2024 - Vardagsnovell.se

Kampen om den mörka sidan

Publicerad den 3 oktober 2024av M R E

Det var som att leva med en ständig storm inombords. Utan synliga åskmoln för omvärlden att upptäcka, mullrade den där – ilskan, frustrationen – i varje tanke, varje andetag. Det var som en osynlig skugga som alltid följde mig, alltid i periferin, även om jag försökte ignorera den, le bort den eller förtränga dess närvaro.

Jag förstår inte riktigt varför jag är så arg hela tiden. Inte ens när jag står där framför spegeln och ser mitt ansikte, som utåt sett verkar så lugnt och samlat, kan jag hitta svaret. Det är som att något djupt inom mig har börjat ruttna, och varje dag blir en ny kamp att hålla skenet uppe, att inte låta världen se att det faktiskt pågår ett kaos bakom fasaden.

Det är depressionen, säger jag till mig själv. Det är min psykiska hälsa som spökar och vägrar släppa taget om mig. Jag vet det. Men att veta är inte samma sak som att kunna hantera det. Det är som att veta att en storm är på väg men ändå inte kunna stänga dörren mot vinden.

Och så finns det den andra delen av mig, den delen som fortfarande försöker läka från sveket. Att lita på någon som en gång stod mig så nära, och att sedan bli lämnad av den personen… det har skapat ett öppet sår som jag inte vet hur jag ska läka. Hur kan jag lita på någon igen när den jag trodde jag kunde luta mig mot försvann när jag behövde dem som mest?

Jag försöker hantera allt på en gång. Jag vet att jag är mitt i en kamp mot mig själv, mot den mörka sidan som växer inom mig. Vissa dagar känns det som om jag kommer vinna, som om ljuset är inom räckhåll, medan andra dagar är jag övertygad om att mörkret är starkare. Att ilskan och sorgen kommer ta över helt. Men jag vägrar ge upp, inte än. För mitt inre vet jag att det finns ett hopp, ett ljus någonstans där ute – och kanske, en dag, kommer jag hitta tillbaka till det.

Men tills dess kämpar jag vidare. Mot stormen inom mig. Mot den mörka sidan.

2024 Drottningen av Ingenstans Novell sarkastiskt

Drottningen av Ingenstans

Publicerad den 3 oktober 2024av M R E

Det var en gång en kvinna, en sådan där unik varelse som får dig att ifrågasätta hela ditt livsval. Hon var inte bara vacker, hon var också mästare i något som jag inte ens visste var en sport – att vara närvarande och ändå frånvarande på exakt samma gång. Det krävs en speciell talang för att kunna prata i en timme utan att egentligen säga någonting alls. Men det var hon expert på.

Våra konversationer var som att titta på en omgång schack där bara hon visste reglerna – men förmodligen hade glömt dem halvvägs igenom. “Jag sa ju det där för tre månader sedan”, var hennes standardreplik, trots att det tydligen bara var i hennes huvud hon sagt det. Det var som att leva i en verklighet där logik och konsekvens bara var valfria extratillbehör.

Hon var också den typen som alltid hade en plan. En plan som ändrades ungefär lika ofta som hon bytte outfit. ”Vi ska absolut resa till Paris i sommar!” sa hon – medan hon redan hade börjat boka sin soloresa till Bali utan att säga ett ord. Och sedan när hon kom tillbaka? Ja, självklart skulle det vara mitt fel att jag inte följde med, eftersom jag ”inte hade förstått signalerna”. Signalera lite tydligare nästa gång kanske?

Och romantiken? Det var ett kapitel för sig. Hon hade den sällsynta förmågan att alltid få det att kännas som att hon gjorde mig en stor tjänst bara genom att vara i samma rum. “Åh, jag antar att jag kan stanna för middag, men bara om du inte gör något för komplicerat. Jag är inte hungrig egentligen.” Jo, det märktes verkligen när hon satt där och petade i sin sallad som om den gömde ett djupt filosofiskt mysterium som bara hon kunde lösa.

Hon kunde också slänga ur sig ett “Jag älskar dig” när det passade henne, och hennes humör. Det var inte en fråga om känslor, utan mer ett taktiskt drag – som om orden i sig skulle lösa en situation eller fylla ett tomrum. Men om jag sa det på fel tidpunkt? Då var det minsann överdrivet eller “onödigt tjatigt.” Kärleken flöt fritt… men bara när det var bekvämt för henne.

Men hennes riktiga superkraft var självömkan. Hon kunde, med ett knappt märkbart ansiktsuttryck, få det att låta som att varje obetydlig händelse var ett personligt slag mot henne. Bussen var sen? Världens fel. Glömde jag hennes tredje mellannamn på en födelsedagsinbjudan? Skandal! Det var ett under att hon överlevde en dag med allt som gick emot henne.

Och ändå, trots all denna briljans, skulle hon alltid, på något märkligt sätt, vända det till att vara min brist på empati som var problemet. “Du förstår mig bara inte”, sa hon alltid med en suck. Nej, verkligen inte. Det var som att försöka lösa ett sudoku med bara bokstäver.

Drottningen av Ingenstans, den fulländade konstnären i att göra allt till en tragedi – och jag, en simpel statist i hennes oändliga drama.

2024 Novell Sanningen i skuggan

Sanningen i skuggan

Publicerad den 3 oktober 2024av M R E

Månaderna hade gått som i en dimma, där varje dag kändes som en ny kamp. Inte mot någon yttre fiende, utan mot ett osynligt nät som sakta, bit för bit, hade slingrat sig runt själen. Psykisk misshandel är inte alltid en smäll eller ett skrik. Ibland är det den tystnad som ekar mellan orden, de osynliga trådarna av kontroll som dras åt tills det inte finns något syre kvar att andas. Känslan av att drunkna, utan vatten.

Det hade funnits stunder då hoppet nästan slocknat, där den inre rösten börjat tveka och ifrågasätta sin egen verklighet. “Är det mitt fel? Överdriver jag? Är det jag som är den svaga?” Men, djupt där inne, under all smärta och förvirring, fanns en gnista som vägrade dö. Det är den gnistan som alltid har gett styrka, en påminnelse om att den som styrs av sina känslor, sin sanning, aldrig är den som förlorar. Inte på riktigt.

Narcissisten hade inga gränser. Inget stopp. Ingen empati. Ingen sympati. Orden som yttrades var noga kalkylerade, de små kommentarerna insvepta i omtanke, som om varje liten pik var en del av en större plan. Manipulationen var en konstform, och mästaren visste precis vilka knappar att trycka på. Att få makt över någon annans känslor, att forma deras verklighet, det var allt. En skuggvarelse som närde sig på andras ljus.

Men ljuset är starkare. Känslorna, även de mörka, även de såriga, är sannare än någon lögn en narcissist kan spinna. För den som känner smärta, den som bär på ilska, sorg, och förvirring, har något äkta inom sig. Något som inte går att manipulera bort. Att styras av sina känslor är att följa den sanning som finns kvar, även när allt annat rämnar.

Det finns dagar då tanken på hämnd växer. Inte för att vinna, utan för att se rättvisa ske. En dag kommer karma. En dag kommer den som skadat, den som brutit ner, få möta sitt eget mörker. Ingen kan undfly konsekvenserna av sina handlingar för evigt. Vad som sänds ut i världen kommer alltid tillbaka, och den tomhet och smärta som narcissisten spridit omkring sig kommer en dag att vända sig mot dem.

Kanske kommer den dagen i tystnad. Kanske kommer den som ett oväntat slag. Men den kommer. Och när den gör det, kommer hjärtat som alltid följt sina känslor att stå starkt kvar, oberört av den storm som faller över den som förtjänat den.

Tiden läker inte alltid allt, men den avslöjar alltid sanningen.

2024 Börja Gå Novell

Börja Gå

Publicerad den 3 oktober 2024av M R E

Vid fönstret, blickandes ut över gatan, dansade höstens första löv förbi i vinden. De orangea och gula nyanserna var vackra, som en påminnelse om att även det som faller kan vara fullständigt och lysande. Många gånger hade tankarna kretsat kring situationen, osäkerheten om var allt befann sig, vad det egentligen var.

Det hade pågått länge nu, utan att något blivit tydligt eller klart. Små tecken eller ord kunde få hjärtat att slå snabbare, men andra gånger växte avståndet, som om inget spelade någon roll. Den här pendlingen skapade förvirring och osäkerhet. Varje händelse, varje antydan försöktes tolka, i hopp om att förstå.

Men inget svar kom. Med tiden infann sig en känsla av stillastående, som om tiden stannat mitt i alla obesvarade frågor. Vänner påpekade att det kanske var bäst att söka klarhet, att ställa frågan rakt ut. Men hur gör man det när det inte ens är säkert om rätten att fråga finns? Ingen tydlig definition fanns, ändå var känslorna starka.

En kväll sänkte sig tystnaden i rummet, och insikten kom. Det var dags att sluta stå stilla. Att försöka lista ut vad allt betydde hade blivit som ett fängelse av obesvarad osäkerhet. Utan ett tydligt svar var det dags att sluta stå och vänta.

Styrkan som steg inom kroppen var oväntad men befriande. Nu var tiden inne att börja gå – inte nödvändigtvis bort från någon, men mot något annat. Mot en väg där känslan av styrka och frihet växte, där inget värde mättes utifrån någon annans tystnad eller oförmåga att svara. Känslorna, längtan efter klarhet, var nog för att ta ett första steg framåt.

Målet var oklart, men det spelade ingen roll. Det enda som betydde något var att inte längre stå still. Och i rörelsen, i det första steget framåt, fanns något länge saknat – en ny riktning.

Om du inte kan lista ut vart du står med någon?
Då är det dags att sluta stå… och börja gå i stället

2024 Vågorna Inom Mig

Vågorna Inom Mig

Publicerad den 3 oktober 2024av M R E

Det är märkligt hur livet kan kännas så lätt en dag, som om inget någonsin varit fel. Just den dagen, när solen lyser klarare, och luften känns lättare att andas. Det är som om världen öppnar sig, och jag svävar fram utan att en enda tyngd ligger på mina axlar. Inget bekymmer kan nå mig, och tankarna är enkla. Då känns det som jag inte behöver någon – att ensamheten faktiskt kan vara min vän.

Men så kommer den andra dagen.

Den dagen när jag knappt orkar stiga ur sängen, och varje steg känns som en börda. Luften är plötsligt tung att andas, och ensamheten är inte längre min vän utan en fiende. Den kryper sig in under huden, den där känslan av tomhet. Som om inget kan fylla det tomrum som så obevekligt hånar mig. Då vill jag bara ha någon där, någon att luta mig mot, någon att prata med. Någon som kan bryta den där förlamande stillheten och påminna mig om att jag inte är ensam, även när det känns så.

Livet är en märklig berg- och dalbana. Ena dagen uppe på toppen med utsikt över allt som är möjligt, och nästa nere i en djup dal, där horisonten känns oändligt långt borta. Jag vet att det går upp och ner, och att dessa dagar är en del av min resa. Men ibland, i de mörkare stunderna, längtar jag efter något som är konstant. Någon som kan vara där både när jag svävar fritt och när jag faller.

Men jag fortsätter. Dag för dag.

2024 Kampen mellan hjärna och hjärta – och den oväntade parten själen Novell

Kampen mellan hjärna och hjärta – och den oväntade parten själen

Publicerad den 3 oktober 2024av M R E

Det var en gråmulen morgon när kampen inleddes, som så många andra gånger. Inuti, i tystnadens utrymme där ingen annan kan se, satt hjärnan och hjärtat i varsin ände av ett långt, oändligt bord. De stirrade på varandra, redo för ännu en strid. Återigen skulle beslutet tas om en väg framåt, men de visste båda att inget skulle bli enkelt.

Hjärnan lutade sig tillbaka, analytisk och rationell. Den hade en lista med för- och nackdelar, en logisk kalkyl över vad som var bäst för framtiden, vad som skulle vara tryggt och säkert.

“Vi måste göra det här rätt,” sade hjärnan kallt, som om alla känslor var irrelevanta.

Hjärtat dunkade hårt, med en intensiv värme. Det brydde sig inte om kalkyler. För hjärtat handlade allt om att känna, att följa passionen och leva i nuet.

“Men om vi inte känner, lever vi inte,” svarade hjärtat och slog sin mjuka näve i bordet. “Vi måste våga älska, våga känna även om det är farligt.”

De två hade diskuterat samma sak i veckor, kanske månader. De hade båda sina poänger, men det fanns ingen samstämmighet, inget slut på den inre konflikten.

Och där, i tystnaden som följde, tog en tredje röst till orda. Den hade varit tyst under så lång tid att de nästan hade glömt att den fanns där. Det var själen, den oväntade parten.

“Ni båda gör fel,” sade själen lugnt men bestämt. Rösten ekade mjukt, men fylld med en uråldrig visdom. “Ni ser bara er sida av saken, men det finns något djupare, något mer. Det handlar inte bara om vad som känns bra eller vad som är logiskt.”

Hjärnan och hjärtat vände sig förvånat om mot själen. De hade aldrig förstått riktigt var den hörde hemma, eller vad den ville.

“Vad menar du?” frågade hjärtat misstänksamt.

Själen log milt. “Det handlar om vad som är rätt för oss – inte för stunden, inte för framtiden, utan för vår helhet. Hjärnan, du vill skydda oss från misstag. Hjärtat, du vill att vi ska leva i varje ögonblick. Men sanningen är att vi behöver båda. Ni måste lyssna på mig, för jag ser bortom tid och logik, bortom passion och rädsla. Jag ser vad vi verkligen behöver, och det handlar om balans.”

Hjärnan och hjärtat tystnade, båda insåg att själen talade med en sorts klokhet de aldrig helt förstått. Det var inte en kamp mellan logik och känsla, utan en harmoni mellan dem. De behövde varandra.

“Så vad gör vi nu?” frågade hjärnan efter en stunds tystnad.

Själen reste sig långsamt. “Vi lyssnar. På oss själva, på varandra. Vi tar små steg framåt, utan att skynda. Och vi lär oss att lita på att vi alla tre har något att bidra med.”

Och så, för första gången på länge, slutade kampen. Hjärnan och hjärtat kunde andas ut, medvetna om att de inte behövde slåss om kontrollen. Själen hade funnit vägen framåt, där de tillsammans kunde skapa något större, något som både kändes rätt och var klokt.

De reste sig från det oändliga bordet, lämnade stridens arena och tog sina första steg tillsammans mot en framtid där alla tre – hjärnan, hjärtat och själen – hade en plats.

2024 Jag var tyst men inte blind Novell

Jag var tyst men inte blind

Publicerad den 2 oktober 2024av M R E

Det är märkligt hur tystnaden ibland kan säga så mycket mer än ord. Jag brukade tänka att det bästa sättet att undvika problem var att hålla tyst, att inte skapa bråk eller sätta ord på saker som kunde göra någon obekväm. Det fanns en tid när jag gick genom livet som om det vore en dans på glas – varje steg försiktigt och eftertänksamt för att undvika att krossa något, eller någon.

Men tystnaden var inte bristen på insikt. Jag såg mer än någon kunde ana. Jag såg orden som aldrig sades, känslorna som försökte gömma sig bakom leenden, och lögnerna som sipprade fram i det outtalade. Människor trodde kanske att min tystnad betydde att jag inte förstod, men sanningen var att jag förstod alltför väl.

Det fanns en tid när jag lät deras ord, deras beslut, forma min värld. Jag trodde att om jag bara anpassade mig, om jag bara gjorde alla nöjda, skulle allt ordna sig. Men jag såg hur jag sakta började försvinna i deras spegelbilder, i deras förväntningar. Jag såg hur min egen spegelbild bleknade, tills jag knappt kände igen mig själv.

Men jag var aldrig blind.

Det var ett beslut som behövde tas – att inte längre stå vid sidan och se på. Att förstå att min tystnad inte längre tjänade mig, att den inte längre skyddade mig. För varje gång jag valde att inte säga ifrån, för varje gång jag lät saker passera, förlorade jag lite mer av mig själv.

En dag, när spegeln framför mig kändes mer som en främling än en vän, insåg jag att min tystnad hade varit min fiende lika mycket som någon annans ord någonsin kunde vara. Och då var det som om en låga tändes inombords. Det var dags att tala. Inte med ilska, inte med bitterhet, men med styrkan av att äntligen veta vad jag ville och vem jag var.

När jag väl började tala, när jag började ta plats, insåg jag att min tystnad aldrig var nödvändig. Det var bara en skyddsmur jag byggt upp, en falsk trygghet som hindrade mig från att stå upp för mig själv.

Jag var tyst. Men jag var aldrig blind.

Nu står jag här, medveten om att varje ord jag väljer att säga eller inte säga har en kraft. Och jag väljer att använda min röst, att se världen för vad den är, och att aldrig mer förlora mig själv i tystnaden.

2024 Oktober Tiden

Tiden

Publicerad den 2 oktober 2024av M R E

Tiden är vår värsta fiende, men också vår bästa vän. Den smyger sig på när vi minst anar det, stjäl minuter som känns som sekunder och förlänger timmar när vi önskar att de bara kunde försvinna. Den tysta följeslagaren som aldrig släpper taget, oavsett hur mycket vi ber om det. Tiden rinner, som sand genom våra fingrar, och vi står ofta maktlösa inför den.

Men ändå, är det inte tiden som helar våra sår? När livet känns som allra svårast, när hjärtat tyngs av sorg och saknad, är det tiden som sakta suddar ut smärtan. Vi vet att den aldrig kan ersätta det vi förlorat, men den hjälper oss att acceptera. Den formar oss, bygger upp oss, även om den ibland känns som en obarmhärtig domare.

Jag minns varje ögonblick med dig. Hur skrattet ekade i rummet, hur dina ord ibland kunde värma, och andra gånger kunde såra. Vi trodde att vi hade all tid i världen. Men en dag var den slut. Utan förvarning, utan nåd. Tiden stal dig från mig, och jag stod där ensam, kvar med minnena och tårarna som föll.

Men sedan kom de där dagarna när jag kunde andas igen. Små, korta stunder då världen inte kändes så tung. Det var tiden som arbetade i bakgrunden, långsamt lät mig förstå att livet fortsätter. Jag lärde mig att leva med saknaden, att låta den finnas där utan att den krossade mig. Tiden blev min allierade, min vän, som viskade att det fanns mer att uppleva, att jag kunde fortsätta gå framåt.

Och nu, när jag ser tillbaka på allt vi hade, kan jag känna en viss frid. Ja, tiden tog dig ifrån mig, men den gav mig också möjligheten att minnas dig, att vårda det vi delade. Den påminner mig om att varje dag är ett steg närmare något nytt, något okänt. Kanske något bättre. Tiden har sin egen agenda, men den ger också oss gåvan att växa, lära och älska på nytt.

Så är tiden vår värsta fiende? Ja, på många sätt. Men den är också vår bästa vän, om vi bara tillåter oss att förstå dess rytm.

2024 Du är som en hemsk vålnad

Du är som en hemsk vålnad

Publicerad den 2 oktober 2024av M R E

Varje gång jag stänger ögonen, ser jag dig. Du är som en vålnad, svävande genom mina tankar, en mörk skugga som hemsöker varje vrå av mitt sinne. Jag försöker blunda hårdare, tvinga bort dig, men du är kvar. Ditt minne, dina ord, ditt ansikte de flyter omkring som dimma, alltid där, alltid närvarande.

När jag vaknar på morgonen känner jag tyngden av dig, en närvaro jag inte kan skaka av. Det är som om du följer mig genom dagen, en tyst skugga som viskar bakom min rygg. Din närvaro är påtaglig, trots att du inte är här. Det är nästan som om du njuter av att se mig kämpa, som om du lever genom mitt lidande.

På natten är det värst. Då kryper du fram ur skuggorna och fyller mina drömmar med ditt vålnadsliknande skratt. Jag försöker ropa, försöker be dig att försvinna, men min röst försvinner i tomheten. Du är alltid där, för nära, för verklig. Du smyger runt i mitt inre, ett eko som vägrar tystna.

Snälla, försvinn. Lämna mig ifred. Jag behöver frihet från dig, från din obevekliga närvaro som drar mig ned i mörkret. Det är en kamp jag inte längre orkar ta. Du må ha varit viktig en gång, men nu är du bara en kvarleva av något som borde ha försvunnit för länge sedan.

Du är en hemsk vålnad, men jag tänker inte låta dig vinna.

2024 Bröst Cancer Rosa Bandet Rosa Oktober

Rosa Oktober

Publicerad den 2 oktober 2024av M R E

Det är något särskilt med oktober. Luften är kylig men ändå mild, och löven skiftar i varma färger. Men det är inte lövens sprakande skådespel som alltid får mig att tänka på oktober, utan snarare den rosa nyansen som fyller himlen och världen omkring oss. Rosa oktober, en påminnelse om styrka, kamp och sammanhållning.

Varje år i oktober blir jag påmind om henne. Min lillasyster, som förlorade sin kamp mot bröstcancer i mars 2009. Hennes skratt, hennes värme, och den oändliga styrkan hon visade genom hela sin resa är med mig varje dag. Men när oktober kommer, blir allt så mycket tydligare, så mycket mer påtagligt. Det rosa bandet, en symbol för kampen, bär jag för henne för hennes mod och den outtröttliga kamp hon förde.

Hon förlorade sin kamp, men hon förlorade aldrig sitt hopp. Bröstcancern tog henne ifrån oss alldeles för tidigt, men hennes minne är starkare än någonsin. Rosa oktober påminner mig inte bara om medvetenhet, utan om den tid vi delade, den styrka hon visade, och den smärta som ännu finns kvar i mitt hjärta. Det rosa bandet är en symbol för så många, men för mig är det min lillasysters liv, hennes berättelse, hennes kamp.

Jag minns mars 2009 som en tid då världen blev tystare, tyngre. Men ändå var det hennes leende jag minns mest. Trots smärtan, trots sjukdomens framfart, fortsatte hon att hitta glädje i de små sakerna – i en varm filt, i ett samtal med en vän, i en stilla stund i solen. Hon gav inte upp, inte ens när det var som mörkast.

Oktober kommer alltid att tillhöra henne, inte för att hon förlorade, utan för att hon kämpade med en styrka och beslutsamhet som få kan förstå. Hennes minne är inpräntat i varje rosa band jag ser, varje historia om kamp jag hör. Hennes mod lever kvar i varje dag, varje höst, varje oktober.

Rosa oktober är för alla som kämpar och har kämpat, men för mig är det för min lillasyster. Mars 2009 tog henne ifrån oss, men det rosa bandet jag bär varje år påminner mig om hennes kamp och hennes liv. Hon må ha förlorat striden, men hennes ande och hennes styrka är odödliga.

I år, som varje år, bär jag mitt rosa band för henne. För min syster, som var modigare än någon annan jag känner. Hennes resa slutade i mars 2009, men hennes närvaro finns kvar – i varje rosa oktober.