Du vet de där människorna som alltid vet exakt vad man ska säga i rätt ögonblick? De som ler brett, pratar om respekt, empati, lojalitet – allt det där som låter som en jäkla LinkedIn-post med för många emojis?
De som skakar din hand och ser dig i ögonen.
Och sen?
Sticker kniven i ryggen innan kaffet ens hunnit bli kallt.
Jag är så trött på dem.
“Jag är en ärlig person.”
Okej, coolt. Men varför ljuger du då som en femåring som fått tag i syltburken och tror att ingen märker?
“Jag står upp för mina vänner.”
Gör du? För när jag stod i skiten och behövde någon som mest, så var du bara ett ‘läst’ på Messenger.
“Jag hatar drama.”
Ha! Du ÄR ju själva manusförfattaren till säsong 5 av mitt livs mest onödiga telenovela.
Och det värsta? De får ofta folk att tro på dem. För de är så jävla skickliga på att spela rollen. Den fantastiska kollegan. Den omtänksamma vännen. Den älskvärda partnern.
Men sen stängs dörren.
Och då…
Då förvandlas de. Som om någon tryckt på en knapp och så – poff – fram kommer den riktiga versionen. Kall. Manipulativ. Egotrippad som fan.
Det suger. Det suger för att man hinner tro. Hinner investera. Man hinner tänka att kanske den här gången… kanske den här människan är annorlunda.
Men nej.
Masken faller.
Och man står där, igen, med känslan av att ha blivit blåst. Lurad. Använd.
Så nej, jag är inte bitter. Jag är förbannad.
Och trött.
Trött på folk som snackar om hur “viktigt det är att vara äkta” men själva är så fulla av bullshit att det borde komma med varningstext.
Sluta prata. Visa istället.
Och om du inte kan det behåll din jävla mask. Men håll dig borta från mig.
Det finns en särskild plats i helvetet – eller åtminstone i min tysta irritation för människor som säger en sak och gör en helt annan. Jag pratar om de där “verkligen genuina människorna”. Du vet, de som pratar om värme, kärlek och äkthet men som bakom stängda dörrar mest påminner om en dåligt programmerad robot med narcissistiskt operativsystem.
“Jag är en sån som alltid står upp för andra.”
Jaså? Kul. För när jag blev överkörd av livet, dumpad, sparkad OCH spillde kaffe på vita jeans var du snabbare än en TikTok-influencer på reafynd att försvinna.
Och mitt i allt sitter man där och tänker:
“Men de verkar ju så trevliga?”
Ja. Jo. Så gör Clownen Manne också. Tills du inser att han bor i din garderob och äter din själ varje gång du litar på honom.
Det är som att folk har ett filter, som Instagram – fast för personlighet. Utåt sett: empatiska, glada, nästan Gandhi-nivå på visdom. Men på insidan? Småaktiga, passiv-aggressiva, och så torra att de får öken att kännas som en oas.
Och vet du vad det värsta är? De tror på sin egen skit. De har övat in repliker som:
“Jag skulle aldrig snacka skit om någon.”
Sagt av personen som skulle kunna hålla en TED Talk i just konsten att snacka skit, komplett med PowerPoint och avslutande applåder.
De får en att känna sig knäpp.
Man börjar undra: Är det jag? Överreagerar jag?
Nej.
Du ser bara igenom filtret. Du ser människan utan ring light.
Så snälla till alla maskbärare där ute:
Antingen ta av den helt och stå för vem du är.
Eller limma fast den jävligt hårt och ge Oscars tacktal nästa gång du ljuger oss rakt upp i ansiktet.
Men lämna oss andra ifred. Vi som kanske inte är perfekta, men åtminstone inte behöver manual för att komma ihåg vem vi låtsas vara.