Regnet föll mjukt mot fönsterrutorna, som om himlen viskade hemligheter jag aldrig skulle förstå. Jag satt i min favoritfåtölj, försjunken i tankar som jag försökte undvika, men som alltid lyckades hitta tillbaka. Det var något med regnet, hur varje droppe tycktes tvätta bort de små sakerna som brukade spela roll. Ändå var det som om de största känslorna, de som ständigt klamrade sig fast, blev kvar.
Om regnet kunde radera mina känslor för en stund, tänkte jag. Bara för en liten stund. Tänk att få en paus från allt, att låta varje droppe spola bort smärtan, saknaden, och den där gnagande känslan av otillräcklighet. Jag ville försvinna i det, låta det omsluta mig som en filt av stillhet, där ingenting behövde kännas längre.
Varje minut utan dig blev en evighet, och samtidigt blev det lättare att andas för varje dag som gick. Men ibland, precis som nu när regnet drog fram över staden, kom minnena tillbaka som skarpa ljusstrimmor genom molnen. Det var som om himlen inte ville låta mig glömma, som om den ville säga: ”Det var äkta. Du kan inte bara skölja bort det.”
Men jag ville. Jag ville så gärna. För varje gång jag mindes, var det som att öppna ett gammalt sår. Ett som aldrig riktigt läker, bara ligger där och bultar, påminner mig om vad som var och aldrig kan bli igen.
Jag reste mig upp och gick fram till fönstret, lutade mig mot den kalla rutan. Utanför bildade regndropparna små floder längs glaset, som om de målade en egen värld. En värld där känslor kunde försvinna med varje droppe, där tankarna kunde flyta bort med regnets rytmiska slag. Jag önskade att jag kunde kliva ut i det, låta vattnet skölja över mig tills jag blev renad. Tills allt som var kvar av mig var en blank yta, redo att fyllas med något nytt.
Men verkligheten fungerar inte så. Regnet kan inte ta bort något av betydelse, hur mycket jag än önskar det. Det bara smeker ytan, svalkar för en stund, men under ytan finns känslorna kvar. De drar i mig som undertoner i en melodi, något jag inte kan bli av med, oavsett hur mycket jag försöker.
Jag suckade djupt och drog en hand genom håret. Kanske är det så det måste vara. Kanske måste vi leva med allt vi känner, även när det känns överväldigande. Även när vi önskar att regnet kunde radera det, bara för en liten stund.
Men även om regnet inte kan ta bort mina känslor, kan det åtminstone ge mig ett ögonblick av stillhet. Ett ögonblick där jag kan andas, där jag kan låta tankarna vila, och låta mig själv existera i tystnaden. Och det kanske är nog, för nu.