Etikett: Personlig

Kategorier2024Förmiddag med känslor och skrattMinne

Förmiddag med känslor och skratt

Publicerad den 28 september 2024av M R E

Den torsdagsförmiddagen när Lilleman kom över var något särskilt. Han skuttade in genom dörren med ett brett leende, och det var tydligt att vi hade en rolig stund framför oss. Vi hade bestämt oss för att se Insidan ut 2, något vi båda var nyfikna på. Med solen som sken genom fönstret och några kuddar på golvet satte vi oss tillrätta för att börja.

Filmen svepte snabbt in oss i sin värld av känslor, men det var inte bara filmen som gjorde förmiddagen så speciell. Det var alla samtal mellan oss. Lilleman ställde nyfikna frågor om varje känsla som dök upp på skärmen. ”Varför är ilska alltid så arg?” frågade han, och vi började prata om varför det ibland är okej att känna så. Våra diskussioner om sorg och glädje ledde till flera skratt – mest för att vi båda försökte förstå känslorna på vårt eget sätt.

Vi skrattade så mycket åt vissa scener och åt varandra när vi försökte analysera varenda liten känsla. Denna förmiddag blev mer än bara en stund framför en film. Den blev ett minne fullt av skratt, värme och en känsla av att vi delade något speciellt.

Kategorier2024Jag är inte defektPersonlig

Jag är inte defekt

Publicerad den 27 september 2024av M R E

Jag stod där, mitt i rummet, medan orden ekade runt omkring mig. De var aldrig högt sagda, alltid dolda bakom leenden och små kommentarer, men de nådde mig ändå. Ett mönster av subtila påpekanden, av saker som jag borde vara eller göra annorlunda. Som om jag vore något som behövde fixas.

Men jag är inte defekt.

Det har tagit mig tid att förstå det. Så länge jag kan minnas har jag försökt anpassa mig, strävat efter att passa in i andras förväntningar, även när de var osynliga. Jag har lagt märke till varje nyans i deras röster, varje suck eller höjning på ögonbrynet, och trott att det var min uppgift att förändras. Bli bättre. Bli rätt.

Och ändå… inget jag gjorde var någonsin tillräckligt.

Det är som att de bär runt på en osynlig manual för hur jag borde vara, men ingen har någonsin gett mig den. Jag får bara höra om alla fel jag gör enligt deras osynliga regler. En gång blev jag tillsagd att jag var för tyst, en annan gång att jag var för känslig. När jag öppnade mig för mycket var det ”för intensivt”, men när jag höll tillbaka blev jag kallad för ”otillgänglig”. Allt blev fel oavsett vilken väg jag tog.

Men jag är inte defekt.

Jag har kommit att inse att jag är precis som jag ska vara en person som inte kan placeras i en färdig mall eller form. Jag är en unik blandning av styrkor och svagheter, av mjuka och hårda kanter, som alla är en del av mig. Det finns ingen enkel instruktion för hur jag fungerar, ingen snabb lösning som kan passa mig in i någon annans bild av ”rätt”.

Jag har känslor som ibland svämmar över, och det betyder inte att jag är för mycket. Jag tänker djupt och noggrant, vilket ibland kan göra mig tyst, men det betyder inte att jag är för lite. Jag bryr mig om andra, och om mig själv, och det gör mig inte till någon som behöver korrigeras.

Jag har insett att min värdighet och mitt värde inte ligger i att vara perfekt för någon annans skull. Jag behöver inte modifieras, justeras eller fixas. Jag är redan hel, med alla mina skavanker, och jag är stolt över det.

Jag kommer aldrig att vara den som följer deras tysta regler, deras oskrivna manualer. Jag är inte deras projekt att förbättra. Deras åsikter är inte mina att bära. Jag har rätten att vara den jag är, utan förklaring eller ursäkt. Och jag kommer att fortsätta att vara precis så som jag är, för jag är inte defekt. Jag är jag.

Och det är tillräckligt.

Kategorier2024PersonligTills Nästa Gång

Tills Nästa Gång

Publicerad den 27 september 2024av M R E

Ännu en dag hade passerat, och som alltid när bonussonen kom på besök, fylldes huset av skratt och värme. Hans leende var som solsken som bröt igenom den gråa vardagen, och just den här gången hade de sett filmen Ankorna. Det var en sådan där film som bara lockade fram skratt från magen, så de satt där, hopkrupna i soffan, med varma filtar och popcornsskålen som vandrade mellan dem.

Efter filmen slog de sig ner vid datorn och försvann in i Minecrafts värld för en stund. Det var deras grej, ett sätt att bygga och skapa tillsammans, även om spelets värld var virtuell, så var det den där gemenskapen som alltid värmde hjärtat. Varje gång de byggde något nytt eller utforskade okända platser i spelet, kändes det som om bandet mellan dem växte starkare.

Men som alla besök, kom även detta till sitt slut. När bonussonen reste sig för att gå, kom den där känslan smygande igen. Ett slags vakuum som alltid uppstod när han stängde dörren bakom sig. Rummet blev lite tystare, lite tommare.

”Until next time,” tänkte du, medan du såg honom gå.

Kategorier2024Ett Leende HejdåPersonlig

Ett Leende Hejdå

Publicerad den 26 september 2024av M R E

Och där gick min ex-sonen hem med ett stort leende. Jag stod kvar i dörröppningen, såg hur han försvann bort längs vägen, med sin ryggsäck slängd över ena axeln och håret vilt rufsigt som alltid. Varje vecka var det samma sak, en liten stund av lycka följt av den där tomheten när han gick hem igen. Men idag var annorlunda.

Det fanns något i hans leende som dröjde kvar hos mig. En sorts lättnad, kanske, som om han inte längre behövde bära den osynliga vikten av allas förväntningar. När vi sagt hejdå hade han inte ens tvekat, inte kastat en snabb blick över axeln som han brukade göra. Han visste att jag stod där och såg på, och ändå gick han utan att se tillbaka.

Jag undrade om det var ett gott tecken. Om det betydde att han kände sig trygg nog att lämna utan att behöva bekräftelsen av min närvaro. Eller om det var ett tecken på att han, precis som jag, långsamt lärde sig att det gick att fortsätta framåt, även om vägen inte var den vi en gång trodde den skulle vara.

För en kort stund fylldes jag av den där märkliga känslan av både saknad och tillfredsställelse. Saknaden av att se honom försvinna ut genom dörren, men tillfredsställelsen i att veta att han gjorde det med ett leende på läpparna. Och kanske, just där, i det ögonblicket, insåg jag att även om vi inte delade samma blod, hade vi byggt något som överlevde bortom allt det där.

Dörren stängdes bakom honom, och jag andades ut.

Kategorier2024PersonligSanningen om Mig

Sanningen om Mig

Publicerad den 26 september 2024av M R E

Jag är inte som alla andra, och det har jag aldrig velat vara. Att hjälpa andra är något som ligger mig varmt om hjärtat, och jag gör alltid mitt bästa för att få människor omkring mig att trivas. Det ger mig glädje att öppna dörrar för andra, både bildligt och bokstavligt. Att överraska någon med en liten gest av omtanke kan göra en stor skillnad.

Empati och sympati är något jag bär med mig dagligen, och jag strävar efter att förstå hur andra mår. Men jag har också mina gränser. Jag vill inte säga något elakt till någon, men om jag blir driven till vansinne kan det hända att orden skär genom tystnaden. Det är sällan jag vill att det går så långt, men även jag är bara mänsklig.

Sarkasm och elaka skämt har ingen plats i min värld, och när jag säger nej, så är det ett nej. Det finns inget utrymme för tvekan eller kompromisser när det gäller min egen vilja. Om du tycker mindre om mig för det, då är det ditt problem, inte mitt. Jag låter inte någon ändra på mig. Självklart är jag öppen för att diskutera, och vi kan mötas halvvägs när det behövs, men jag vet vem jag är.

Jag tycker om att planera saker, att ha ordning och struktur. Spontanitet kan vara roligt ibland, men jag föredrar att ha en plan. När något inte stämmer eller känns fel, säger jag det. Jag kan inte låtsas som att allt är bra om det inte är det.

Jag tål inte lögner eller att mina känslor ignoreras. Och försök inte gissa vad jag tänker eller vad jag kommer att göra – fråga mig istället. När jag ber någon att lyssna, då är det just det jag behöver – att de lyssnar. Om jag behöver råd, kommer jag att fråga. När jag är ledsen, ser det ibland ut som att jag är arg, och jag kanske viftar med händerna, men sanningen är att jag bara är ledsen. Blir jag verkligen arg, då säger jag det.

Jag är inte som alla andra, och det är precis så jag vill vara.