Jag vet inte exakt när det hände. Kanske var det när hon log för första gången. Inte med hela ansiktet, utan bara så där lite snett, som om hon visste något som jag ännu inte förstått. Eller kanske var det när hon sa att jag hade ett stort hjärta. För det är sådant man minns, även när allt annat blir suddigt.
Vi möter människor varje dag. Några bara går förbi. Några stannar en stund. Några lämnar märken, som kaffefläckar på favorittröjan – irriterande, men minnesvärda. Och ibland händer det där andra. Blixten från klarblå himmel. Hon var den blixten. Eller kanske bara en vindpust. Det är svårt att veta nu.
Jag var inte redo. Jag sa det också. Sa att jag inte ville öppna mig, inte visa vem jag var, inte riva upp sår som knappt hunnit läka. Men hon log sitt snea leende och sa: “Jag väntar.” Och det gjorde hon. I början.
Det var något vackert i det där. Att få känna igen hjärtslag som inte skriker i panik. Att få bli nyfiken igen, försiktig men nyfiken. Att våga visa sig i skymningsljuset, utan rustning. Jag började tro. På riktigt. Och det är farligt, det där. Att börja tro.
För när hon försvann… det var inte med ett brak. Det var inte ens ett farväl. Det var som en vindpust. Du vet, sån som torkar tårar innan du hinner blinka. Och när du blinkar igen är det bara tomt. Inga spår. Ingen förklaring. Bara en känsla som flyger runt i rummet som damm i motljus.
Jag är kanske skör. Det är inte konstigt. Efter sex år av att känna sig liten, fel, lurad, förbrukad. Att bli manipulerad tills man inte längre känner igen sitt eget skratt. Att bli bedragen inte bara i sängar, utan i löften och blickar. Det tog mig ett helt år att våga stå upp utan att vingla. Ett år att våga vara själv, på riktigt. Och så kom hon. Och så gick hon. En vindpust.
Men vet du? Jag försöker att inte vara arg. Inte längre. Det är lätt att säga “jag ska aldrig mer öppna mig”, “jag ska vara försiktig”, “jag ska aldrig mer känna för mycket”. Jag har sagt det förr. Men jag vet också att det inte är jag. Jag är den som känner. Som bryr mig. Som hoppas. Som blir besviken, ja. Men också den som, trots allt, en dag kommer säga till någon:
“Jag vågade igen. Och den här gången stannade vinden kvar.”
Tills dess: en dag i taget. Baby steps.
Och när nästa vindpust kommer… kanske, bara kanske, är det ingen vind. Kanske är det någon som stannar.