns inte hur det är att vakna med ett leende, den där förväntan på dagen som gör att man nästan studsar ur sängen. Hur är det ens att känna sig glad över små saker, överhuvudtaget? Som att andas in en frisk vårmorgon, eller att se solen gå upp över horisonten? Det känns så långt borta nu, som om glädjen hörde till en annan tid, en annan version av mig som förlorades på vägen.

Och kärlek… Kärlek är nästan en främling. Jag minns att jag en gång var förälskad, men hur kändes det egentligen? Jag vet att jag måste ha varit där, i den där virvlande världen av förväntningar och skratt, där allt är lättare, där varje ord och varje beröring känns som magi. Men hur var det? Hur känns det att ha någon som ser dig, verkligen ser dig, och att själv se dem som något mer än bara en annan människa?

Jag försöker dra mig till minnes den där pirrande känslan, när varje hjärtslag kändes som ett fyrverkeri av nervositet och förhoppning. Men det är som om minnet har blivit fördunklat, nästan som om det var en dröm jag en gång drömde, men vaknade ur alldeles för snabbt. Kanske är det därför det känns som om jag glömt jag har varit vaken för länge.

Ibland funderar jag på om jag ens skulle känna igen kärleken om den kom tillbaka. Skulle jag förstå den när den stod framför mig, eller skulle jag missa den för att jag har tappat kontakten med den delen av mig själv? Och lycka, den där svårfångade känslan som brukade fylla mina dagar hur skulle det vara att fånga den igen?

Jag vet att jag en gång visste hur det var att vara glad. Jag vet att jag en gång visste hur det var att vara kär. Och kanske, om jag letar tillräckligt länge, kommer jag att hitta tillbaka till de delarna av mig själv. Kanske kommer jag att minnas hur det känns att känna lycka och kärlek, och då, då ska jag hålla fast vid dem med all min kraft.

2024 Nästa gång

Nästa gång

Publicerad den 12 oktober 2024av M R E

Det var en sådan där kväll när tystnaden i lägenheten nästan dånade. Jag satt vid köksbordet, omgiven av mina egna tankar. Kaffekoppen hade för länge sedan svalnat, men jag höll den ändå kvar i mina händer som om den kunde ge någon form av tröst. Utanför fönstret speglades stadens ljus i mörkret, och livet fortsatte i samma takt, men för mig hade allt stannat upp.

Det hade gått några månader nu sedan jag avslutade mitt senaste förhållande. En relation som till en början hade verkat lovande, men som med tiden urholkades av osagda ord och outtalade förväntningar. Det som en gång kändes enkelt hade blivit tungt att bära, och jag hade tvingats inse att det var jag som anpassat mig för mycket, för länge.

Jag suckade och sköt ifrån mig koppen, reste mig och gick fram till fönstret. Med blicken fäst på de blinkande gatlyktorna nedanför började tankarna snurra. Nästa gång, tänkte jag. Nästa gång måste det bli annorlunda.

Jag mindes alla de gånger jag hade suttit i soffan, med ett leende på läpparna, och låtsats vara okej med något som gnagde inuti. Hur jag hade viftat bort mina egna känslor för att inte skapa konflikter, hur jag hade sagt “det är okej” när det egentligen inte alls var det. Det hade alltid funnits en rädsla att bli lämnad om jag var för tydlig, om jag visade mitt sanna jag, fullt ut.

Men nu, nu var det annorlunda. Jag hade bestämt mig. Nästa gång jag träffade någon skulle jag vara rak, ärlig från start. Ingen mer fasad. Ingen mer känsla av att kompromissa bort det som egentligen var viktigt för mig. Jag skulle tala om vad jag gillade, vad jag behövde och vad jag absolut inte kunde tolerera. Det skulle vara på mina villkor, och jag skulle vara öppen, lyssna på alla förslag och idéer, men aldrig låta någon trampa över mina gränser igen.

Jag lutade mig mot fönsterkarmen och kände en sorts lättnad skölja över mig. Det var som om jag precis hade fattat ett avgörande beslut, ett beslut som inte handlade om att hitta den rätta personen, utan om att hitta mig själv i processen.

Nästa gång, då ska jag inte förlora mig själv, tänkte jag. Jag ska vara öppen, ja, men jag ska vara sann. För mig.

Och där, i den tysta lägenheten, med stadens brus som enda sällskap, kände jag en ny sorts styrka växa. Kanske, bara kanske, var jag redo att möta någon ny. Och när den dagen kom, då skulle det vara på mina egna villkor.

Jag log för mig själv och tänkte, nästa gång, ja, då kommer jag att vara den jag alltid velat vara – mig själv, och inget mindre.

2024 Jag, hjärnspöket, hjärtat och ångesten – ett brustet hjärtas tragedi komisk Novell

Jag, hjärnspöket, hjärtat och ångesten – ett brustet hjärtas tragedi

Publicerad den 11 oktober 2024av M R E

Det var jag. Ensam i sängen. Igen. Hjärtat värkte, som om någon hade trampat på det med stilettklackar och skrattat hela vägen därifrån. Sex år. Det hade gått sex år. Och nu var jag här, med samma gamla fråga som alltid när man blir lämnad: Varför?

Som vanligt, när jag ligger där och stirrar upp i taket, klev min osynliga trio fram: hjärnspöket, hjärtat och ångesten. De var mina trogna följeslagare, alltid redo att sätta eld på varje tanke jag försökte släppa.

“Så,” började hjärnspöket med sitt vanliga hånfulla tonfall, “sex år, va? Och det gick åt helvete. Fantastiskt jobbat! Vill du att vi ska analysera precis allt, eller ska vi bara snabbspola till det största misstaget?”

Jag suckade och drog täcket över huvudet, som om det skulle stoppa dem. “Kan vi inte bara… låta det vara?”

“Åh nej,” fnissade hjärnspöket, “vi måste gräva djupare. Tänk på det – alla de små ögonblicken där du kunde ha varit lite bättre. Kommer du ihåg när du glömde deras födelsedag… eller var det alla gånger du bara pratade om jobbet och aldrig frågade hur de mådde egentligen? Eller när du sa att du ville prata om framtiden och de bara… såg ut som om du dödade dem inombords?”

Hjärtat, alltid den blödiga idioten, kunde inte hålla sig längre. “Men vi gav ju allt! Sex år av att ge kärlek, vara sårbara, offra oss för kärleken. Vi höll ut genom alla motgångar och försökte verkligen. Det var ju kärlek! Det är inte vårt fel!”

Ångesten, som alltid dök upp som en våt filt, klämde in sin egen tolkning. “Ja, eller så gav vi för mycket. Det är där problemet ligger. Vi blev för klängiga, för behövande. Vad om vi kvävde hen? Vad om vi inte var tillräckligt bra och nu är det för sent att rätta till det? Vad om vi aldrig hittar någon igen?”

Hjärnspöket flinade, “Oh, det är en bra punkt. Kanske det var just det. Du var för mycket. För känslosam, för krävande. Eller så var du bara… tråkig. Det kan ha varit när du föreslog en romantisk middag men slutade med att bara prata om din irritation över grannens hund.”

Hjärtat klämde till igen, som om det försökte motverka varje nedbrytande tanke. “Men det var ju inte vårt fel! Vi älskade med hela vår själ. Vi skrev fina sms varje dag, planerade små överraskningar, fanns där under alla tunga stunder.”

“Jaa, och vad hjälpte det?” Ångesten drog ner mig djupare i mörkret. “Nu sitter vi här, ensamma. Och vad om det var ditt sista försök? Sex år är lång tid. Vem vill börja om igen? Du har redan visat att du inte kan hålla fast vid någon. Kanske det var du som gjorde något oförlåtligt och nu får du leva med det för alltid.”

Jag pressade händerna mot tinningarna, som om jag kunde stänga ute deras röster. “Snälla… sluta. Jag orkar inte med det här.”

Men hjärnspöket var obevekligt. “Kom igen nu. Sex år. Sex år och du står här och undrar varför du blev lämnad. Kanske vi borde skriva ett brev? Ett långt, känslosamt mejl som berättar hur mycket vi saknar hen. Eller ännu bättre, skicka ett klockan tre på natten. Det är alltid effektivt.”

“Ja!” ropade hjärtat ivrigt. “Vi måste visa hur mycket vi bryr oss! Kanske om vi bara säger att vi kan förändras, att vi ska bli bättre…”

Ångesten fnissade. “Jättebra idé. För att visa hen hur desperat vi är. För inget säger jag har det toppen som ett desperat mejl när du just blivit lämnad efter sex år.”

Hjärnan orkade inte mer. “Sluta… bara sluta.”

Men trion fortsatte att gaffla på, som en oändlig, absurd kamp inombords, medan jag låg där mitt i natten och stirrade upp i taket. Sex år av kärlek, av skratt, av bråk, och nu… ingenting. Bara jag och mina tankar, mitt hjärta som kändes tomt, och min ångest som höll ett stadigt grepp om mig.

Jag skrattade till slut, ett mörkt, nästan galet skratt, för det fanns inget annat att göra. Hela situationen var så trasig, så absurd.

“Vi är ett jävla skämt,” mumlade jag för mig själv.

Och som alltid, svarade hjärnspöket med sitt klassiska flin: “Ja, men åtminstone ett underhållande sådant.”

2024 Färger av Förändring

Färger av Förändring

Publicerad den 11 oktober 2024av M R E

Det känns som att du står på gränsen till något nytt, en tid där förändring väntar runt hörnet. Det är en drivkraft i dig, en längtan att ge mer färg åt vardagen, att göra det du omger dig med mer levande. Kanske handlar det om att släppa in fler spontana inslag, våga ta chanser som förvandlar det vardagliga till något vibrerande och fyllt av energi. Du har den där gnistan nu, den som får dig att se nya utmaningar inte som hinder, utan som möjligheter att växa och skapa. Vad känns mest spännande för dig just nu?

Det spännande just nu är kanske inte en specifik händelse eller ett mål, utan känslan av att det finns mer att upptäcka. Det är som om du har kommit till en plats där det är dags att bryta gamla mönster, utmana de bekväma zonerna och kasta dig in i det okända med nyfikenhet. Kanske är det små justeringar – en ny rutin, ett nytt projekt, ett djärvt beslut – som tillsammans skapar något större. Att varje dag får en ny glöd, som om världen väntar på att du ska måla den med dina egna färger och idéer.

Det handlar om att inte låta livet stagnera, att inte bli kvar i samma cirklar. Det är dags att skapa mer rörelse, både i det inre och det yttre, låta nya upplevelser flöda in och skaka om allt det som känns stillastående. Hur tror du att dessa förändringar kommer att påverka dig på längre sikt?

Det är som om varje steg du tar nu är en del av något större, något som du kanske ännu inte helt kan se men som väntar på dig. Genom att omfamna nya utmaningar och livfulla förändringar ger du dig själv chansen att växa, att upptäcka mer av dig själv och världen omkring dig. Det kan kännas skrämmande, men också befriande – att veta att du har makten att skapa något mer levande och meningsfullt. Och när du ser tillbaka kommer du förmodligen att inse att det var just de här stunderna av beslut och handling som satte igång en kedjereaktion av positiv förändring.

2024 Novell

Novell: Som om Jag Aldrig Fanns

Publicerad den 11 oktober 2024av M R E

Vi delade ett liv tillsammans. Dagarna smälte samman i en dans av rutiner och små ögonblick som vi kanske inte alltid uppskattade, men som ändå band oss samman på ett sätt jag trodde var för evigt. Varje morgon, när jag vaknade och hörde dina andetag bredvid mig, kändes det som om världen var lite lugnare. Lite mer säker. Vi skapade något gemensamt, något jag inte trodde kunde försvinna så lätt.

Men en dag försvann du. Inte som när du gick till jobbet eller för att handla, utan på ett sätt som var så djupt att det tog mig tid att förstå vad som faktiskt hände. Din närvaro, som en gång fyllde rummet, blev plötsligt till ett minne, en skugga av vad som en gång var. Du var där, men ändå inte. Och jag? Det var som om jag inte existerade längre.

Det började subtilt, nästan omärkligt. Dina ögon såg igenom mig istället för på mig. Samtalen, som en gång varit fyllda med skratt, blev korta, formella, som om du var på autopilot. Jag undrade om jag hade gjort något fel, om det var något jag missat. Jag försökte hålla fast vid oss, vid det vi delade, men varje gång jag sträckte ut min hand kändes det som om du gled längre bort.

Jag minns dagen då du lämnade, inte fysiskt, men känslomässigt. Det var en tisdag. Vi satt vid köksbordet och åt middag. Du såg på mig och jag på dig, men vi var ljusår ifrån varandra. När vi diskade och la undan tallrikarna kunde jag känna tyngden av allt osagt. Och sen var det bara… tyst. Som om jag aldrig funnits. Som om jag bara var en bifigur i ditt liv, någon du kunde lämna kvar medan du fortsatte vidare.

Efteråt blev dagarna längre. Nätterna kallare. Jag försökte leva vidare, att inte tänka för mycket på hur du en gång fyllde varenda tomrum i mitt liv. Men varje gång jag öppnade dörren, varje gång jag lade mig i sängen, fanns din frånvaro där. Den låg som ett tungt täcke över mig, kvävande men ändå bekant.

Jag försökte förstå varför. Jag gick igenom varje samtal, varje ögonblick, och undrade när det började. Var det jag som inte såg tecknen? Eller var det bara så att människor kan glida ifrån varandra utan förvarning? Jag undrar om du någonsin tittade tillbaka. Om du ens såg mig när du försvann, eller om jag redan då var osynlig.

Du tog något med dig när du gick. En del av mig. Den delen som trodde att jag var värd att älskas, att jag var någon som inte kunde ersättas. Du lämnade kvar ett hål som jag inte visste hur jag skulle fylla. Och medan jag satt där, i vår gamla lägenhet, bland alla de saker vi en gång delade, började jag ifrågasätta om det någonsin var verkligt. För om du kunde försvinna så lätt, om du kunde fortsätta som om jag aldrig funnits, hur verkligt kunde det då ha varit?

Men även om du försvann, även om det kändes som om jag aldrig existerat i din värld, så finns jag fortfarande kvar. Och sakta, väldigt sakta, börjar jag inse att min existens inte definieras av dig. Att jag fortfarande är jag, även om du inte längre ser mig. Det är en långsam resa, men varje dag tar jag tillbaka lite mer av mig själv. Och kanske, någon dag, kommer jag att kunna titta tillbaka på oss utan att känna tomheten eka.

Vi delade ett liv. Det går inte att förneka. Men nu är det mitt liv igen. Och även om det är sårigt, även om det gör ont att tänka på hur du försvann, så är jag här. Och jag existerar.