Novell - Vardagsnovell.se

2024 Novell

Novell: Som om Jag Aldrig Fanns

Publicerad den 11 oktober 2024av M R E

Vi delade ett liv tillsammans. Dagarna smälte samman i en dans av rutiner och små ögonblick som vi kanske inte alltid uppskattade, men som ändå band oss samman på ett sätt jag trodde var för evigt. Varje morgon, när jag vaknade och hörde dina andetag bredvid mig, kändes det som om världen var lite lugnare. Lite mer säker. Vi skapade något gemensamt, något jag inte trodde kunde försvinna så lätt.

Men en dag försvann du. Inte som när du gick till jobbet eller för att handla, utan på ett sätt som var så djupt att det tog mig tid att förstå vad som faktiskt hände. Din närvaro, som en gång fyllde rummet, blev plötsligt till ett minne, en skugga av vad som en gång var. Du var där, men ändå inte. Och jag? Det var som om jag inte existerade längre.

Det började subtilt, nästan omärkligt. Dina ögon såg igenom mig istället för på mig. Samtalen, som en gång varit fyllda med skratt, blev korta, formella, som om du var på autopilot. Jag undrade om jag hade gjort något fel, om det var något jag missat. Jag försökte hålla fast vid oss, vid det vi delade, men varje gång jag sträckte ut min hand kändes det som om du gled längre bort.

Jag minns dagen då du lämnade, inte fysiskt, men känslomässigt. Det var en tisdag. Vi satt vid köksbordet och åt middag. Du såg på mig och jag på dig, men vi var ljusår ifrån varandra. När vi diskade och la undan tallrikarna kunde jag känna tyngden av allt osagt. Och sen var det bara… tyst. Som om jag aldrig funnits. Som om jag bara var en bifigur i ditt liv, någon du kunde lämna kvar medan du fortsatte vidare.

Efteråt blev dagarna längre. Nätterna kallare. Jag försökte leva vidare, att inte tänka för mycket på hur du en gång fyllde varenda tomrum i mitt liv. Men varje gång jag öppnade dörren, varje gång jag lade mig i sängen, fanns din frånvaro där. Den låg som ett tungt täcke över mig, kvävande men ändå bekant.

Jag försökte förstå varför. Jag gick igenom varje samtal, varje ögonblick, och undrade när det började. Var det jag som inte såg tecknen? Eller var det bara så att människor kan glida ifrån varandra utan förvarning? Jag undrar om du någonsin tittade tillbaka. Om du ens såg mig när du försvann, eller om jag redan då var osynlig.

Du tog något med dig när du gick. En del av mig. Den delen som trodde att jag var värd att älskas, att jag var någon som inte kunde ersättas. Du lämnade kvar ett hål som jag inte visste hur jag skulle fylla. Och medan jag satt där, i vår gamla lägenhet, bland alla de saker vi en gång delade, började jag ifrågasätta om det någonsin var verkligt. För om du kunde försvinna så lätt, om du kunde fortsätta som om jag aldrig funnits, hur verkligt kunde det då ha varit?

Men även om du försvann, även om det kändes som om jag aldrig existerat i din värld, så finns jag fortfarande kvar. Och sakta, väldigt sakta, börjar jag inse att min existens inte definieras av dig. Att jag fortfarande är jag, även om du inte längre ser mig. Det är en långsam resa, men varje dag tar jag tillbaka lite mer av mig själv. Och kanske, någon dag, kommer jag att kunna titta tillbaka på oss utan att känna tomheten eka.

Vi delade ett liv. Det går inte att förneka. Men nu är det mitt liv igen. Och även om det är sårigt, även om det gör ont att tänka på hur du försvann, så är jag här. Och jag existerar.

2024 Novell Spindelväv av Lögner

Novell: Spindelväv av Lögner

Publicerad den 10 oktober 2024av M R E

Jag satt vid köksbordet, stirrade ut genom fönstret och såg regnet som sakta trummade mot glaset. I handen höll jag min telefon, hennes senaste meddelande lyste upp skärmen. Orden var vackra, perfekta. ”Jag älskar dig så mycket, du är allt för mig.” De ekade i mitt huvud, men känslan bakom dem var tom. Jag kunde inte längre känna den värme som en gång fanns där.

När vi först träffades, svepte hon in i mitt liv som en storm. Hennes intensitet tog mig med storm, varje ögonblick med henne kändes som en dröm. Hon fyllde mina dagar med kärlek och uppmärksamhet, så mycket att jag nästan drunknade i hennes närvaro. “Du är min allt,” brukade hon säga, och jag trodde på varje ord.

Men med tiden förändrades något. Jag märkte hur små, oskyldiga kommentarer blev vapen. “Varför är du så tyst idag? Har du inget att säga?” eller “Jag undrar om det är något fel på oss, andra par verkar aldrig ha det så här.” Det började som små nålstick, men efter ett tag kände jag mig som om jag gick på glas varje gång jag försökte vara mig själv.

Hon visste precis hur hon skulle dra sig undan när jag behövde henne som mest. Tystnaden var värst. Det var som att jag inte ens existerade för henne längre. De där dagarna då hon inte svarade på mina meddelanden eller vände ryggen till mig i sängen, gjorde att jag tvivlade på allt. Hade jag sagt något fel? Var det jag som gjorde henne besviken?

När jag samlade mod och frågade henne varför hon behandlade mig så, skakade hon bara på huvudet och log, det där leendet som en gång hade värmt mitt hjärta men nu bara skrämde mig. “Du överdriver, älskling. Du tar allt så personligt. Varför måste du alltid göra en stor grej av saker?”

Ibland var hon helt underbar igen. De där dagarna då hon var precis som i början – charmig, kärleksfull, full av framtidslöften. Hon pratade om vårt hus vid havet, om de resor vi skulle göra tillsammans. Jag kände en skarp längtan efter den versionen av henne som jag hade förälskat mig i. Men den kvinnan försvann lika snabbt som hon dök upp. Framtidslöftena var en hägring, och jag visste det nu.

De gånger jag försökte prata om mina känslor, när jag verkligen behövde henne, möttes jag ofta av en vägg av skuld. Hon kunde vända på allt. “Du gör mig galen med alla dina frågor. Kan du inte bara lita på mig?” Och varje gång hon sa det, kröp en obehaglig känsla över mig. Det var som om jag var den som alltid sabbade stämningen, alltid den som förstörde.

Det tog tid innan jag insåg vad som verkligen hände. Hur hon systematiskt bröt ner mig, bit för bit, utan att jag ens märkte det. Hon visste precis vilka knappar hon skulle trycka på. När hon märkte att jag började dra mig undan, kom de där kärleksbombningarna igen. Hon skulle överösa mig med komplimanger och löften, omfamna mig och säga att jag var den bästa som någonsin hänt henne.

Men så snart jag andades ut, var hon tillbaka till att dra sig undan, ge mig den där kalla blicken som fick mitt hjärta att krympa. Hon älskade att jämföra mig med andra, särskilt med sina ex. “De förstod mig bättre. De visste hur man gjorde mig lycklig.”

Och jag försökte. Jag kämpade så hårt för att vara den personen hon ville att jag skulle vara. Men jag började tappa bort mig själv i processen. Det var som att jag sakta höll på att försvinna, och varje gång jag såg mig själv i spegeln undrade jag vem jag egentligen var.

I slutet av allt, när jag insåg att jag inte längre kunde andas i hennes närhet, började jag se genom hennes spel. Hon manipulerade mig. Hon gaslightade mig, fick mig att tvivla på min egen verklighet. Och jag var trött. Så fruktansvärt trött på att vara en skugga i mitt eget liv.

Det fanns inget enkelt sätt att lämna henne, men jag visste att om jag inte gjorde det nu, skulle jag förlora mig själv helt. Så jag reste mig från köksbordet, lät telefonen ligga kvar och gick ut genom dörren. Regnet kändes kallt mot min hud, men för första gången på länge kunde jag andas.

2024 Hjärnspöket och jag Novell

Hjärnspöket och jag

Publicerad den 5 oktober 2024av M R E

Det är en tyst morgon när jag vaknar, ensam men ändå inte. Hjärnspöket sitter redan på sängkanten, precis som vanligt. Det följer mig överallt, även om jag ibland låtsas som att det inte finns där. Vi går i hand, i takt, men stegen känns tyngre när det drar mig tillbaka till gamla minnen.

“Vad var det jag sa?” frågar hjärnspöket. Det behöver inte säga mycket mer. Orden ekar från gårdagen, från åren som gått, från de gånger då det kändes som att marken rasade under mig. Jag suckar, skakar på huvudet och försöker ignorera det.

Men vi fortsätter gå. Hand i hand. Hjärnspöket har den förmågan att alltid hitta mig när jag är svag. När jag känner mig som allra mest sårbar. Det påminner mig om allt jag gjort, allt jag inte gjorde. Varje liten detalj, som ett obevekligt eko från det förflutna.

“Du är inte ensam, men du är alltid ensam”, mumlar det tyst när jag försöker få i mig min första kopp kaffe. Hjärnspöket vet vilka knappar det ska trycka på, hur det ska vrida och vända på mina tankar tills de inte längre känns som mina egna. Jag släpper en suck, försöker koncentrera mig på något annat.

“Jag har lärt mig mycket”, säger jag bestämt, nästan som ett mantra. För varje gång jag kämpar emot hjärnspöket blir jag starkare. Det vet jag. Det vet även hjärnspöket, även om det aldrig skulle erkänna det.

Vi fortsätter promenaden genom dagen. Ibland känner jag att hjärnspöket håller ett lättare grepp om min hand. Kanske för att det också förstår att jag inte längre är samma person som förr. Att jag blivit bättre på att möta dess mörka viskningar med en styrka som inte alltid funnits där.

När kvällen kommer, och mörkret faller, vet jag att hjärnspöket kommer att ligga bredvid mig, viska sina gamla lögner och påminnelser om det som inte blev. Men jag vet också att jag har blivit bättre på att inte lyssna. På att släppa taget om dess hand, även om det bara är för en liten stund.

Och i den stunden, den lilla sekunden när jag inte håller hjärnspökets hand, känner jag något annat. Frihet.

2024 När dörrar slås igen Novell

När dörrar slås igen

Publicerad den 4 oktober 2024av M R E

Den som sviker dig en gång, kommer att förråda dig tusen gånger.

Du behöver inte dricka hela havet för att inse att det är salt.

Det var något med blicken den där sista gången, som om en dörr sakta slog igen. Förändringen hade märkts långt innan, men det fanns en envis tro på att människor förändras för att de vill, att kärlek kan växa genom sprickorna och göra dem hela. Men så var inte fallet. Det fanns något annat som gnagde, något dolt bakom orden och beröringen, något som anades men inte kunde förklaras.

En gång hade sveket redan inträffat. Förlåtelsen hade känts som att dricka ur ett salt hav – varje klunk fylld med hopp, men med en djup vetskap om att det skulle skada i slutändan. Det fanns en tanke om att det skulle gå att förändra eller åtminstone omdefiniera vad det hela betydde, att något nytt skulle kunna byggas av spillrorna som lämnats bakom.

Men varje gång närheten fanns där, återuppstod den känslan. Det behövdes inte drickas hela havet för att veta att det var salt. Den insikten fanns redan från första droppen. Och nu, sittandes vid köksbordet, kändes det som om glaset hållits fast alldeles för länge, trots att det redan var klart att det borde ha släppts för länge sedan.

Det var inte bara sveket, utan också längtan efter att tro på något bättre som hade förrått. Viljan att hitta ljuset i mörkret, att hålla fast vid idén om att kärlek skulle kunna rädda allt. Men hur många gånger hade detta inte hänt förut? Hur många gånger hade människor svikit varandra, fallit tillbaka i samma gamla mönster?

Den som sviker en gång, kommer förråda tusen gånger. Det var en läxa som nu hade lärts. Och kanske var det nu dags att göra det som alltid varit en rädsla – att släppa taget helt och hållet. För även om orden återigen skulle låta som sanning, så skulle det alltid finnas något i luften, något som aldrig riktigt var på riktigt.

Med fönstret öppet strömmade den kalla höstluften in, svalkande huden och rensande tankarna. Nu var det tid att stänga dörren – för gott.

2024 Drottningen av Ingenstans Novell sarkastiskt

Drottningen av Ingenstans

Publicerad den 3 oktober 2024av M R E

Det var en gång en kvinna, en sådan där unik varelse som får dig att ifrågasätta hela ditt livsval. Hon var inte bara vacker, hon var också mästare i något som jag inte ens visste var en sport – att vara närvarande och ändå frånvarande på exakt samma gång. Det krävs en speciell talang för att kunna prata i en timme utan att egentligen säga någonting alls. Men det var hon expert på.

Våra konversationer var som att titta på en omgång schack där bara hon visste reglerna – men förmodligen hade glömt dem halvvägs igenom. “Jag sa ju det där för tre månader sedan”, var hennes standardreplik, trots att det tydligen bara var i hennes huvud hon sagt det. Det var som att leva i en verklighet där logik och konsekvens bara var valfria extratillbehör.

Hon var också den typen som alltid hade en plan. En plan som ändrades ungefär lika ofta som hon bytte outfit. ”Vi ska absolut resa till Paris i sommar!” sa hon – medan hon redan hade börjat boka sin soloresa till Bali utan att säga ett ord. Och sedan när hon kom tillbaka? Ja, självklart skulle det vara mitt fel att jag inte följde med, eftersom jag ”inte hade förstått signalerna”. Signalera lite tydligare nästa gång kanske?

Och romantiken? Det var ett kapitel för sig. Hon hade den sällsynta förmågan att alltid få det att kännas som att hon gjorde mig en stor tjänst bara genom att vara i samma rum. “Åh, jag antar att jag kan stanna för middag, men bara om du inte gör något för komplicerat. Jag är inte hungrig egentligen.” Jo, det märktes verkligen när hon satt där och petade i sin sallad som om den gömde ett djupt filosofiskt mysterium som bara hon kunde lösa.

Hon kunde också slänga ur sig ett “Jag älskar dig” när det passade henne, och hennes humör. Det var inte en fråga om känslor, utan mer ett taktiskt drag – som om orden i sig skulle lösa en situation eller fylla ett tomrum. Men om jag sa det på fel tidpunkt? Då var det minsann överdrivet eller “onödigt tjatigt.” Kärleken flöt fritt… men bara när det var bekvämt för henne.

Men hennes riktiga superkraft var självömkan. Hon kunde, med ett knappt märkbart ansiktsuttryck, få det att låta som att varje obetydlig händelse var ett personligt slag mot henne. Bussen var sen? Världens fel. Glömde jag hennes tredje mellannamn på en födelsedagsinbjudan? Skandal! Det var ett under att hon överlevde en dag med allt som gick emot henne.

Och ändå, trots all denna briljans, skulle hon alltid, på något märkligt sätt, vända det till att vara min brist på empati som var problemet. “Du förstår mig bara inte”, sa hon alltid med en suck. Nej, verkligen inte. Det var som att försöka lösa ett sudoku med bara bokstäver.

Drottningen av Ingenstans, den fulländade konstnären i att göra allt till en tragedi – och jag, en simpel statist i hennes oändliga drama.

2024 Novell Sanningen i skuggan

Sanningen i skuggan

Publicerad den 3 oktober 2024av M R E

Månaderna hade gått som i en dimma, där varje dag kändes som en ny kamp. Inte mot någon yttre fiende, utan mot ett osynligt nät som sakta, bit för bit, hade slingrat sig runt själen. Psykisk misshandel är inte alltid en smäll eller ett skrik. Ibland är det den tystnad som ekar mellan orden, de osynliga trådarna av kontroll som dras åt tills det inte finns något syre kvar att andas. Känslan av att drunkna, utan vatten.

Det hade funnits stunder då hoppet nästan slocknat, där den inre rösten börjat tveka och ifrågasätta sin egen verklighet. “Är det mitt fel? Överdriver jag? Är det jag som är den svaga?” Men, djupt där inne, under all smärta och förvirring, fanns en gnista som vägrade dö. Det är den gnistan som alltid har gett styrka, en påminnelse om att den som styrs av sina känslor, sin sanning, aldrig är den som förlorar. Inte på riktigt.

Narcissisten hade inga gränser. Inget stopp. Ingen empati. Ingen sympati. Orden som yttrades var noga kalkylerade, de små kommentarerna insvepta i omtanke, som om varje liten pik var en del av en större plan. Manipulationen var en konstform, och mästaren visste precis vilka knappar att trycka på. Att få makt över någon annans känslor, att forma deras verklighet, det var allt. En skuggvarelse som närde sig på andras ljus.

Men ljuset är starkare. Känslorna, även de mörka, även de såriga, är sannare än någon lögn en narcissist kan spinna. För den som känner smärta, den som bär på ilska, sorg, och förvirring, har något äkta inom sig. Något som inte går att manipulera bort. Att styras av sina känslor är att följa den sanning som finns kvar, även när allt annat rämnar.

Det finns dagar då tanken på hämnd växer. Inte för att vinna, utan för att se rättvisa ske. En dag kommer karma. En dag kommer den som skadat, den som brutit ner, få möta sitt eget mörker. Ingen kan undfly konsekvenserna av sina handlingar för evigt. Vad som sänds ut i världen kommer alltid tillbaka, och den tomhet och smärta som narcissisten spridit omkring sig kommer en dag att vända sig mot dem.

Kanske kommer den dagen i tystnad. Kanske kommer den som ett oväntat slag. Men den kommer. Och när den gör det, kommer hjärtat som alltid följt sina känslor att stå starkt kvar, oberört av den storm som faller över den som förtjänat den.

Tiden läker inte alltid allt, men den avslöjar alltid sanningen.

2024 Börja Gå Novell

Börja Gå

Publicerad den 3 oktober 2024av M R E

Vid fönstret, blickandes ut över gatan, dansade höstens första löv förbi i vinden. De orangea och gula nyanserna var vackra, som en påminnelse om att även det som faller kan vara fullständigt och lysande. Många gånger hade tankarna kretsat kring situationen, osäkerheten om var allt befann sig, vad det egentligen var.

Det hade pågått länge nu, utan att något blivit tydligt eller klart. Små tecken eller ord kunde få hjärtat att slå snabbare, men andra gånger växte avståndet, som om inget spelade någon roll. Den här pendlingen skapade förvirring och osäkerhet. Varje händelse, varje antydan försöktes tolka, i hopp om att förstå.

Men inget svar kom. Med tiden infann sig en känsla av stillastående, som om tiden stannat mitt i alla obesvarade frågor. Vänner påpekade att det kanske var bäst att söka klarhet, att ställa frågan rakt ut. Men hur gör man det när det inte ens är säkert om rätten att fråga finns? Ingen tydlig definition fanns, ändå var känslorna starka.

En kväll sänkte sig tystnaden i rummet, och insikten kom. Det var dags att sluta stå stilla. Att försöka lista ut vad allt betydde hade blivit som ett fängelse av obesvarad osäkerhet. Utan ett tydligt svar var det dags att sluta stå och vänta.

Styrkan som steg inom kroppen var oväntad men befriande. Nu var tiden inne att börja gå – inte nödvändigtvis bort från någon, men mot något annat. Mot en väg där känslan av styrka och frihet växte, där inget värde mättes utifrån någon annans tystnad eller oförmåga att svara. Känslorna, längtan efter klarhet, var nog för att ta ett första steg framåt.

Målet var oklart, men det spelade ingen roll. Det enda som betydde något var att inte längre stå still. Och i rörelsen, i det första steget framåt, fanns något länge saknat – en ny riktning.

Om du inte kan lista ut vart du står med någon?
Då är det dags att sluta stå… och börja gå i stället

2024 Jag var tyst men inte blind Novell

Jag var tyst men inte blind

Publicerad den 2 oktober 2024av M R E

Det är märkligt hur tystnaden ibland kan säga så mycket mer än ord. Jag brukade tänka att det bästa sättet att undvika problem var att hålla tyst, att inte skapa bråk eller sätta ord på saker som kunde göra någon obekväm. Det fanns en tid när jag gick genom livet som om det vore en dans på glas – varje steg försiktigt och eftertänksamt för att undvika att krossa något, eller någon.

Men tystnaden var inte bristen på insikt. Jag såg mer än någon kunde ana. Jag såg orden som aldrig sades, känslorna som försökte gömma sig bakom leenden, och lögnerna som sipprade fram i det outtalade. Människor trodde kanske att min tystnad betydde att jag inte förstod, men sanningen var att jag förstod alltför väl.

Det fanns en tid när jag lät deras ord, deras beslut, forma min värld. Jag trodde att om jag bara anpassade mig, om jag bara gjorde alla nöjda, skulle allt ordna sig. Men jag såg hur jag sakta började försvinna i deras spegelbilder, i deras förväntningar. Jag såg hur min egen spegelbild bleknade, tills jag knappt kände igen mig själv.

Men jag var aldrig blind.

Det var ett beslut som behövde tas – att inte längre stå vid sidan och se på. Att förstå att min tystnad inte längre tjänade mig, att den inte längre skyddade mig. För varje gång jag valde att inte säga ifrån, för varje gång jag lät saker passera, förlorade jag lite mer av mig själv.

En dag, när spegeln framför mig kändes mer som en främling än en vän, insåg jag att min tystnad hade varit min fiende lika mycket som någon annans ord någonsin kunde vara. Och då var det som om en låga tändes inombords. Det var dags att tala. Inte med ilska, inte med bitterhet, men med styrkan av att äntligen veta vad jag ville och vem jag var.

När jag väl började tala, när jag började ta plats, insåg jag att min tystnad aldrig var nödvändig. Det var bara en skyddsmur jag byggt upp, en falsk trygghet som hindrade mig från att stå upp för mig själv.

Jag var tyst. Men jag var aldrig blind.

Nu står jag här, medveten om att varje ord jag väljer att säga eller inte säga har en kraft. Och jag väljer att använda min röst, att se världen för vad den är, och att aldrig mer förlora mig själv i tystnaden.

2024 Novell Novell: Döm inte utan att veta

Novell: Döm inte utan att veta

Publicerad den 30 september 2024av M R E

Det är som en osynlig mur reser sig mellan dig och världen så snart du uttrycker en åsikt. Orden du delar, de tankar som bara är en del av vem du är, möts plötsligt av kyla. Dömda, inte på grund av deras innebörd, utan för att någon annan snabbt formulerat en bild av dig utan att känna dig..

Du sitter där framför skärmen, skriver något som betyder något för dig, men innan du ens hinner trycka på ”skicka” vet du vad som kommer. Blickar, förutfattade meningar, ytligheten som smyger sig fram som en skugga. Det känns som om ingen egentligen bryr sig om historien bakom dina ord. Bara vad du säger just nu – inte varför du säger det.

”Varför dömer ni mig?” vill du skrika. Det är som om ingen ser hela bilden, bara ett ögonblick som de själva valt att tolka. Människor tenderar att välja den enklaste vägen, den som kräver minst förståelse. Men du, du önskar att de skulle stanna upp, fråga, och förstå. Att någon skulle vilja höra din historia.

Istället dömer de. Hårda ord, kalla ansikten som gömmer sig bakom skärmar, modet som försvinner när ansvaret kan undvikas. Det är alltid lättare att döma när man inte behöver se någon i ögonen, när skärmen är en mur som skyddar deras egna osäkerheter.

Du suckar, trycker ändå på ”skicka”. För du vet, innerst inne, att din historia är värd att höras. Den har ett djup som ingen kan förstå förrän de ställer rätt frågor. Och även om de inte gör det, så är det deras förlust. De är fega, gömda bakom skärmarna, och det är lättare att döma än att försöka förstå.

Men du vet bättre. Du vet att en människas åsikter formas av deras resa, deras upplevelser och deras sanningar. Och den sanningen, den bär du med stolthet, oavsett vad de andra tror sig veta.

Döm mig inte, tänker du. För ni vet inte hela historien.

2024 Novell Solen Skiner Ändå

Solen Skiner Ändå

Publicerad den 28 september 2024av M R E

Även solen är ensam men den skiner. Den reser sig varje morgon, helt utan sällskap på sin resa över himlen. Ingen annan stjärna är där för att dela dagens ljus eller natten som väntar. Och ändå skiner den, starkt och kraftfullt, som om den inte känner av sin egen ensamhet.

Det finns dagar då jag känner mig som solen. Ensam, men med en inre styrka som inte slocknar. Det är som om världen förväntar sig att jag ska lysa upp allt omkring mig, men det är ingen som ser vad som händer när kvällen faller och mörkret tränger sig på. Ensamheten. Den där tysta, kvävande känslan av att vara ensam, även när människor är nära. De ser ljuset jag ger, men inte den tomhet jag bär inom mig.

Ändå, precis som solen, fortsätter jag. Jag reser mig varje dag, för det finns en kraft i att skina trots allt. Det finns en styrka i att vara självständig, i att veta att jag kan lysa oavsett om någon står bredvid mig eller inte. Det är mitt eget ljus, och det är värt att värna om.

Ibland undrar jag om det är möjligt att solen själv känner längtan. Kanske önskar den sig sällskap, någon att dela sina strålar med. Men det är också möjligt att den har funnit frid i sin ensamhet, att den vet att dess ljus är nog – att det är tillräckligt, även om det bara är för sig själv.

Jag försöker lära mig av solen. Att även när jag är ensam, fortsätta lysa. För det är när jag lyser som jag verkligen känner mig levande. Och kanske, om jag tillåter mig själv att vara mitt ljus fullt ut, kommer någon annan att se det och förstå. Kanske är det inte ensamheten som definierar mig, utan min förmåga att fortsätta skina, trots allt.

För i slutändan, även solen är ensam. Men den skiner ändå, och det är det som gör den så stark och så vacker.