Jag vet inte vad klockan är längre. Den har slutat spela någon roll. Morgon, kväll, det flyter ihop i samma gråtonade tystnad. Jag sitter i soffan med benen indragna under mig, som om jag försöker bli mindre, mindre synlig, mindre verklig. Det är tyst i lägenheten. Så tyst att jag ibland slår på tv:n bara för att få höra någons röst, vem som helst, även om de bara säljer dammsugare klockan tre på natten. Det är ändå någon som säger något.
Jag försöker tänka klart, men tankarna bara snurrar. Jag vet inte vad jag känner. Eller jo. Jag känner för mycket. Det är som att allt tränger sig på samtidigt – oro, sorg, ilska, längtan, tomhet – och det blir för mycket. För mycket utan att bli något alls.
Jag har så många frågor. Så många förbannade frågetecken.
När vänder det?
När känns det bättre?
När kommer jag kunna andas utan att det gör ont?
När slutar det kännas som om jag står i en dimma och ropar ut mitt namn utan att någon svarar?
Och den största av dem alla: Varför känns det som att jag inte hör hemma någonstans längre?
Jag minns när livet kändes begripligt. Det var inte lätt, men det var tydligare. Det fanns ett före. Före allt det här. Före sveket. Före tystnaden. Före ensamheten som inte handlar om att vara själv, utan om att inte bli förstådd. Att förklara hur det känns är som att försöka fånga vind med bara händerna – jag försöker, men allt rinner mellan fingrarna.
Jag har slutat svara på meddelanden. Vad ska jag säga? “Hej, jag vet inte vem jag är längre”?
Jag orkar inte låtsas att jag mår okej, men jag orkar heller inte förklara varför jag inte gör det. Så jag säger inget. Jag skriver meddelanden i huvudet jag aldrig skickar. Jag spelar upp samtal jag aldrig vågar börja.
Ibland frågar jag mig själv om det kommer bli så här för alltid.
Om jag alltid kommer känna mig vilse.
Om jag alltid kommer vakna med en klump i magen och ett hjärta som känns som om det gått vilse i sitt eget bröst.
Om jag någonsin kommer bli… hel igen. Eller kanske bara nog.
Och jag vet inte. Jag har inget svar. Bara en känsla som inte går att beskriva, bara uthärda.
Men ändå sitter jag kvar. Jag andas. Jag lever.
Och kanske, kanske, är det ett slags svar det med.