Jag vet inte exakt när det började skava. Inte på riktigt. Det fanns inga stora bråk, inga skrik eller svek som man ser i filmer. Bara små, tysta sprickor. Och innan jag visste ordet av, hade de blivit till avstånd. Mellan oss. Mellan det vi sa att vi ville och det vi faktiskt klarade av.
Men vi började så vackert, du och jag. Vi skrev till varandra som om orden bar oss. Som om vi var två själar som äntligen hittat hem. Du förstod mig, trodde jag. Och jag såg dig, verkligen såg dig, och kände att… här är hon. Hon jag ska stå bredvid, inte bara när livet är enkelt, utan just när det är som svårast. Det var ju det vi sa. Att vi skulle stå kvar. Vid varandras sida.
Och när vi pratade… jag minns det där pirret, du vet? Som om varje mening var ett steg närmare något verkligt. Något som betydde något. Vi öppnade oss. Sa saker man inte brukar säga till någon man nyss träffat. Jag trodde det var mod. Jag trodde det var början på något tryggt.
Sen sågs vi. Och allt kändes fortfarande rätt. Du log med ögonen. Jag andades lättare i ditt sällskap. Allt det där som man inte kan förklara, det bara var där. En värme som inte gick att fejka.
Men någonting hände.
Det var som om du drog undan handen, långsamt. Började prata om att du inte hade resurser. Att du inte kunde ta hand om någon annan än dig själv. Och jag fattar. Jag gör verkligen det. Du bär på mycket. Så mycket. Men jag sa ju det jag går inte för att det blir jobbigt. Jag lämnar inte när det gör ont. Jag visade dig mitt sköra jag, och det var modigt. Det var äkta.
Men det blev för mycket, sa du.
Och då undrar jag… vad var det du såg i början? Vad var det vi byggde upp om du ändå planerade att backa när det blev verkligt? Ville du bli älskad men inte behöva älska tillbaka? Ville du bli förstådd men inte behöva förklara dig själv?
Jag försökte verkligen. Jag försökte förstå dig, se dig, möta dig där du var. Men varje gång jag sträckte ut handen, vände du dig bort. Som om jag pratade ett språk du inte längre ville förstå.
Och nu sitter jag här. Med alla ord kvar i mig. Alla ord vi delade, alla löften om att vi skulle stå kvar när det blåste. Det stormade. Och jag stod kvar. Du gick.
Jag kommer aldrig förstå exakt vad som gick fel. Men jag vet att jag försökte. Och det, hur jävla smärtsamt det än är att säga, måste få räcka.
För jag älskade med öppna ögon. Och jag menade varje ord.
Och kanske var det just det som blev för mycket för dig.