Det är något i tystnaden som skaver, som om kroppen minns något hjärtat ännu inte förstått.
Jag sitter på golvet i köket. Det är så märkligt tyst här inte en sån där lugn tystnad, utan den sortens tystnad som skriker utan röst. Disken från igår står kvar. Klockan tickar. Och jag andas, fast det känns som jag håller andan.
Det är som om något rör sig i mig, men inga ord vill komma ut. Bara en känsla som viskar att något saknas. Något viktigt. Något som fanns en gång, men som glidit ur händerna som varm sand.
Jag vet inte när det började. Kanske var det inte ett ögonblick, utan tusen små. Kanske var det varje gång jag log fast jag ville skrika. Varje gång jag sa ”jag mår bra” och svalde gråten som ett surt piller.
Jag bär på en rastlöshet som inte har någon plats att landa. Som om tiden stannat men jag fortsätter falla.
Falla genom dagar som känns likadana. Människor pratar runt omkring mig, ställer frågor som jag inte riktigt svarar på. De säger att det kommer bli bättre, som om det är ett löfte de kan ge utan att veta någonting. Som om bättre är något som bara händer, bara dyker upp en torsdag eftermiddag med posten.
Det är som om något sakta brinner, men ingen ser röken.
Jag har blivit expert på att dölja elden. Le mot kameran. Skratta åt rätt saker. Svara på sms med hjärtan och emojis. Men inuti brinner något. Inte i lågor – mer som en glöd. Den äter långsamt, tyst, utan dramatik. Den elden syns inte på huden, men den slukar mitt inre rum för rum.
Och jag vill bara säga det till någon. Inte för att de ska fixa mig. Bara för att någon ska veta. Att jag bär på en eld jag inte tände, men som ingen lyckas släcka.
Du brukade se mig.
Inte bara ögonen. Inte bara orden.
Du såg det som darrade i mellanrummen. Det jag inte sa.
Och jag tänker ibland – om du visste.
Om du förstod hur jag försöker varje dag. Hur jag går upp, klär på mig, ler, svarar.
Hur jag går genom eld i tystnad.
Om du visste – skulle du försöka släcka den?
Inte med löften. Inte med lösningar.
Bara finnas.
Hålla om.
Låta mig andas i din närhet tills lågorna tystnar.
Men du är inte här.
Och jag vet inte om du någonsin kommer tillbaka.
Så jag sitter här.
Tyst. Brinnande.
Och undrar vad som händer med en människa som bär på en eld ingen ser.