Personlig - Vardagsnovell.se

2024 Personlig

Min historia: Ljuset efter mörkret

Publicerad den 17 oktober 2024av M R E

Livet har en förmåga att kasta oss in i mörka avgrunder utan varning, som om vi inte redan hade burit nog på våra axlar. Jag har gått igenom så många stormar att jag ibland undrat om jag någonsin skulle hitta min väg tillbaka till lugnet igen. Det var inte alltid så. Jag minns en tid, innan allt började rämna, då världen fortfarande kändes trygg. Men den tryggheten rycktes ifrån mig tidigt, när vi flydde från kriget.

Jag var liten då, för ung för att förstå allt som pågick omkring mig, men gammal nog att känna rädsla, förvirring och förlust. Hemma, familj, trygghet allt det där som ska vara orubbligt för ett barn, försvann på ett ögonblick. Det var min första smak av livets hårda sidor, men det skulle inte bli den sista.

Sedan kom den största förlusten, den som knäckte mig på ett sätt jag aldrig trodde var möjligt – jag förlorade min son. Det finns inga ord för den smärtan, inget som kan beskriva hålet det lämnar efter sig. Sorgen blev en följeslagare som aldrig riktigt släppte taget om mig. Det fanns dagar när jag inte trodde att jag skulle orka resa mig upp, men på något sätt fortsatte jag. Livet tvingade mig framåt, oavsett om jag ville det eller inte.

Och som om det inte var nog, svek mig människor jag trodde jag kunde lita på. Den typen av svek som får en att ifrågasätta om man någonsin kan lita på någon igen. Den sortens svek som bygger upp murar runt hjärtat och tvingar en att bli försiktig med sin kärlek, sin tillit.

Men även den smärtan bleknade i jämförelse med att förlora min lillasyster i cancer. Hennes kamp, hennes styrka – det var något som både inspirerade och krossade mig. Jag ville vara stark för henne, men hur kan man vara stark när den man älskar långsamt försvinner framför en? Även då var mörkret påtagligt, men jag försökte hitta ljusglimtar i hennes mod, i hennes sätt att aldrig ge upp trots allt.

När jag trodde att jag hade känt den djupaste smärtan, kom det senaste slaget. Precis innan sommaren föll jag igen, djupare än jag någonsin gjort tidigare. Det var som att bli slukad av ett svart hål. Allt kändes hopplöst, meningslöst. Jag åt knappt, jag sov inte, och tankarna de var mina största fiender. Hjärnspökena, som de kallas, är inga små obehagliga röster, de är monster som hotar att dra en ner i avgrunden för alltid.

Men jag hade tur. En vän, en sådan vän som man kanske bara möter en gång i livet, fanns där. Hen dömde mig aldrig, lyssnade och lyfte mig när jag inte kunde bära mig själv. Jag inser nu att utan den personen hade jag kanske gett upp, för mörkret var så tätt, så outhärdligt. Men med tiden började jag förstå att även i det mest ogästvänliga mörkret finns det en strimma ljus.

Och en dag – efter många dagar av kamp kom det. Beslutet. Nu får det vara nog. Det var som om jag hade nått botten och plötsligt kunde skjuta ifrån och stiga upp till ytan igen. Jag hade varit i mörkret så länge att ljuset nästan kändes ovant, men där var det. Jag insåg att jag behövde sätta mig själv först, att mitt mående, min hälsa, skulle bli prioritet.

Det vi går igenom är vår lärdom, vår erfarenhet. Det har inte alltid varit lätt, men jag har insett att alla dessa prövningar format mig till den jag är idag. Vi kommer att fortsätta stöta på massa hinder längs vägen, men våra erfarenheter lär oss hantera dem bättre. Jag har rest mig ur mörkret, och även om jag vet att fler utmaningar väntar, är jag inte längre rädd.

Det jag vill säga är detta: livet fortsätter, oavsett hur mörkt det blir. Mörkret är som en skugga, alltid där, men det behöver inte styra ditt liv. Du har makten att resa dig upp, att säga ifrån och att sätta dig själv i centrum. Det är aldrig för sent att välja livet, att välja dig själv.

Ge inte upp. Ljuset finns där, även om du inte ser det just nu.

2024 Personlig Tisdagens Reflektion

Tisdagens Reflektion

Publicerad den 15 oktober 2024av M R E

Tisdagsmorgonen var tung, nästan som om gårdagen fortfarande hängde kvar i luften. Den där känslan av chock, som om något djupt inom mig fortfarande inte riktigt hade landat. Jag hade somnat med huvudet fullt av tankar och vaknat med samma tyngd, som om måndagens känslostorm vägrade släppa taget om mig.

Jag tog min el-skoter till jobbet, något som vanligtvis fick mig att känna mig fri och lite lättare. Vinden i ansiktet brukade hjälpa mig att rensa tankarna, men idag var det som om den där vinden inte riktigt nådde fram till mitt inre. Jag åkte genom stadens gator, stirrade rakt fram, men kände mig ändå fångad i gårdagens tyngd.

När jag stannade vid ett rödljus, märkte jag en kvinna på trottoaren som vinkade mot mig. Hennes leende var så genuint, som om hon bara ville skicka lite ljus min väg utan att kräva något tillbaka. Jag hann knappt reagera innan ljuset slog om till grönt, men det ögonblicket, det lilla leendet, satte sig i mig.

När jag fortsatte färden kändes det som om något hade lättat inom mig. Den där enkla, lilla gesten från en främling hade brutit igenom muren av tunghet och påmint mig om att livet, trots allt, kunde innehålla små glimtar av värme, även när allt annat känns mörkt. Jag log för mig själv, fortfarande sårbar men nu lite lättare, som om just det lilla ögonblicket var precis vad jag behövde för att orka med resten av dagen.

Vägen till jobbet kändes inte lika lång längre.

Lite senare på jobbet, när jag fortfarande försökte gräva mig fram till vad det egentligen var som skavde inombords, dök min chef plötsligt upp i dörren. Hon kom in med ett stort, strålande leende och utan förvarning började hon prata om hur glad hon var för mitt arbete. Hon sa att jag gjorde ett fantastiskt jobb och att mitt sätt att bemöta alla, även de som inte alltid var på sitt bästa humör, verkligen gjorde skillnad.

Jag blev helt ställd. Det var som om tiden stannade upp för en sekund. Jag kände mig förvirrad, kanske för att jag själv inte kände mig särskilt fantastisk den här dagen. Jag stod där, stel och osäker på hur jag skulle svara. Det enda jag lyckades göra var att dra på mig ett snett leende, ett sånt som inte riktigt når ögonen.

Det var första gången hon sa något sådant till mig, och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra med det. En del av mig ville känna glädje, men en annan del kunde inte riktigt ta emot det. Jag hade fastnat i min egen känslomässiga härva, och det kändes konstigt att någon plötsligt lyfte fram mig när jag kände mig så liten inombords.

Men ändå, någonstans långt inne, började något lätta. Det där oväntade leendet från chefen, som bara dök upp när jag minst anade det, var som en liten påminnelse om att världen inte alltid ser ut som vi känner oss. Kanske var det just det jag behövde höra, även om jag inte visste det själv just då.

Och trots att jag inte svarade särskilt väl, tror jag att hon såg något i mitt sneda leende, något som kanske betydde mer än ord just då.

2024 När ingen ser Personlig

När ingen ser

Publicerad den 15 oktober 2024av M R E

Det är märkligt, hur tyst det kan vara när världen omkring en fortsätter som vanligt. Jag går genom dagen, ler, pratar och skrattar när det behövs. Ingen vet. Ingen ser. För varför skulle de? Jag har blivit expert på att dölja allt det där som rasar inombords. Den osynliga kampen som aldrig tar slut.

Orken är det första som försvinner, som ett ljus som sakta brinner ut utan att någon märker det. Varje morgon vaknar jag, om man ens kan kalla det vakna. Sömnen som borde ha gett mig vila känns som ett minne blott. Det är mer som en slöja av trötthet som aldrig riktigt lämnar kroppen, som att jag bara halvt lever, halvt existerar.

De skador som syns på insidan kan aldrig döljas med plåster eller bandage. De är osynliga, men de är där, konstant närvarande. Varje gång jag försöker sträcka mig efter något mer, något bättre, drar de mig tillbaka. Som en kedja, fastlåst vid mina fötter, som ingen annan kan se. Och jag önskar ibland att jag kunde visa dem, de där osynliga såren som aldrig riktigt läker. Men vem skulle förstå?

Tårarna, de är de mest ensamma. De rinner inte nerför kinderna där någon kan se dem och erbjuda tröst. De stannar djupt inne, där de gräver sig in i hjärtat, en tyngd som aldrig riktigt försvinner. Att gråta inombords är som att skrika i ett vakuum. Ingen hör, ingen kan nå dig. Och ändå fortsätter jag, som om ingenting har hänt, som om allt är precis som det ska.

Ibland undrar jag hur länge det går att fortsätta så här. Hur länge kan man gömma en storm inombords utan att den spränger igenom? Men jag vet att jag gör det för att jag måste. För att jag inte vill att andra ska behöva bära det jag bär. För att jag är rädd för vad som skulle hända om någon faktiskt såg, om någon såg hur trasig jag egentligen är.

Kanske är det min kamp, den osynliga, som är min styrka. Eller kanske är det bara ett sätt att överleva. Men oavsett vad, så fortsätter jag, dag efter dag, för att ibland är det allt man kan göra. Fortsätta, även när ingen ser.

2024 Personlig Ur mörkret, min Väg

Ur mörkret, min Väg

Publicerad den 13 oktober 2024av M R E

För några månader sedan kändes det som om världen rasade samman. Jag föll djupt ner i ett mörkt hål, där varje dag var en kamp bara för att orka med. Orden som brukade vara meningsfulla, de som folk sa, kändes plötsligt tomma, som ekon som klingade av utan någon verklig innebörd. Jag blev sårad, bränd, och jag tappade något dyrbart hoppet. Det försvann sakta, och i dess ställe fanns bara en kall, oformlig känsla av tomhet.

Jag slutade lita på folk och deras löften. Orden de sa verkade så lätta för dem att yttra, men för mig kändes de som tunga stenar, omöjliga att bära. Hur kunde jag någonsin tro på dem igen? Jag visste inte längre hur jag skulle ta mig tillbaka, hur jag skulle resa mig från platsen där jag hade fallit. Och om jag ska vara ärlig, så är jag inte ok. Jag säger inte det för att söka sympati, utan för att sanningen är så enkel och rak. Jag är inte där än. Men ändå, jag kämpar. Varje dag, varje timme, kämpar jag för att hitta något som påminner mig om den jag var.

Mörkret omger mig ibland, nästan som om det vore en vän jag inte kan skaka av mig. Men mitt i allt detta, finns det en gnutta hopp som ibland tänds. Det är aldrig stort, aldrig överväldigande, men det är där. Det är en stilla viskning, en liten strimma ljus i allt det svarta. Jag vet inte var livet är på väg, eller hur jag ska ta mig igenom allt, men den lilla glöden håller mig uppe. Den påminner mig om att det fanns en tid när jag var livfull, fylld med energi och hopp om framtiden.

Det är en kamp att resa sig igen, att klättra ur det mörka hålet som verkar ha blivit mitt hem. Men det är en kamp jag tar dag för dag. Jag är inte säker på om jag någonsin kommer våga bli kär igen. Det är en tanke som skrämmer mig. Hur kan man öppna sig igen när man blivit sårad så djupt? Men samtidigt vet jag att jag inte kan låta det definiera mig.

Det var skrivandet som blev min räddning. När orden svek mig från andra, fann jag dem inom mig själv. Skrivandet blev ett sätt att få ut allt jag känner, alla de sår som fortfarande blöder, all den smärta jag burit på. Varje gång jag skriver känns det som att jag tar ett steg närmare att förstå mig själv, och kanske, en dag, förlåta mig för att jag lät mig själv falla så djupt.

Jag vet inte var den här vägen leder, men jag går den ändå. Och kanske, precis kanske, kommer jag en dag våga tro igen.

Nu har jag börjat prata med underbara personer, och något förändrades. De fick mig att inse att livet inte handlar om hur många gånger man faller, utan om hur man reser sig upp igen. Det är inte lätt, det är fortfarande en kamp. Men varje gång jag delar mina tankar, mina känslor, känns det som att en bit av det tunga mörkret lyfter. Människor som lyssnar, utan att döma, som ser mig för den jag är och påminner mig om att jag inte är ensam i min resa.

Deras ord, deras närvaro, har sakta hjälpt mig hitta tillbaka till en del av mig själv jag trodde var förlorad. Kanske har jag fortfarande svårt att lita helt, att våga släppa in någon nära igen, men det känns annorlunda nu. Jag ser att det finns ljus, att det finns något att kämpa för, att det är värt att försöka resa sig varje gång jag faller.

Det är de små stegen framåt, stunderna när jag vågar öppna mig och känna att livet är mer än det jag trodde det var i mörkret.

2024 När ingen ser Personlig

När ingen ser

Publicerad den 8 oktober 2024av M R E

Jag vill bara skapa en förståelse för detta.

Människor har ofta sett på mig och tänkt att jag vill ha kontroll över allt. De har skakat på huvudet, suckat och viskat: “Varför måste du alltid fråga vad som sagts?” Det är som om de inte förstår att min fråga inte kommer från ett behov av att kontrollera, utan från något helt annat – min hörsel. Den där lilla bristen som gör att vissa ord glider undan, försvinner som en viskning i vinden, medan jag famlar efter dem.

“Vad sa du?” En enkel fråga, men laddad med så mycket osäkerhet. Det handlar om att jag vill vara säker på att jag uppfattar rätt, att jag inte missförstår. Men gång på gång märker jag den där skuggan av frustration i blicken hos dem jag är med. Som om mitt behov av klarhet stör, river hål i deras tålmodighet.

Jag vet att det är jobbigt för dem. Jag ser det i deras kroppsspråk, hör det i deras suckar. Ibland känns det som om jag gör dem till mina ledsagare, som om jag förvandlar dem till någon som måste dra mig genom samtalet, en hand genom mörker. Men det är inte det jag vill. Jag vill inte att någon ska känna sig så, aldrig.

När det blir för mycket, när deras frustration blir min egen, drar jag mig undan. Jag går min väg, lämnar samtalet och bär på en tyngd i bröstet. Kanske är det enklare att vara ensam än att riskera att tynga någon annan.

Det var inte alltid så här. Jag brukade känna mig säker, även med min hörselskada. Jag litade på mig själv och på att andra förstod min fråga, min osäkerhet. Tills den dagen då någon såg rakt igenom mig, bröt ner min trygghet med ord och blickar jag inte var förberedd på. Det var som om deras ord skrapade bort alla lager av självförtroende jag byggt upp, och kvar stod jag naken inför världen, sårbar och ensam.

Nu står jag här, i ruinerna av det som en gång var. Försöker bygga upp mig själv igen, bit för bit. Men det är svårt. Varje gång jag närmar mig någon, känner jag hur den gamla osäkerheten river och sliter i mig. Jag vill inte komma nära någon igen, vill inte riskera att bli sårad, nedbruten på nytt.

Kanske en dag kommer jag hitta tillbaka. Till mig själv. Till andra. Men just nu är jag på min egen resa, en där jag måste läka och återfinna den styrka som en gång var min.

Jag skriver inte dessa ord för att någon ska tycka synd om mig. Det är inte meningen att detta ska vara en klagosång eller att jag sveper på mig den där “offerkoftan” som folk ibland anklagar andra för att bära. Det här handlar om något större, något djupare. Det handlar om förståelse om att se den osynliga smärtan som en liten gest eller ett hastigt ord kan orsaka.

För det är inte alltid de stora, dramatiska handlingarna som skadar oss mest. Nej, ofta är det en enkel kommentar, ett litet skratt åt min fråga om vad som sagts, eller en ansträngd suck som hänger kvar i luften. Små, till synes obetydliga saker som bär på en tyngd jag inte kan skaka av mig.

Det kanske verkar som en enkel sak att bara fråga en gång till vad någon sa. Men varje gång jag måste fråga igen, varje gång någon tröttnar eller inte orkar upprepa sig, känns det som en påminnelse om att jag inte hänger med. Att jag är ett steg efter. Det är inte något jag valt, och det är verkligen inte något jag vill att andra ska behöva hantera.

Men trots det, här står jag. Med alla dessa frågor och osäkerheter som ibland hänger kvar i bakhuvudet. Försöker navigera i en värld där alla andra verkar höra allt perfekt, uppfatta allt på en gång. Och det gör att varje ord som ges till mig, varje handling, känns så mycket tyngre. Det är som om världen ibland inte förstår hur en liten skiftning i ton eller kroppsspråk kan bli som en kniv för mig.

Jag vill inte att någon ska känna sig som min ledsagare, någon som måste bära mig genom varje konversation. Det är det sista jag vill. Men jag inser att ibland, omedvetet, kan jag ge dem den känslan. Och när jag ser den där frustrationen speglas i deras ansikten, då kommer den där känslan den som säger att jag borde dra mig undan. Göra det lättare för alla genom att vara ensam.

Jag skriver detta för att jag vill att människor ska förstå hur enkelt det är att skada någon utan att ens veta om det. Hur en gest, ett ord, kan gräva sig djupt in i någon och lämna ett sår som tar tid att läka. Och jag vet att jag inte är ensam om den här känslan. Det finns så många av oss som bär på tyst sorg och osäkerhet, som vill bli förstådda snarare än dömda.

Så detta är inte en berättelse om att vara ett offer. Det är en berättelse om att vara mänsklig om att känna, att såras, och att försöka hitta en väg tillbaka.

Men trots allt detta, trots osäkerheten och rädslan för att skada eller bli sårad, så fortsätter jag. Jag fortsätter att ställa frågorna, att vara närvarande och att kämpa för min plats i varje samtal, varje ögonblick. För jag har insett att det är det enda sättet att återfå det jag förlorade. Inte genom att dra mig undan eller bygga murar, utan genom att vara modig nog att be om förståelse och respekt.

Jag vet att jag måste arbeta mig tillbaka, bit för bit, för att åter hitta styrkan inom mig. Det kommer inte vara lätt. Men jag vill tro att det är möjligt, att det finns en plats där jag inte behöver känna att jag är i vägen eller gör någon obekväm.

För till slut handlar det inte bara om mig – det handlar om oss alla. Om att förstå att varje människa bär på sin egen osynliga kamp. Och i den förståelsen, där ligger vår verkliga styrka.

2024 Panikdröm Personlig

Panikdröm

Publicerad den 5 oktober 2024av M R E

Jag vaknar med ett ryck, hjärtat bultar så hårt att det känns som om det ska spränga sig ut genom bröstet. Paniken i drömmen sitter kvar som en klibbig hinna över hela kroppen, fast i skarven mellan verklighet och mardröm. Jag försöker minnas vad som hände – en suddig sekvens av kaos, känslan av att jag var fast, instängd.

Andas. Djupa andetag. Lugnet vill inte infinna sig. Jag sträcker mig efter mobilen för att kolla klockan, men siffrorna suddas ut framför ögonen. Tid känns så irrelevant just nu. Bara den där gnagande känslan av att jag har förlorat något, att något jag inte ens visste att jag behövde, just försvann.

Jag vet att det var en dröm, men varför känns det som om jag fortfarande är där?

Ljuset från mobilen är kallt och hårt, men det hjälper inte. Hjärtat fortsätter rusa, som om jag fortfarande flyr från något som jag inte kan se. Jag slår på sänglampan, fyller rummet med ett svagt sken, men det känns inte tryggare. Skuggorna på väggarna rör sig, som om drömmen har följt med mig in i verkligheten.

Det var något jagade mig. Jag vet inte vad, men känslan av att vara jagad, att inte kunna fly, har satt sig som ett mörkt hål i magen. Jag var instängd i mina egna tankar, förlorad i en labyrint utan vägar ut. Ju mer jag försökte ta mig fram, desto mer drogs jag tillbaka, fastnade i marken som om jag gått i kvicksand. Och så den där känslan precis innan jag vaknade, den kalla insikten att jag var på väg att förlora något värdefullt. Men vad? Det vet jag fortfarande inte.

Jag sätter mig upp, sveper täcket om mig som ett skydd, även om jag vet att inget täcke kan skydda mot det jag känner. Paniken från drömmen är som ett eko som vägrar tona bort, som om det sitter fast i kroppen. Varför känns det så verkligt? Jag vet att det bara var en dröm, men varför känns det som om jag fortfarande inte är fri från den?

Jag försöker andas djupare, samla mig. Men minnet av drömmen vill inte släppa taget, som om den vill säga mig något, något jag inte vill höra. Kanske är det bara en rest av dagens stress, men det känns mer än så. Det känns personligt, som om det försöker berätta något jag inte är redo att förstå.

Jag tar ett sista djupt andetag, lägger mig ner igen, men det tar lång tid innan kroppen släpper taget om den där känslan.

2024 Hur mår du egentligen?Personlig

Hur mår du egentligen?

Publicerad den 4 oktober 2024av M R E

Jag har lärt mig att svara “Jag mår okej” när någon frågar, för det är enklast så. Det är vad människor vill höra, eller vad de orkar höra. Men sanningen är en annan, och den sanningen gömmer jag bakom mitt vardagliga leende och min bekväma fasad.

Nej, jag mår inte bra. Jag kämpar varje dag, som en krigare utan rustning, mot ångesten som river i mig och depressionen som ständigt är som en mörk skugga över allt jag gör. Det känns som att den där skuggan aldrig lämnar mig, oavsett hur många gånger jag försöker kliva ur den.

Jag känner mig sviken, lurad och bränd. Inte bara av människor som kommit och gått, utan av livet självt. Det är som om jag gett allt, bara för att stå kvar med tomma händer och ett sargat hjärta. Orden som en gång tröstat, har nu förvandlats till vapen, och de har skurit djupa sår som ingen ser.

Ingen anar hur det ser ut på insidan. Alla ser bara utsidan. De ser en person som fungerar, som ler och säger de rätta sakerna. Men ingen vågar komma nära, ingen vill riktigt förstå det kaos som pågår där inne. Det är enklare att hålla avstånd, och det är enklare för mig att låta dem.

Jag har upplevt krig, elände, och förlorat en familjemedlem som stod mig nära. Jag trodde jag visste vad smärta var. Men det jag går igenom nu… det är på en annan nivå. Det är som att jag står i ett krig, inte mot yttre fiender, utan mot mig själv. Mot mina egna tankar, mina egna känslor. Och ibland, ibland känns det som om orden inte räcker till för att beskriva den kampen.

Men ändå, trots allt, säger jag att jag är okej. För det är enklast så.

2024 Kampen om den mörka sidan Personlig

Kampen om den mörka sidan

Publicerad den 3 oktober 2024av M R E

Det var som att leva med en ständig storm inombords. Utan synliga åskmoln för omvärlden att upptäcka, mullrade den där – ilskan, frustrationen – i varje tanke, varje andetag. Det var som en osynlig skugga som alltid följde mig, alltid i periferin, även om jag försökte ignorera den, le bort den eller förtränga dess närvaro.

Jag förstår inte riktigt varför jag är så arg hela tiden. Inte ens när jag står där framför spegeln och ser mitt ansikte, som utåt sett verkar så lugnt och samlat, kan jag hitta svaret. Det är som att något djupt inom mig har börjat ruttna, och varje dag blir en ny kamp att hålla skenet uppe, att inte låta världen se att det faktiskt pågår ett kaos bakom fasaden.

Det är depressionen, säger jag till mig själv. Det är min psykiska hälsa som spökar och vägrar släppa taget om mig. Jag vet det. Men att veta är inte samma sak som att kunna hantera det. Det är som att veta att en storm är på väg men ändå inte kunna stänga dörren mot vinden.

Och så finns det den andra delen av mig, den delen som fortfarande försöker läka från sveket. Att lita på någon som en gång stod mig så nära, och att sedan bli lämnad av den personen… det har skapat ett öppet sår som jag inte vet hur jag ska läka. Hur kan jag lita på någon igen när den jag trodde jag kunde luta mig mot försvann när jag behövde dem som mest?

Jag försöker hantera allt på en gång. Jag vet att jag är mitt i en kamp mot mig själv, mot den mörka sidan som växer inom mig. Vissa dagar känns det som om jag kommer vinna, som om ljuset är inom räckhåll, medan andra dagar är jag övertygad om att mörkret är starkare. Att ilskan och sorgen kommer ta över helt. Men jag vägrar ge upp, inte än. För mitt inre vet jag att det finns ett hopp, ett ljus någonstans där ute – och kanske, en dag, kommer jag hitta tillbaka till det.

Men tills dess kämpar jag vidare. Mot stormen inom mig. Mot den mörka sidan.

2024 Bränd i Tystnad Personlig

Bränd i Tystnad

Publicerad den 1 oktober 2024av M R E

I det svaga ljuset från gatan utanför, föll en skugga över spegeln. Jag såg på min reflektion, men bilden som stirrade tillbaka var någon annan – en främling, vars ögon dolde allt jag inte vågade möta.

En gång hade det funnits en glöd, en slags värme som inte krävde ord. Men nu var det bara askan kvar, spillror av något som hade brunnit för starkt, för snabbt. Jag var inte säker på när det hade börjat. Kanske var det där hela tiden, som en långsam bränning som tärde på mig, tills jag till sist förlorade förmågan att känna något annat än smärtan.

Allt omkring mig kändes distanserat. Världen fortsatte som om ingenting hade hänt, som om den aldrig brytt sig om vad jag gick igenom. Samtalen blev ekon, och leenden, som en gång kändes äkta, var nu masker jag såg rakt igenom. Jag hade blivit bränd, men inte av eld – utan av närheten till något som aldrig riktigt var verkligt.

Minnen, som jag en gång vårdade, hade förvandlats till skärvor som skar djupt varje gång jag försökte plocka upp dem. Ord som hade burit löften, var nu tomma skal som ekade i mitt sinne, och smärtan av sveket, av att inte ha blivit sedd för den jag är, gnagde som en ständig påminnelse om förlusten av något obestämbart.

Jag blundade, men bilderna blev inte mindre tydliga. De dansade som flammor bakom mina ögonlock – händelser jag försökt radera, känslor jag försökt dämpa, men de brände sig fast. Det fanns ingen ro, ingen flykt. Jag var fånge i en eld som inte syntes, men som brann lika hett inombords.

När jag öppnade ögonen igen, var spegelbilden fortfarande där, stirrande tillbaka på mig med en tom blick. Jag kände hur brännmärkena fortfarande bultade, men det fanns inget bandage som kunde täcka de sår jag bar. Ingen annan kunde se dem, ändå var de där, alltid, som ett tyst rop om att jag behövde räddas.

Men vem skulle höra?

2024 Identitetsresan Personlig Tankar

Identitetsresan

Publicerad den 30 september 2024av M R E

Jag står framför spegeln, ser in i mina egna ögon och undrar vem jag egentligen är. Två identiteter, två världar som på något sätt krockar inom mig. Min kultur, den jag växte upp i, har format mig, men den känns ibland som en trång ram som inte riktigt rymmer hela mig. Jag bär med mig tre språk, som dansar på min tunga och mina händer, ibland smidigt, ibland i kaos. De orden som betyder något på ett språk kanske inte finns på det andra. Och när jag talar, känner jag hur varje språk för med sig sin egen historia, sin egen verklighet.

Men det som alltid funnits där, som en skugga i bakgrunden, är mitt funktionshinder. Samhället försöker ständigt att definiera mig genom det, att säga vad jag kan och inte kan göra. Men för mig har det aldrig varit ett hinder. Det är bara en del av mig, som mina ögon eller min röst. Jag har alltid vägrat att låta det begränsa mig, men ändå finns det de som inte kan se mig bortom det. De som stirrar, de som antar saker om mig innan de ens pratar med mig.

Så vem är jag egentligen? Jag har ställt mig den frågan tusen gånger, kanske fler. Jag känner mig som en mosaik av alla dessa delar kulturen, språken, funktionshindret men ingen av dem känns som hela bilden. Hur ska jag hitta mig själv när alla dessa bitar ibland verkar slåss om uppmärksamheten? När kommer lugnet, när kommer friden som alla talar om? Jag längtar efter att bara kunna andas ut och känna att jag är där jag ska vara.

Varje dag är en kamp. Att navigera mellan alla dessa förväntningar, från andra och från mig själv. Vissa dagar känns det som om jag har det under kontroll, som om jag har hittat en balans. Men andra dagar… andra dagar är som att klättra uppför ett berg med en ryggsäck fylld av tyngder jag inte bad om.

Och ändå, trots allt detta, ger jag inte upp. Kanske är svaret på vem jag är inte något som kommer plötsligt, utan något jag långsamt bygger själv, bit för bit. Kanske är det i kampen, i de dagliga stegen framåt, som jag kommer att hitta mig själv.

Och när den dagen kommer, när jag kan stå där och känna att alla mina delar får plats i den jag är då kommer lugnet. Då kommer friden.